( H 112) DJUPRÅTTAN.
FAKTARUTA: Djupråttan är vår allra populäraste råtta. Djupråttan skiljer sig gärna från Brunråttan. Djupråttan är av medellängd. Djupråttan trivs rätt bra i lövskog men föredrar förstås ändå alltid urban miljö. Djupråttan är vanligast i Övre Mellansverige. Djupråttan är visserligen en avlägsen men ändå på sitt sätt nära släkting till Svartråttan men efter en häftig och långvarig dispyt om Digerdöden beslöto sig de bägge arterna för att gå åt helt olika vägar. Djupråttan är däremot inte ett dugg besläktad med den på sina håll ack så vanliga Grönråttan eller ens med den oansenliga men storsinta Blåråttan. Djupråttan är ibland svår att förstå sig på.
För vem är djup? Vem är djupast av dem alla? Och vem vet?
Det är förstås himla djupt att vara dykare. Och u-båtar äro naturligtvis städse djupare än alla andra likvärdiga båtar eller farkoster.
Men att slå klackarna i taket är däremot inte ett dugg djupt. Golvet är alltid djupare än taket. Och golvet kommer alltid att så förbli.
Tänk dig då en individ som är ännu djupare än ditt golv! Tänk dig en individ som rent av är bosatt under ditt golv! En individ som alltså bokstavligen har gått på djupet!
Och du har en Djupråtta.
Djupråttan i just det här fallet var en helt vanlig djupråtta, fast ovanligt vis för sin ålder och färg.
Djupråttan föraktade ostbitar och fnös föraktfullt åt råttfällor.
Djupråttan var vis värre och dessutom lågluttrad till tusen.
"Att Folk bara orkar!" tänkte Djupråttan trött "Ostbitar är det barnsligaste jag vet! På sin höjd att imbecilla näbbmöss äter ost!"
Och Folket ovanpå golvet lade ner råttgift som Folket fått av Anticimax. Ja, fått och fått. Visst är väl Anticimax snäll, på sitt sätt, men nog föredrar han ändå alltid att få betalt i reda pengar.
"Och bara enfaldiga Grönråttor kan tänka sig att kalasa på råttgift!" fnyste Djupråttan, som nu istället ägnade sig åt att samla ihop hypermodernt isoleringsmaterial från Folkets diskmaskin. Djupråttan levde nämligen i så kallad samklang med sin omgivning. Och naturligtvis också i samklang med Naturen. Fast det gör förstås alla som lever. Det är ingen konst att leva nära Naturen när man tänker efter. Många har heller inte mycket annat att välja på än att leva nära Naturen. Men Naturen är ändå inte alltid en god granne. Fast då är det bara att bita ihop och leva på ändå. Och sen får det hur det vill, och det brukar det också ofta göra.
Men Djupråttan hade tagit ett steg till i utvecklingen. Han levde i samklang, icke blott med Naturen, utan även i samklang med Tiden. Som nu då till exempel när det gällde modernt råttbobyggeri. Förr använde man sig mest av sågspån. Och visst kunde det ibland bli bra råttbon av sågspån, visst. Men nu var det nya tider och nu hade man helt nya krav på byggnadsmaterial. Numera sågs sågspån mest som en vördnadsfull och romantisk kvarleva från Medeltiden. Numera fanns det helt nya isoleringsmaterial som fick sågspånet att blekna och rodna.
Och som alltid var Djupråttan en del av utvecklingen. Ja, inte bara en del. Man skulle rent kunna hävda att Djupråttan ledde utvecklingen. På ungefär precis samma sätt som de så kallade "hararna" brukade ligga i täten på löparbanorna.
Och djupråtteboet blev både helrenoverat och hypermodernt. Och där satt nu Djupråttan och begrundade sitt öde. Där fanns mycket att begrunda för en som var lagd åt det hållet. Han hade ingen familj. Om man inte räknade med den folkliga familj som bosatt sig ovanför hans golv förstås. Men så brukade råttor aldrig räkna, och allra minst en Djupråtta. Egen familj hade han alltså inte. Det hade helt enkelt aldrig blivit av. Och han hade egentligen aldrig heller haft lust. Ja, lust hade han väl haft. Men det hade alltid kommit något emellan. Och då blir det inga barn gjorda. Och tiden hade gått. Och någon egen familj hade det alltså aldrig blivit.
