FEL MAN VANN!

 Efter alla dessa år möts man igen.

Man möts, och man vägs på våg.

I skolan lärde man sig i alla fall något, nämligen att man alltid blir bedömd av Alla Andra.

Och nu, efter alla dessa år, vill man veta vem som vann.

Eller kanske lika gärna vem som förlorade?

Någonstans måste man börja, och varför inte börja bakifrån?

Och här gissade Alla på Leif.

Alla var säkra på att Leif skulle visa sig vara mest misslyckad.

Leif som alltid sett så behagligt misslyckad ut.

Leif som hade allt, det vill säga ingenting.

Leif hade inget bra arbete.

Leif hade ingen familj, han var väl inte ens skild?

Leif hade ingen hund, ingen villa, och ingen bil.

Och Leifs ekonomi var väl ändå inte mycket till ekonomi?

Nä! Leif som hade misslyckats med allt måste vara ett säkert kort att satsa på som mest misslyckad!

Trodde Alla.

Och nu träffas Alla igen. Och Alla är över 70, tänk vad tiden går, att han gör!

Alla är nu pensionärer. Fast det är förstås Leif också. Så just här blir det jämlikt värre.

Och Alla har förstås sina små krämpor. Inget att tala om, men det gör man ändå.

Men det verkar nästan som om Leif är piggast?

I sjuttioårsåldern har hälsan hög status. Hälsan slår till och med ut barnbarn som statusmarkör, och då kan man tänka sig.

Förr hade Leif ingenting, och var ingenting, men nu är Leif hälsan själv.

Leif åker Vasalopp och liknande, och knäcker därmed lätt många gamla klasskamrater som knappt orkar släpa sig fram på sina rullatorer.

Och Leif verkar inte bara vara piggast, han verkar dessutom också vara gladast?

Och han verkar inte ens ha vett att vara dummast!

"Jävla orättvist!" tycker Alla tyst i smyg i kör "Han har lurat oss! Fel man vann!"

"Men skolen icke de sista vadra de första?" försökte en förstå, men eftersom det var en sån där religiös jävel räknades han naturligtvis inte.

Men allt är inte avgjort än!

Det går väl flera tåg!

Det blir flera tävlingar!

En vacker dag kommer rättvisan att segra!

Och då!

Och visst blev det flera tävlingar:

Många hängde med hyfsat till 80.

Några hängde med någotsånär till 90.

Men till 100 var det bara en kvar.

Leif.

Och nu var Alla Andra döda.

Men även De Döda visste vem som vann.

Rykten sprids snabbt även på Den Andra Sidan.

Leif vann.

Leif gick ensam i mål.

Fast om sanningen ska fram, så rullade han väl snarast i mål?

Visst, men att segra med rullator är också att segra!

Och Leif hade varit med i tävlingen från allra första början.

Från första skoldagen till sista levnadsdagen.

Och sen var ingen kvar.

Och det var ingenting särskilt med det.

Och sen återstår bara tystnad.

Men tystnad är inte det sämsta.

ATT BÖRJA SLUTA

 "Vill du komma bakifrån?" frågade Hon vänligt.

Och det ville Han. Och det gjorde Han. Och det var hur trevligt som helst, tyckte Han.

Jo, visst är det trevligt att komma, det tycker nästan alla, men att komma kan lätt bli en vana, och med vanor kan det lätt bli problem.

Antingen blir man så less på sina vanor att man vill ha helt nya vanor.

Eller så har man blivit så beroende av sina vanor att man inte kan sluta med sina vanor.

Som nu då i det här fallet: En vacker dag var Hon helt enkelt ointresserad. Ointresserad av om Han kom bakifrån. Eller framifrån. Eller inte kom alls.

Han visste inte vad som hade hänt. Eller om det ens hade hänt något.

Var det åldern? Var det tiden? Eller var det båda två?

Fast det blev väl ändå någon gång per månad. Och det blev kanske någon gång per år. Till midsommar eller så.  Men till sist blev det aldrig. Och aldrig blev inte alls bra, tyckte Han.

Att börja sluta komma är ett bra sätt att börja glida bort ifrån varandra. Det är väl därför det är så populärt, eller i varje fall vanligt.

Att börja sluta komma är också en bra början på en kommande skilsmässa.

Om nu det är vad man vill. Men om man inte vet vad man vill?

Och vems fel var det? Var det hans fel? Var det hennes fel? Eller var det samhällets fel, som man sa förr?

