Augustpalmisering 2/

2/

Det går tid. Som det så ofta gör i Augustpalmiseringar.
     Tanken är god: Genom att studera historien ska man lära sig att förstå, förändra, och förbättra nuet.
     Kan man tänka sig godare tanke, knappast. Synd bara att, men det får jag ta en annan gång.
     Några obligatoriska historiska hållplatser: August Palm stultar in från vänster och brand-talar. Alltid om politik, aldrig om alkohol.
    Branting smyger in från höger. Redan här bör man antyda att Branting egentligen inte var mycket för det här med mysigt blodiga revolutioner.
    Och Ådalen! Förstås. "Man har skjutit svenska arbetare förr!" är en obligatorisk replik i pjäsen. Att påpeka att det aldrig upprepades är förbjudet.
    Norrskensflamman får bokstavligen leva upp till sitt vackra namn.
    Och tänk alla som hamnade i arbetsläger, bara för att dom hejade på snälla Farbror Stalin!
    Och man muttrar i mjugg mot "Dom höga herrarna!"
    Och man tar gärna ut "Framtidens segrar för det arbetande svenska folket!" lite i förväg.
    Och man går kanske ända fram till ATP? En jämlikhetsreform, som skulle få högavlönade löntagare, att bli högavlönade även som pensionärer.
    Men idag är ATP en död anka som man talar tyst om, tiderna förändras, och förr drog man sig inte ens för att ge sig på Palme, eftersom man då inte visste att han retroaktivt skulle befordras till proletärt helgon.
    Men för det mesta höll man sig till säkra kort: Elaka köpmän, och elaka landsfiskaler. Svält och bajonetter. Samt massor med amatörer, som glatt myllrade ut och in på scenen, iklädda de mest dekorativa trasor man bara kunde tänka sig.
   Och till sist, för att få det hela att gå ihop, till sist tog man till "Internationalen-tricket".
   Det vill säga: Myllret på scenen börjar sjunga Internationalen. Viftar uppfordrande med de röda fanorna. Och publiken reser sig lydigt, och sjunger snällt med. Och om du blivit riktigt påverkad höjer du nu också din knutna näve. Men det ansågs av många vara överkurs.
     Och då är allt fullbordat. Man har kollektivt kommit fram till lösningen på alla problem. Förr, nu, och för all framtid.
     Och frågan är väl, om man kan komma längre än så i konsten?
     Bra fråga. Men svår att besvara. Och nu lämnar vi konsten bakom oss, och återgår till fabriken där allt började. Men nu är det nutid.  Och nu börjar jag själv att jobba på just den här fabriken. Vilket lustigt sammanträffande.
     Fast mest blev det väl jobba. Det är tyvärr ofta så på många arbetsplatser, på grund av den så populära utsugningen.
     Men det är klart att jag hann med att agitera på rasterna. Arbetarna blev väldigt glada när jag berättade att arbetarklassens frigörelse skulle vara deras eget verk.
     "Å-fan! Säger du det! Toppen!" sa arbetarna i kör, fast på finska eftersom det var det vanligaste språket på fabriken. I alla fall tror jag att det var det dom sa, mina kunskaper i finska var små.
     Först var jag på sanitetsporslinsfabriken. Det vill säga, handfat och klosetter.
     Sen var jag på badkarsfabriken. Det vill säga badkar.
     Och det är väl inte mycket att säga om det egentligen? Har man sett ett handfat, eller ett badkar, har man sett dom alla. Och vad badkar har med klasskamp att göra, vet jag inte heller, men att tomma badkar bullrar bäst, det vet jag.
     Och alla mina arbetarvänner! Det går nämligen tre vanliga borgarvänner på en enda arbetarvän. Det kallar jag klasskillnad, men högst av allt var att känna DET ARBETANDE SVENSKA FOLKET.
    Men det var bara två stycken i Sverige som gjorde det och båda två var, lustigt nog, författare.
    Alla arbetare var hur kloka som helst, så det var knappt jag hann anteckna allt klokt dom sa, eftersom jag var tvungen att arbeta då och då mellan varven. Jävla utsugning, jävla badkar, men sådan är kapitalismen!
     "Flera av mina bästa vänner är arbetare! Först visar jag färgbilder från Kina! Så diskuterar vi Hegel! Men sen går dom snällt hem! Och jag är precis som en av dom!"
     Att vara svensk arbetare är varken särskilt svårt eller särskilt ovanligt, men i gengäld hedervärt till tusen! Tusen gånger mer hedervärt än att, till exempel, vara tysk och disponent!
    Och genom att jag nu återinfört den tyske disponenten har jag varsamt lett läsaren tillbaka till huvudfåran, som alltså var just den där fabriken, och året var alltså 1850.
     Fast nu gick det förstås en massa år igen, och utvecklingen gick ännu fortare. Och nu var det KF som ägde fabriken. Och klart det blev skillnad med KF som ägare! Skillnad som mellan natt och dag. Fast i Norrbotten kan förstås natt och dag glida ihop på sommaren, men det får ändå duga som liknelse.
     Stor skillnad var det. Staketen runt fabriken hade med tiden bara blivit bättre och bättre. Och det var taggtråd, och det var kameror, och det var vakter, och det var otrevliga hundar.
     "Grr!" säger hunden, i brist på bättre argument, men varför argumentera när man kan bitas?
     Här kunde alltså den tyske disponent-kemisten ha lärt sig en hel del knep, om han inte varit död, men det var han, så nu var han ute ur sagan.
     Och det var grindar. Samma gamla grindar. Fast nya. Återvändsgrindar. Som om ingenting hade hänt på alla dessa år.
    Ingenting var i grinden ändrat.