tisdag 31 mars 2026

DJUPRÅTTAN

 ( H 112) DJUPRÅTTAN.

FAKTARUTA: Djupråttan är vår allra populäraste råtta. Djupråttan skiljer sig gärna från Brunråttan. Djupråttan är av medellängd. Djupråttan trivs rätt bra i lövskog men föredrar förstås ändå alltid urban miljö. Djupråttan är vanligast i Övre Mellansverige. Djupråttan är visserligen en avlägsen men ändå på sitt sätt nära släkting till Svartråttan men efter en häftig och långvarig dispyt om Digerdöden beslöto sig de bägge arterna för att gå åt helt olika vägar. Djupråttan är däremot inte ett dugg besläktad med den på sina håll ack så vanliga Grönråttan eller ens med den oansenliga men storsinta Blåråttan. Djupråttan är ibland svår att förstå sig på.

För vem är djup? Vem är djupast av dem alla? Och vem vet?

Det är förstås himla djupt att vara dykare. Och u-båtar äro naturligtvis städse djupare än alla andra likvärdiga båtar eller farkoster.

Men att slå klackarna i taket är däremot inte ett dugg djupt. Golvet är alltid djupare än taket. Och golvet kommer alltid att så förbli.

Tänk dig då en individ som är ännu djupare än ditt golv! Tänk dig en individ som rent av är bosatt under ditt golv! En individ som alltså bokstavligen har gått på djupet!

Och du har en Djupråtta.

Djupråttan i just det här fallet var en helt vanlig djupråtta, fast ovanligt vis för sin ålder och färg.

Djupråttan föraktade ostbitar och fnös föraktfullt åt råttfällor.

Djupråttan var vis värre och dessutom lågluttrad till tusen.

"Att Folk bara orkar!" tänkte Djupråttan trött "Ostbitar är det barnsligaste jag vet! På sin höjd att imbecilla näbbmöss äter ost!"

Och Folket ovanpå golvet lade ner råttgift som Folket fått av Anticimax. Ja, fått och fått. Visst är väl Anticimax snäll, på sitt sätt, men nog föredrar han ändå alltid att få betalt i reda pengar.

"Och bara enfaldiga Grönråttor kan tänka sig att kalasa på råttgift!" fnyste Djupråttan, som nu istället ägnade sig åt att samla ihop hypermodernt isoleringsmaterial från Folkets diskmaskin. Djupråttan levde nämligen i så kallad samklang med sin omgivning. Och naturligtvis också i samklang med Naturen. Fast det gör förstås alla som lever. Det är ingen konst att leva nära Naturen när man tänker efter. Många har heller inte mycket annat att välja på än att leva nära Naturen. Men Naturen är ändå inte alltid en god granne. Fast då är det bara att bita ihop och leva på ändå. Och sen får det hur det vill, och det brukar det också ofta göra.

Men Djupråttan hade tagit ett steg till i utvecklingen. Han levde i samklang, icke blott med Naturen, utan även i samklang med Tiden. Som nu då till exempel när det gällde modernt råttbobyggeri. Förr använde man sig mest av sågspån. Och visst kunde det ibland bli bra råttbon av sågspån, visst.  Men nu var det nya tider och nu hade man helt nya krav på byggnadsmaterial. Numera sågs sågspån mest som en vördnadsfull och romantisk kvarleva från Medeltiden.  Numera fanns det helt nya isoleringsmaterial som fick sågspånet att blekna och rodna.

Och som alltid var Djupråttan en del av utvecklingen. Ja, inte bara en del. Man skulle rent kunna hävda att Djupråttan ledde utvecklingen. På ungefär precis samma sätt som de så kallade "hararna" brukade ligga i täten på löparbanorna.

Och djupråtteboet blev både helrenoverat och hypermodernt. Och där satt nu Djupråttan och begrundade sitt öde. Där fanns mycket att begrunda för en som var lagd åt det hållet. Han hade ingen familj. Om man inte räknade med den folkliga familj som bosatt sig ovanför hans golv förstås. Men så brukade råttor aldrig räkna, och allra minst en Djupråtta. Egen familj hade han alltså inte. Det hade helt enkelt aldrig blivit av. Och han hade egentligen aldrig heller haft lust. Ja, lust hade han väl haft. Men det hade alltid kommit något emellan. Och då blir det inga barn gjorda. Och tiden hade gått. Och någon egen familj hade det alltså aldrig blivit.