Fast samhällets fel var det förstås inte. Att skylla på samhället sågs numera mest som förlegat tjafs, det måste vara något helt annat, tänkte Han, utan att tänka särskilt klart.

Hade Han tänkt, sagt, eller gjort, något fel?

Det hade Han säkert. Han som alla andra. Men i så fall vad, när, var, hur?

Men det behöver inte alltid vara någons fel bara för att något blir fel.

Nu började Han hursomhelst snegla utåt. Inte bara börja snegla på andra kvinnor, fast det också förstås, utan också börja snegla på andra yrken, på andra städer, på andra möjligheter, kort sagt, på andra tänkbara liv.

När något tar slut blir i gengäld något annat fullt tänkbart.

 Och när ett par börjar tänka separata tankar är det dags för paret att separera.

Och så blev det.

Även om det tog sin lilla tid.

Inte särskilt originellt.

Men varför skulle just Han & Hon vara ett originellt par

frågade sig ingen.

DJUPRÅTTAN

 ( H 112) DJUPRÅTTAN.

FAKTARUTA: Djupråttan är vår allra populäraste råtta. Djupråttan skiljer sig gärna från Brunråttan. Djupråttan är av medellängd. Djupråttan trivs rätt bra i lövskog men föredrar förstås ändå alltid urban miljö. Djupråttan är vanligast i Övre Mellansverige. Djupråttan är visserligen en avlägsen men ändå på sitt sätt nära släkting till Svartråttan men efter en häftig och långvarig dispyt om Digerdöden beslöto sig de bägge arterna för att gå åt helt olika vägar. Djupråttan är däremot inte ett dugg besläktad med den på sina håll ack så vanliga Grönråttan eller ens med den oansenliga men storsinta Blåråttan. Djupråttan är ibland svår att förstå sig på.

För vem är djup? Vem är djupast av dem alla? Och vem vet?

Det är förstås himla djupt att vara dykare. Och u-båtar äro naturligtvis städse djupare än alla andra likvärdiga båtar eller farkoster.

Men att slå klackarna i taket är däremot inte ett dugg djupt. Golvet är alltid djupare än taket. Och golvet kommer alltid att så förbli.

Tänk dig då en individ som är ännu djupare än ditt golv! Tänk dig en individ som rent av är bosatt under ditt golv! En individ som alltså bokstavligen har gått på djupet!

Och du har en Djupråtta.

Djupråttan i just det här fallet var en helt vanlig djupråtta, fast ovanligt vis för sin ålder och färg.

Djupråttan föraktade ostbitar och fnös föraktfullt åt råttfällor.

Djupråttan var vis värre och dessutom lågluttrad till tusen.

"Att Folk bara orkar!" tänkte Djupråttan trött "Ostbitar är det barnsligaste jag vet! På sin höjd att imbecilla näbbmöss äter ost!"

Och Folket ovanpå golvet lade ner råttgift som Folket fått av Anticimax. Ja, fått och fått. Visst är väl Anticimax snäll, på sitt sätt, men nog föredrar han ändå alltid att få betalt i reda pengar.

"Och bara enfaldiga Grönråttor kan tänka sig att kalasa på råttgift!" fnyste Djupråttan, som nu istället ägnade sig åt att samla ihop hypermodernt isoleringsmaterial från Folkets diskmaskin. Djupråttan levde nämligen i så kallad samklang med sin omgivning. Och naturligtvis också i samklang med Naturen. Fast det gör förstås alla som lever. Det är ingen konst att leva nära Naturen när man tänker efter. Många har heller inte mycket annat att välja på än att leva nära Naturen. Men Naturen är ändå inte alltid en god granne. Fast då är det bara att bita ihop och leva på ändå. Och sen får det hur det vill, och det brukar det också ofta göra.

Men Djupråttan hade tagit ett steg till i utvecklingen. Han levde i samklang, icke blott med Naturen, utan även i samklang med Tiden. Som nu då till exempel när det gällde modernt råttbobyggeri. Förr använde man sig mest av sågspån. Och visst kunde det ibland bli bra råttbon av sågspån, visst.  Men nu var det nya tider och nu hade man helt nya krav på byggnadsmaterial. Numera sågs sågspån mest som en vördnadsfull och romantisk kvarleva från Medeltiden.  Numera fanns det helt nya isoleringsmaterial som fick sågspånet att blekna och rodna.

Och som alltid var Djupråttan en del av utvecklingen. Ja, inte bara en del. Man skulle rent kunna hävda att Djupråttan ledde utvecklingen. På ungefär precis samma sätt som de så kallade "hararna" brukade ligga i täten på löparbanorna.

