Med RobbanåRoffe var det så här:
RobbanåRoffe hade varit på fest. RobbanåRoffe hade druckit en hel del. Och RobbanåRoffe hade blivit rätt fulla, faktiskt.
Men RobbanåRoffe hade inte haft någon som helst framgång hos damerna. Så RobbanåRoffe blev skitsura, "lånade" en snabb motorbåt, och for buttert ut i den ljusa sommarnatten.
I båten fortsatte RobbanåRoffe att tröstdricka. RobbanåRoffe drack öl, och vodka, och allt vad det nu var, men båten bara gasade på.
Det var sent, väldigt sent, så RobbanåRoffe slocknade, men båtmotorn var fortfarande hur pigg som helst.
RobbanåRoffe sov tungt, men båten åkte rätt upp på en ö, tog ett sjujävla skutt upp på ön, och krockade till sist med en flaggstång.
RobbanåRoffe vaknade, utan att fatta ett dyft, men lyckades i alla fall, på något sätt, ta sig tillbaka till stan, fast nu förstås utan båt.
Dagen efter var sannerligen dagen efter.
Och dagen efter dagen efter glodde Robban dystert på bilderna av båten och flaggstången i dagen efter dagen efter- tidningen: "Vafan har vi nu ställt till med!?"
"Få se!" sa Roffe och ryckte till sig tidningen.
"Aldrig mera båt!" sa Robban, som hade fått en hel skrubbsår och allt.
Men Roffe, som var jämförelsevis intellektuell, besvarade Robbans fråga: "Vad vi har ställt till med? Jo! Vi har förvandlat vår fylla till något stort!"
"Stort? Hurdå stort?" muttrade Robban, som fortfarande var dagen efter, fast det egentligen var dagen efter dagen efter.
Men sen hände det en hel del. För det visade sig snart att Alla hade läst tidningen. Och Alla hade sett bilderna. Och nu visste Alla att det var RobbanåRoffe som båtkrockat med en flaggstång långt uppe på en ö.
Och Alla ville höra ALLT! Inte minst damerna, och Roffe sa: "Jo! Visst var det väl vi, det är väl lika bra erkänna, men vi hade ju druckit en hel del, och det..."
"Berätta mera!" beundrade damen, och Roffe berättade mera. Berättelsen gick hem hos damen, och resten av kvällen gick minst lika bra, och Roffe var nöjd, men förvånad. Förr hade han sällan haft någon framgång hos damerna, men nu hade han till och med fått, ja, fått allt kan man väl säga, och Roffe var förstås nöjd till tusen.
Men Robban var minst lika nöjd, och beställde till och med en dyr förstoring av den bästa tidningsbilden, som han ramade in och satte upp på väggen.
"Men att ni inte slog ihjäl er?!" undrade Robbans nya dam imponerat. Men Robban ryckte bara på axlarna och sa nonchalant: "Jomenduvet! När man är lite glad sådär, tål man nästan vad som helst! Jag fick bara några skrubbsår, vänta ska jag visa!"
Och Robban visade, och Robbans nya dam beundrade och stod i, inga problem där heller för Robban.
Tiden gick, som ofta förr, men RobbanåRoffe blev bara stoltare och stoltare över sin idiotiska midsommarnattstur.
Det hade kostat en del. Visstfan hade det kostat en del, båtägaren var till exempel väldigt missnöjd där ett tag. Men nu var nästan allt betalt, och det hade varit värt varenda krona, tyckte såväl Robban som Roffe.
Och RobbanåRoffe förblev populära. Inte minst hos damerna. Och herrarna var väldigt avundsjuka på RobbanåRoffe. Och att vara avundsjuk är nästan samma sak som att beundra.
Och sen levde RobbanåRoffe lyckliga i alla sina dar,
som man sa förr,
men sen har jag nog inget mer att säga om varken Robban eller Roffe.