"Fast det är då inget att sitta och sörja över!" smålog Djupråttan "I alla fall inte så här efteråt! För så går det för oss alla!

"Nästan alla..." blev Djupråttan tvungen att rätta sig själv. Och övergick till att rent rutinartat sabotera den nyss folkligt nedsatta råttgiftsburken. Så att ingen oskyldig skulle komma till skada. Råttgift är inte att leka med. Vet verkligen Anticimax hur elak han är mot oskyldiga djur? Klart han vet.

"Oskyldiga och oskyldiga!" fnös Djupråttan "Vi äro alla skyldiga tills motsatsen har bevisats!"

Och tiden kröp vidare. Och nu blandade Ovanpåfolket ner läckra, men mycket lömska, skinkbitar i råttgiftet för att därmed blanda bort korten, som man sa då.

"Ger Folk sig aldrig?!" suckade Djupråttan, som själv åt vegetarisk kost med en vådlig massa fibrer. Faktiskt snudd på sågspån, lustigt nog. För det är fördelen med att bo granne med en trossbotten, Tillgången på sågspån är hur god som helst, även om man bland blir less på fibrernas envisa träsmak. Men att äta väldigt varierad kost är förstås lika viktigt för Folk som för fä, för att inte tala om alla andra.

Tiden gick ja, och till sist gav Folket ovanpå golvet helt upp sin meningslösa råttjakt. Ibland är det klokt att lägga av. Och ibland är det ännu klokare att inte ens börja.

"Jaha... " sa Djupråttan vist. Djupråttan hade varit med förr. Han visste hur det brukade bli. Han visste att vardagsorken ofta tar slut. Och han visste, att den som börjar med en glatt blodad tand ofta hinner få ett snedartat munsår innan slutet.

"Jaha..." sa alltså Djupråttan "Dom gav alltså upp. Jaha. Och det var väl det det. Jaha."

Och det var det. Och nu var kampen alltså över. Och nu stod Djupråttan helt ensam med sina tankar. Det är aldrig roligt att stå ensam. Och tankar är inte heller alltid så roliga att tampas med. Och Djupråttan till att börja grubbla invärtes. Och till att börja tappa päls. Och till att börja slarva med kosten. Ja, gu vet allt han började sluta med.

Kampen var över. Men när kampen är över, vad återstår då? Och vad blir då kvar? Vad annat återstår då än tomhet, rastlöshet och meningslöshet?

Det såg inte bra ut. Det såg inte alls bra ut, tyckte jag redan då. Och jag var inte ensam om att tycka att det inte alls såg bra ut. Djupråttan tacklade av på heltid. Han hade nog inte långt kvar, såvitt jag kunde bedöma härifrån.

Vad hade hänt? Det vanliga hade hänt. Det vanliga, som drabbar oss alla förr eller senare. Eller i värsta fall ännu tidigare. Kampen klarar alla av. Inget är så lätt som att kämpa väl. Alla har vi styrka nog att glatt bekämpa kampens alla lömska råttfällor. Alla kan vi modigt undvika att i onödan glufsa i oss därtill nedsatt råttgift. Men när så en dag vadan-och-varthän-frågornas trista fakta plötsligt kastar sig över våra frusna och försvarslösa själar står vi oss slätt.

"Vad är det för mening med att vara listig i längden? Bortsett från att längden då blir lite längre?" var frågan som Djupråttan nu blev tvungen att ställa till sig själv, och till alla andra.

Denna fråga kan ingen besvara.

Fast många har ändå besvarat den.

Men ännu har ingen haft det rätta svaret.

Och till och med den extremt djupa Djupråtten blev till sist tvungen att ge upp. Och tvungen att släppa taget om rubbet.

Och Djupråttan släppte greppet om golvet. Och om allt vad därovan var. Och förblev dystert isolerad långt nere på yttersta djupet där blott sågspån, spikar samt intigheter kan frodas och må bra.

Existentiella problem äro betydligt farligare än råttgift.

Det säger Alla.

Det säger Anticimax.

Det säger jag.

Och det sade Djupråttan.