Och djupråtteboet blev både helrenoverat och hypermodernt. Och där satt nu Djupråttan och begrundade sitt öde. Där fanns mycket att begrunda för en som var lagd åt det hållet. Han hade ingen familj. Om man inte räknade med den folkliga familj som bosatt sig ovanför hans golv förstås. Men så brukade råttor aldrig räkna, och allra minst en Djupråtta. Egen familj hade han alltså inte. Det hade helt enkelt aldrig blivit av. Och han hade egentligen aldrig heller haft lust. Ja, lust hade han väl haft. Men det hade alltid kommit något emellan. Och då blir det inga barn gjorda. Och tiden hade gått. Och någon egen familj hade det alltså aldrig blivit.

"Fast det är då inget att sitta och sörja över!" smålog Djupråttan "I alla fall inte så här efteråt! För så går det för oss alla!

"Nästan alla..." blev Djupråttan tvungen att rätta sig själv. Och övergick till att rent rutinartat sabotera den nyss folkligt nedsatta råttgiftsburken. Så att ingen oskyldig skulle komma till skada. Råttgift är inte att leka med. Vet verkligen Anticimax hur elak han är mot oskyldiga djur? Klart han vet.

"Oskyldiga och oskyldiga!" fnös Djupråttan "Vi äro alla skyldiga tills motsatsen har bevisats!"

Och tiden kröp vidare. Och nu blandade Ovanpåfolket ner läckra, men mycket lömska, skinkbitar i råttgiftet för att därmed blanda bort korten, som man sa då.

"Ger Folk sig aldrig?!" suckade Djupråttan, som själv åt vegetarisk kost med en vådlig massa fibrer. Faktiskt snudd på sågspån, lustigt nog. För det är fördelen med att bo granne med en trossbotten, Tillgången på sågspån är hur god som helst, även om man bland blir less på fibrernas envisa träsmak. Men att äta väldigt varierad kost är förstås lika viktigt för Folk som för fä, för att inte tala om alla andra.

Tiden gick ja, och till sist gav Folket ovanpå golvet helt upp sin meningslösa råttjakt. Ibland är det klokt att lägga av. Och ibland är det ännu klokare att inte ens börja.

"Jaha... " sa Djupråttan vist. Djupråttan hade varit med förr. Han visste hur det brukade bli. Han visste att vardagsorken ofta tar slut. Och han visste, att den som börjar med en glatt blodad tand ofta hinner få ett snedartat munsår innan slutet.

"Jaha..." sa alltså Djupråttan "Dom gav alltså upp. Jaha. Och det var väl det det. Jaha."

Och det var det. Och nu var kampen alltså över. Och nu stod Djupråttan helt ensam med sina tankar. Det är aldrig roligt att stå ensam. Och tankar är inte heller alltid så roliga att tampas med. Och Djupråttan till att börja grubbla invärtes. Och till att börja tappa päls. Och till att börja slarva med kosten. Ja, gu vet allt han började sluta med.

Kampen var över. Men när kampen är över, vad återstår då? Och vad blir då kvar? Vad annat återstår då än tomhet, rastlöshet och meningslöshet?

Det såg inte bra ut. Det såg inte alls bra ut, tyckte jag redan då. Och jag var inte ensam om att tycka att det inte alls såg bra ut. Djupråttan tacklade av på heltid. Han hade nog inte långt kvar, såvitt jag kunde bedöma härifrån.

Vad hade hänt? Det vanliga hade hänt. Det vanliga, som drabbar oss alla förr eller senare. Eller i värsta fall ännu tidigare. Kampen klarar alla av. Inget är så lätt som att kämpa väl. Alla har vi styrka nog att glatt bekämpa kampens alla lömska råttfällor. Alla kan vi modigt undvika att i onödan glufsa i oss därtill nedsatt råttgift. Men när så en dag vadan-och-varthän-frågornas trista fakta plötsligt kastar sig över våra frusna och försvarslösa själar står vi oss slätt.

"Vad är det för mening med att vara listig i längden? Bortsett från att längden då blir lite längre?" var frågan som Djupråttan nu blev tvungen att ställa till sig själv, och till alla andra.

Denna fråga kan ingen besvara.

Fast många har ändå besvarat den.

Men ännu har ingen haft det rätta svaret.

Och till och med den extremt djupa Djupråtten blev till sist tvungen att ge upp. Och tvungen att släppa taget om rubbet.

