DET VÄRSTA MAN HÖRT

Nu var det vinter, nu var det halt, nu halkade Hon, och nu bröt Hon armen.
     "Fan vad det gör ont att bryta armen!" konstaterade Hon och for till Akuten.
     Att bryta armen är inget nöje, och att fara till Akuten är inte heller alltid så roligt, men den här gången gick det ganska bra.
     Sjukhuset gipsade och stod i, som sjukhus brukar göra, och så fick Hon fara hem igen,
     Nu var Hon hemma igen, och allt var som förr, fast nu hade Hon förstås ont i armen. För att dämpa smärtan drack hon en hel del. Och när man skriver "drack" menar man, lustigt nog, alltid alkohol. Och alkoholen sänkte smärtan, men höjde humöret. Alkohol har alltså många goda egenskaper, men är också känt för att ställa till det för såna som bara blir förbannade.
     Men, när dom nu ändå bara blir förbannade, tycker man kanske att dom kunde låta bli? Men det brukar dom själva sällan tycka.
     Med tiden blev armen bra, och Hon var tillbaka på jobbet, men Hon fortsatte i alla fall att dricka en hel del, och Han-som-Hon-var-gift-med började nästan undra.
     "Ett glas vin till maten har ingen dött av!" sa Hon världsvant "Se bara på Frankrike!"
     Och Han-som-Hon-var-gift-med såg på Frankrike. Och där såg det väl ut som det brukade se ut, och där hade kanske ingen direkt dött av ett glas vin till maten, så det var väl ändå inget att..?
     Armen var inte bara som ny. Den var till och med bättre och starkare än förr. Det är fördelen med att bryta kroppsdelar, även om man även här bör ta det lilla lugna.
     För att fira sin nya fina arm firade Hon med att dricka en hel flaska vin till maten. Till varje måltid. Och varje dag. Alldeles ensam. Då kan man börja tala om att fira, men Han-som-Hon-var-gift-med började tala om helt andra saker, och försökte försiktigt, försiktigt trappa ner henne.
     Men Hon ville inte alls höra på nedtrappningsörat. Hon valde istället att bli förbannad vilket tyvärr är ett vanligt alternativ i många äktenskap: "Att man dricker en flaska vin till maten, bara därför att det är så jävla gott med en flaska vin till maten, vad i helvetes jävla gubbslem är det för konstigt med det!?" sa Hon, eller snarare skrek Hon.
     "Kanske inte konstigt..." försökte Han-som-Hon-var-gift-med att dämpa "Men det lär visst vara skadligt i längden, och dessutom säger dom att kvinnor tål alkohol sämre än män..."
     "Förbannade genus-grisar! Kuk-jävla-helvetes-patriarkat-kramare!" skrek Hon, som stundtals var feminist som alla andra, och öppnade en flaska till, bara för att visa att kvinnor kan.
     Så var det. Så gick det till. Och precis så illa lät det. Jag är tvungen att redovisa varje ord, hur fult det ordet än må vara. Men en författare får aldrig dra sig för att utnyttja verkligheten.
     Det är nog det värsta med alkoholen, att den drar ner vårt vackra svenska språk i smutsen? Det svenska språket är i normalfallet ett mycket vackert språk. Många kännare anser till och med att det svenska språket är det vackraste av alla tänkbara språk.
     Men det gäller naturligtvis bara på nykter språklig kaluv. Utspätt med ett flertal flaskor sötsurt rödtjut börjar svenska språket snart att likna en gödselstinkande drängstuga. Solkat, sölat, sliskigt, slibbigt, samt liksom nedkletat och klibbigt, ligger svenska språket där hjälplöst krälande och kravlande i dyn. Och har språket väl börjat förfalla är det så gott som omöjligt att hejda nedbrytningsprocessen.
     Språket blir bara sämre och sämre. Folk börjar blanda ihop verb och substantiv. Många slutar helt att skilja på adjektiv och adverb. Ordklasser föraktas öppet, böjningsformer klumpas hänsynslöst ihop till en enda stinkande gråsvart sörja i rännstenen.
     Och kasus ska vi bara inte tala om.
     Och i månget äktenskap blir all verklig gemenskap mellan makar omöjlig.
     Och Han-som-Hon-var-gift-med kunde ingenting göra. Absolut ingenting.
     Han kunde bara sitta i soffhörnet och hjälplöst åhöra hur hennes språk hela tiden sjönk och sjönk, allt djupare och djupare, likt en torpederad ubåt på havet.
     Men Han-som-Hon-var-gift-med försökte ändå allt. Precis allt. Till och med att slå dövörat till. En gammal huskur som räddat månget äktenskap. Men förgäves. Huskurernas tid var förbi.
     Det blev bara värre och värre. Och värre. Hennes språk förföll. Och förföll.
     Till sist återstod bara tre små ord: "Magiskt", "Sjukt", och "Grymt".
     Hon talade inte längre.
     Hon grymtade.
     Ett sjukligt grymtande, som inte var det minsta magiskt.
     Det var det värsta man hört.
     Det sa alla.
     Och själva slutet kom som en befriare.