AUGUSTPALMISERING

Augustpalmisering 1/

Motsatsen till science fiction är Augustpalmisering.
     Det vill säga: Eftersom det var mer kläm i klasskampen förr går man tillbaka i tiden. Man rotar i gamla böcker, gamla tidningar, gamla protokoll, och gamla människor, och sen skriver man en tjock bok eller en tunn pjäs. Och får beröm.
     Beröm vill man ha, så jag hakar på, och börjar med att skriva: Nu var det 1850.
     Fast först ska man förstås knåpa ihop detaljer, tills man fått fram rätt tidsmiljö. Det vill säga, tills man fått fram den tidsmiljö, man i förväg bestämt att man vill få fram. Och det brukar inte vara särskilt svårt. Allt kan bevisas genom urval.
      Men det där är ett tråkigt knåperi, så det hoppar jag över, och går rakt på den historiska pudeln:
     "Men så kom, 1850, en tysk kemist som disponent. Han införde en mycket sträng disciplin på fabriken och det kanske inte var fel. Men han tog kanske i lite för bryskt då han lät bygga plank runt fabriksgården med två bevakade portar för att kontrollera ankomst- och avgångstider."
     En elak disponent är alltid en bra början. Och nu borde jag dra ihop den obligatoriska skaran kallad: "Folket!", "Massorna!", "Arbetarklassen!", eller kanske allra bäst: "Kollektivet!"
     Borde jag. Men jag har aldrig tyckt om folksamlingar. Och jag har alltid haft svårt att mysa kollektivt. Och dessutom brukar det bli bängligt att släpa på en helt kollektiv i en liten novell. Det brukar liksom bara gröta ihop sig när dom blir för många.
     Men, om vi säger så här: Visa mig en kollektivläsare, så lovar jag att skriva en kollektivnovell.
    Jag nöjer mig med en individ i taget, och nu, det vill säga 1850, står en arg ung man på fabriksgolvet och muttrar: "Va inni glöheta hellwitti?! Är det här en fabrik, eller ett fängelse!? Di här grindarna ska bort! Om det så blir det sista jag gör på den här tallriksslickarfabriken! Sätt i gång och lyft nu gubbar! Så ska vi kasta grindarna i älwen!"
     Och man lyfte, och man slängde grindarna i älwen. Kollektiv lyfter bra, kollektiv slänger bra, och på den här härliga tiden var arbetarna bättre på att handla än på att förhandla.
     Här har jag alltså nyttjat författarens gudomliga rätt att ljuga, genom att jag förvandlat en beskedlig insjö till en stolt brusande älw, som dessutom blivit gammelstavad och allt. Härigenom har jag uppnått största möjliga episka kraft, samt fått in den norrländskt exotiska natur som är så populär söderut.
     Helst hade förstås också samtliga deltagare talat bredast tänkbara dialekt. Men dels får det vara någon måtta på ljugeriet, och dels låter dialekt enfaldigt. I alla fall i tryck. Och på bio.
     Hur som helst, nu åkte de hatade grindarna i älwen, eller i sjön, eller i varje fall i vattnet!
     Och det blev ett duktigt PLUMS! som hördes över hela det dåtida samhället.
     PLUMS! sjöng det, och samhället vaknade förvånat: "Vadå PLUMS!?"
     Och den elake tyske kemistdisponenten kom förstås snart rusande till fabriken. Jag hade tur där, att han råkade vara tysk. För det vet ju alla, att tyska elakingar är elakast av alla elakingar.
     Från ena hållet kom alltså en tysk disponentkemist rusande mot fabriken, men från andra hållet (nu ser jag scenen framför mig lika onaturligt övertydligt som i ett arbetarspel) från andra hållet kommer en skara arbetare rusande för att lära den där jäwla tyska fängelsedirektörn att talas vid på god svenska!
      Men enligt protokollen blev diskussionerna inte särskilt givande, trots de informella formerna. Tysken kunde inte svenska. Arbetarna kunde inte tyska. Och ingen kunde esperanto. Det är ofta språkliga problem som förhindrar samförståndsandan i företag, i alla fall var det så på den här tiden.
     Tysken svor och gormade. På tyska. Arbetarna tände till. På svenska. Och när språket helt drog sig tillbaka, rusade arbetarna på tysken, slog honom, ryckte av honom hår och skägg, samt kastade till sist även honom i älwen.
     Det var, som sagt, mer kläm i klasskampen förr. Men härmed voro arbetarna nöjda, påstår protokollen. Arbetarna drog upp tysken ur älwen och bjöd honom till och med på pilsner som plåster på såren. Något som tysken dock envist avböjde.
      Resten av dagen förvandlades för arbetarna till fest, men för tysken till förkylning.
     "Rätt åt han! Ingen hade bett han suga ut oss!"
     Denna dramatiska dag blev historisk. Ja, historisk och historisk. Men den nådde i alla fall den dåtida tidningen med rubriken: "ARBETARUPPRORET VID GUSTAVSBERG!"
     Den tyske disponentkemistens eftermäle blev dock ganska gott meddelar, till min häpnad, dokumenten: "Han var i alla fall mycket duktig och förbättrade affärerna men han lyckades aldrig vinna sina underlydandes förtroende."
     Tråkigt. Men vad skulle han med förtroende till, som hade så bra affärer?
     Och här avslöjar vi dessutom indirekt borgarklassen. Det är nämligen så att den här borgarklassen är ganska komplicerad. Den går liksom att indela i två delar: Penningborgare, och kulturborgare.
     Och mellan dessa två borgardelar förekommer inget som helst tankeutbyte, bara en smal men betänksam penningström.
     Och med tiden har arbetarklassen (som bekant en av de trevligaste klasserna vi har här i landet) förstås förvirrat till det en hel del, genom sin listiga taktik att liksom infiltrera borgarklassen inifrån. Som om det inte var nog bängligt med klassanalys redan innan! Och idag lär det till och med finnas arbetare som är moderater, om inte värre!
      Jag undrar vad August Palm skulle ha sagt? Han skulle väl ha dött om han fått höra det!
     Dom har nog rätt, dom som säger att det var bättre förr, och som tillägger, att kanske inte bara för att det var bättre, utan kanske ännu mer för att det var förr, låt oss alltså vrida klockan tillbaka, så att den äntligen visar rätt tid, vår bästa tid var förr!