Och Djupråttan släppte greppet om golvet. Och om allt vad därovan var. Och förblev dystert isolerad långt nere på yttersta djupet där blott sågspån, spikar samt intigheter kan frodas och må bra.

Existentiella problem äro betydligt farligare än råttgift.

Det säger Alla.

Det säger Anticimax.

Det säger jag.

Och det sade Djupråttan.

Men det var det sista han sa.

Det finns inget bekvämare, behagligare, och behändigare än kamp.

Kamplusten är vår allra gladaste kamp.

Men när kamplusten mister sin sälta?

Då!

Ja då?

Då är det kört.

När kampen för tillvaron tröttnat på sig själv.

Då återstår bara att för gott sätta punkt.

RobbanåRoffe.

 Med RobbanåRoffe var det så här:

RobbanåRoffe hade varit på fest. RobbanåRoffe hade druckit en hel del. Och RobbanåRoffe hade blivit rätt fulla, faktiskt.

Men RobbanåRoffe hade inte haft någon som helst framgång hos damerna. Så RobbanåRoffe blev skitsura, "lånade" en snabb motorbåt, och for buttert ut i den ljusa sommarnatten.

I båten fortsatte RobbanåRoffe att tröstdricka. RobbanåRoffe drack öl, och vodka, och allt vad det nu var, men båten bara gasade på.

Det var sent, väldigt sent, så RobbanåRoffe slocknade, men båtmotorn var fortfarande hur pigg som helst.

RobbanåRoffe sov tungt, men båten åkte rätt upp på en ö, tog ett sjujävla skutt upp på ön, och krockade till sist med en flaggstång.

RobbanåRoffe vaknade, utan att fatta ett dyft, men lyckades i alla fall, på något sätt, ta sig tillbaka till stan, fast nu förstås utan båt.

Dagen efter var sannerligen dagen efter. 

Och dagen efter dagen efter glodde Robban dystert på bilderna av båten och flaggstången i dagen efter dagen efter- tidningen: "Vafan har vi nu ställt till med!?"

"Få se!" sa Roffe och ryckte till sig tidningen.

"Aldrig mera båt!" sa Robban, som hade fått en hel skrubbsår och allt.

Men Roffe, som var jämförelsevis intellektuell, besvarade Robbans fråga: "Vad vi har ställt till med? Jo! Vi har förvandlat vår fylla till något stort!"

"Stort? Hurdå stort?" muttrade Robban, som fortfarande var dagen efter, fast det egentligen var dagen efter dagen efter.

Men sen hände det en hel del. För det visade sig snart att Alla hade läst tidningen. Och Alla hade sett bilderna. Och nu visste Alla att det var RobbanåRoffe som båtkrockat med en flaggstång långt uppe på en ö.

Och Alla ville höra ALLT! Inte minst damerna, och Roffe sa: "Jo! Visst var det väl vi, det är väl lika bra erkänna, men vi hade ju druckit en hel del, och det..."

"Berätta mera!" beundrade damen, och Roffe berättade mera. Berättelsen gick hem hos damen, och resten av kvällen gick minst lika bra, och Roffe var nöjd, men förvånad. Förr hade han sällan haft någon framgång hos damerna, men nu hade han till och med fått, ja, fått allt kan man väl säga, och Roffe var förstås nöjd till tusen.

Men Robban var minst lika nöjd, och beställde till och med en dyr förstoring av den bästa tidningsbilden, som han ramade in och satte upp på väggen.

"Men att ni inte slog ihjäl er?!" undrade Robbans nya dam imponerat. Men Robban ryckte bara på axlarna och sa nonchalant: "Jomenduvet! När man är lite glad sådär, tål man nästan vad som helst! Jag fick bara några skrubbsår, vänta ska jag visa!"

Och Robban visade, och Robbans nya dam beundrade och stod i, inga problem där heller för Robban.

Tiden gick, som ofta förr, men RobbanåRoffe blev bara stoltare och stoltare över sin idiotiska midsommarnattstur.

Det hade kostat en del. Visstfan hade det kostat en del, båtägaren var till exempel väldigt missnöjd där ett tag. Men nu var nästan allt betalt, och det hade varit värt varenda krona, tyckte såväl Robban som Roffe.

Och RobbanåRoffe förblev populära. Inte minst hos damerna. Och herrarna var väldigt avundsjuka på RobbanåRoffe. Och att vara avundsjuk är nästan samma sak som att beundra.

Och sen levde RobbanåRoffe lyckliga i alla sina dar,

som man sa förr, 

men sen har jag nog inget mer att säga om varken Robban eller Roffe.