Men det var det sista han sa.

Det finns inget bekvämare, behagligare, och behändigare än kamp.

Kamplusten är vår allra gladaste kamp.

Men när kamplusten mister sin sälta?

Då!

Ja då?

Då är det kört.

När kampen för tillvaron tröttnat på sig själv.

Då återstår bara att för gott sätta punkt.



måndag 26 januari 2026

RobbanåRoffe.

 Med RobbanåRoffe var det så här:

RobbanåRoffe hade varit på fest. RobbanåRoffe hade druckit en hel del. Och RobbanåRoffe hade blivit rätt fulla, faktiskt.

Men RobbanåRoffe hade inte haft någon som helst framgång hos damerna. Så RobbanåRoffe blev skitsura, "lånade" en snabb motorbåt, och for buttert ut i den ljusa sommarnatten.

I båten fortsatte RobbanåRoffe att tröstdricka. RobbanåRoffe drack öl, och vodka, och allt vad det nu var, men båten bara gasade på.

Det var sent, väldigt sent, så RobbanåRoffe slocknade, men båtmotorn var fortfarande hur pigg som helst.

RobbanåRoffe sov tungt, men båten åkte rätt upp på en ö, tog ett sjujävla skutt upp på ön, och krockade till sist med en flaggstång.

RobbanåRoffe vaknade, utan att fatta ett dyft, men lyckades i alla fall, på något sätt, ta sig tillbaka till stan, fast nu förstås utan båt.

Dagen efter var sannerligen dagen efter. 

Och dagen efter dagen efter glodde Robban dystert på bilderna av båten och flaggstången i dagen efter dagen efter- tidningen: "Vafan har vi nu ställt till med!?"

"Få se!" sa Roffe och ryckte till sig tidningen.

"Aldrig mera båt!" sa Robban, som hade fått en hel skrubbsår och allt.

Men Roffe, som var jämförelsevis intellektuell, besvarade Robbans fråga: "Vad vi har ställt till med? Jo! Vi har förvandlat vår fylla till något stort!"

"Stort? Hurdå stort?" muttrade Robban, som fortfarande var dagen efter, fast det egentligen var dagen efter dagen efter.

Men sen hände det en hel del. För det visade sig snart att Alla hade läst tidningen. Och Alla hade sett bilderna. Och nu visste Alla att det var RobbanåRoffe som båtkrockat med en flaggstång långt uppe på en ö.

Och Alla ville höra ALLT! Inte minst damerna, och Roffe sa: "Jo! Visst var det väl vi, det är väl lika bra erkänna, men vi hade ju druckit en hel del, och det..."

"Berätta mera!" beundrade damen, och Roffe berättade mera. Berättelsen gick hem hos damen, och resten av kvällen gick minst lika bra, och Roffe var nöjd, men förvånad. Förr hade han sällan haft någon framgång hos damerna, men nu hade han till och med fått, ja, fått allt kan man väl säga, och Roffe var förstås nöjd till tusen.

Men Robban var minst lika nöjd, och beställde till och med en dyr förstoring av den bästa tidningsbilden, som han ramade in och satte upp på väggen.

"Men att ni inte slog ihjäl er?!" undrade Robbans nya dam imponerat. Men Robban ryckte bara på axlarna och sa nonchalant: "Jomenduvet! När man är lite glad sådär, tål man nästan vad som helst! Jag fick bara några skrubbsår, vänta ska jag visa!"

Och Robban visade, och Robbans nya dam beundrade och stod i, inga problem där heller för Robban.

Tiden gick, som ofta förr, men RobbanåRoffe blev bara stoltare och stoltare över sin idiotiska midsommarnattstur.

Det hade kostat en del. Visstfan hade det kostat en del, båtägaren var till exempel väldigt missnöjd där ett tag. Men nu var nästan allt betalt, och det hade varit värt varenda krona, tyckte såväl Robban som Roffe.

Och RobbanåRoffe förblev populära. Inte minst hos damerna. Och herrarna var väldigt avundsjuka på RobbanåRoffe. Och att vara avundsjuk är nästan samma sak som att beundra.

Och sen levde RobbanåRoffe lyckliga i alla sina dar,

som man sa förr, 

men sen har jag nog inget mer att säga om varken Robban eller Roffe.