"Fast det är då inget att sitta och sörja över!" smålog Djupråttan "I alla fall inte så här efteråt! För så går det för oss alla!
"Nästan alla..." blev Djupråttan tvungen att rätta sig själv. Och övergick till att rent rutinartat sabotera den nyss folkligt nedsatta råttgiftsburken. Så att ingen oskyldig skulle komma till skada. Råttgift är inte att leka med. Vet verkligen Anticimax hur elak han är mot oskyldiga djur? Klart han vet.
"Oskyldiga och oskyldiga!" fnös Djupråttan "Vi äro alla skyldiga tills motsatsen har bevisats!"
Och tiden kröp vidare. Och nu blandade Ovanpåfolket ner läckra, men mycket lömska, skinkbitar i råttgiftet för att därmed blanda bort korten, som man sa då.
"Ger Folk sig aldrig?!" suckade Djupråttan, som själv åt vegetarisk kost med en vådlig massa fibrer. Faktiskt snudd på sågspån, lustigt nog. För det är fördelen med att bo granne med en trossbotten, Tillgången på sågspån är hur god som helst, även om man bland blir less på fibrernas envisa träsmak. Men att äta väldigt varierad kost är förstås lika viktigt för Folk som för fä, för att inte tala om alla andra.
Tiden gick ja, och till sist gav Folket ovanpå golvet helt upp sin meningslösa råttjakt. Ibland är det klokt att lägga av. Och ibland är det ännu klokare att inte ens börja.
"Jaha... " sa Djupråttan vist. Djupråttan hade varit med förr. Han visste hur det brukade bli. Han visste att vardagsorken ofta tar slut. Och han visste, att den som börjar med en glatt blodad tand ofta hinner få ett snedartat munsår innan slutet.
"Jaha..." sa alltså Djupråttan "Dom gav alltså upp. Jaha. Och det var väl det det. Jaha."
Och det var det. Och nu var kampen alltså över. Och nu stod Djupråttan helt ensam med sina tankar. Det är aldrig roligt att stå ensam. Och tankar är inte heller alltid så roliga att tampas med. Och Djupråttan till att börja grubbla invärtes. Och till att börja tappa päls. Och till att börja slarva med kosten. Ja, gu vet allt han började sluta med.
Kampen var över. Men när kampen är över, vad återstår då? Och vad blir då kvar? Vad annat återstår då än tomhet, rastlöshet och meningslöshet?
Det såg inte bra ut. Det såg inte alls bra ut, tyckte jag redan då. Och jag var inte ensam om att tycka att det inte alls såg bra ut. Djupråttan tacklade av på heltid. Han hade nog inte långt kvar, såvitt jag kunde bedöma härifrån.
Vad hade hänt? Det vanliga hade hänt. Det vanliga, som drabbar oss alla förr eller senare. Eller i värsta fall ännu tidigare. Kampen klarar alla av. Inget är så lätt som att kämpa väl. Alla har vi styrka nog att glatt bekämpa kampens alla lömska råttfällor. Alla kan vi modigt undvika att i onödan glufsa i oss därtill nedsatt råttgift. Men när så en dag vadan-och-varthän-frågornas trista fakta plötsligt kastar sig över våra frusna och försvarslösa själar står vi oss slätt.
"Vad är det för mening med att vara listig i längden? Bortsett från att längden då blir lite längre?" var frågan som Djupråttan nu blev tvungen att ställa till sig själv, och till alla andra.
Denna fråga kan ingen besvara.
Fast många har ändå besvarat den.
Men ännu har ingen haft det rätta svaret.
Och till och med den extremt djupa Djupråtten blev till sist tvungen att ge upp. Och tvungen att släppa taget om rubbet.
Och Djupråttan släppte greppet om golvet. Och om allt vad därovan var. Och förblev dystert isolerad långt nere på yttersta djupet där blott sågspån, spikar samt intigheter kan frodas och må bra.
Existentiella problem äro betydligt farligare än råttgift.
Det säger Alla.
Det säger Anticimax.
Det säger jag.
Och det sade Djupråttan.
Men det var det sista han sa.
Det finns inget bekvämare, behagligare, och behändigare än kamp.
Kamplusten är vår allra gladaste kamp.
Men när kamplusten mister sin sälta?
Då!
Ja då?
Då är det kört.
När kampen för tillvaron tröttnat på sig själv.
Då återstår bara att för gott sätta punkt.
