3/

(Tredje delen.)

Men inte bara "Frid broder!" och "Frid syster!"
Utan nu även "Frid älg!"
Ty även djuren voro nu fridsamma. Det vill säga, snälla djur gick fritt och fromt omkring i samhället, men alla djur som varit elaka, och till exempel ofredat eller ätit upp andra djur, stektes nu  i helvetesgrillen.
     Frid. Lag och ordning. Ordning och reda. Man kunde lita på folk. Och på fä. Inga överraskningar. Ingen som skrek och störde. Ingen som skrattade högt. Lugn och ro. Gott om plats för alla. Och alla hälsar alla på samma fridsamma sätt: "Frid broder! Frid syster! Frid älg! Frid frid!"
     Fast en del tvångsförflyttningar blev förstås nödvändiga. Man ville fördela de Saliga-Heliga så att det blev rättvist. Eftersom de Saliga-Heliga var så få, blev det annars brist på sina håll. Minst en salig i varje kommun, borde det vara ansåg ledningen. Men eftersom alla insåg att det var nödvändigt med tvångsförflyttningar, var det naturligtvis inga tvångsförflyttningar. Tvång som man uppskattar uppfattar man sällan som tvång.
     Jag har för mig att det faktiskt inte fanns fler än hundratusen-nånting Heliga-Saliga? Fast siffran kan förstås vara alldeles fel. Siffror är ofta fel har jag noterat.
     Vittnet hamnade i Australien. Resan var lång, men gratis. Det var vackert värre i Australien och nu fick Vittnet sannerligen omväxling till tusen. Att fredligt hälsa på en känguru är inte alls samma sak som att hälsa på en älg, vilket varje etolog känner till.
     Men bortsett från nyhetens behag med kängurusarna blev det snart ett fridsamt liv även här för Vittnet. Och ett påfallande glest liv. Det var väldigt långa avstånd mellan de Saliga-Heliga, eftersom Australien är mycket större än man tror.
     Ett glest, och småtråkigt liv, fast förstås fridsamt värre. Och frid är nog bra, men ihållande frid kan bli rätt irriterande i längden. Något måste göras, men vad?
     Vittnet blev tvungen börja med harpa. Som alla andra. Utom kängurusarna som visade sig vara väldigt omusikaliska för att vara däggdjur. Till och med valar brukar sjunga och tralla när dom är på gott humör, men just kängurusar har väldigt svårt att få till det rent musikaliskt.
     Fast i början lät Vittnets harpospel rent förjävligt om Sanningen ska fram. och det ska den. Det var väl det, att han inte var riktigt intresserad av att spela harpa? Eller så var det något annat, men det lät i alla fall rent förjävligt. Himla tur att det var så långt till grannarna.
      Han gav upp hela harp-plonkeriet flera gånger, men efter några års harp-harvande fick han sin harpa att låta nästan som en harpa. För egentligen är det ganska lätt att spela harpa: Man trycker här, man petar där, man fingrar och står i, och till sist uppstår ett avstressande plinke-plonk. Halleluja!
     Jaja. Halleluja hit, och halleluja dit. Har man hört ett halleluja, har man hört dom alla, Ansåg Vittnet. I smyg. Det var  säkrast att hålla tyst. I alla fall med avvikande åsikter.
     "Och vad spelar det för roll för en människa, om hon spelar harpa för en känguru men förlorar sin själ på kuppen?" Tänkte Vittnet, även om tanken inte var alldeles glasklar, för själen fanns förstås kvar. Det var inte själen som skavde. Men NÅGOT var det som skavde? Men VAD var det som skavde?
     Vittnet hade börjat grubbla. Och att grubbla är aldrig bra. Att börja grubbla kan sluta precis hur som helst. Om inte värre. Jag börjar bli orolig för han. Jag skulle kanske ha hållt mig till Arbetaren?
     Vittnet byggde om sin harpa till bumerang. Kreativt till tusen och alltid lite omväxling. Och det tog sannerligen sin tid. Men tid fanns det gott om. Det fanns alldeles för gott om tid. Och hela tiden tillkom ny tid.
     "Jävlars vad jag är less på tiden, och på tillvaron, och på mig själv!" Tänkte Vittnet. Någonstans inom sig. Men sade det icke högt. För hur skulle det ha sett ut? Så långt hade det ännu inte gått. Så lågt hade Vittnet ännu inte sjunkit. Det var nog bara en tillfällig pryl, kanske något han ätit?
     Vittnet blev less på sin bumerang. Vittnet kastade bort sin bumerang. Men bumerangen kom tillbaka. På bumerangers vis. Och bumerangen förvandlade sig åter till harpa.
    Jag har ingen aning om hur det där egentligen gick till. Det var väl lite magiskt det hela, skulle jag tro. Men att drabbas av bumeranger, och harpor, och magiska förvandlingar, helt utan förklaringar, utlöste en kris hos Vittnet. En rejäl KRIS. Och när någon hälsade "Frid!" svarade Vittnet nu "Strid!"
     Alla de andra Saliga-Heliga började snegla snett på Vittnet. Han såg inte frisk ut? Och visst hade han något konstigt i blicken? Man hade ju hört om några som krisat och krasat? Och som sedan hade deporterats till Det Andra Stället, varifrån ingen någonsin återvänder? Visst var det mest bara rykten. Visst. Men även rykten går gärna in genom vidöppna öron. Bäst vi börjar låsa portarna igen! Även om det  egentligen är förbjudet. Säkrast att dra ner rullgardinerna även på dagen! Så han inte ser om vi är hemma! Eller inte! Sch! Nu kommer han!
     Vittnet bankade på de låsta portarna. Vittnet skrek i alla trappuppgångar han kunde komma in och skrika i. Vittnet ville förklara hur han upplevde sin situation. Men ingen var intresserad av hans situation. Portarna voro trånga och förstärkta, och därtill låsta med sjuhimlalås.
     Och Vittnet gav upp och gick hem.
     Det fanns inget annat att göra, än att ge upp och gå hem.
     Och då gjorde han det.
     Han traskade på hem till sig.
     Och tiden traskade också på. År efter år. Och så vidare. Precis om tiden brukar göra. Och det var sannerligen ingenting särskilt med det.