Augustpalmisering 3/

3/

Ännu en lärorik tillbakablick: Men nere vid älwen fortsatte festen som med tiden blev temmeligen liflig. Ity man var van vid tolv timmars arbetsdag, ville man icke gå hem innan man plikttroget festat minst lika länge. Någon strejk i modern mening var det dock icke fråga om. Det var icke lätt att strejka när man ännu ej hört ordet "strejk". Eller "strajk" som sa då. Olika stavningar, ja, men ändå samma lilla ord som än idag får kapitalister i alla länder att darra som asplöv. Ordet "strejk" är det farligaste av alla ord, i alla fall om man beaktar storleken.
     "Fasiken att grammfånen icke är uppfunnen än!" suckade en ung, men senig, arbetare.
     "Seså! Tåla dig Frank!" genmälde en äldre, men senig, arbetare "När vi väl erövrat allmänne rösträtten ska du se att vi få grammfån och all övriger kultur med på köpet!"
     "Men huru länge skola wi då behöwa vänta?" envisades Frank som var en otålig, men senig, ung man.
     "Lugn bara! Stopp och belägg! Idag hawa wi vunnit vår första seger! Men redan om fyrtio år kommer vi att här hawa wår första fackförening!" sade den äldre, men senige, arbetaren tryggt.
     En mediumgammal, ehuru senig, arbetare sade förtjust: "Men nog wart han rädder tysken när han sågo att wi alla woro förbannade!"
     "Visst wart han rädder tysken. Men det torde icke räcka länge för oss att bara vara förbannade. Vi må ock wara förbannade på ett förnuftigt sätt."
    "Jo, det är klart!"
     " Och det skall även vara en ilska som räcker länge."
     "Jo, det är klart?"
     "Hela livet ut skall den ilskan räcka!"
     "Wafaan pratar di om?" muttrade en gammal, men senil, arbetare, men kollektivet var idel öra.
     "Och wi måste vara många om den förnuftiga och långvariga ilskan!" fortsatte Smålands-Lasse inspirerat "Wi måste vara alla! Och när vi väl alla bliwit alla, då äro vi också alla alla, och när wi alla äro alla, äro vi också eniga alla, och då när wi werkligen alla äro eniga, då!"
     "Och då vadå?!" muttrade den gamle senilarbetaren, men kollektivet var med på noterna, vilket kollektiv är kända för att vara: "Jo det är klart! När wi alla äro alla! Äro wi alla eniga! Och när alla äro eniga äro alla alla! Och då! Då ska det skålas i pilsner!"
     "Och då måste vi alla helt lägga av med det reaktionära pilsnerdrickandet!" fortsatte Smålands-Lasse obevekligt "Mången god ilska hawer blivit dränkt i suraktig pilsner!"
    Kollektivet hängde fortfarande med, men med påtagligt avtagande entusiasm: "Jo. Det kan väl vara? Men nog skulle det wäl ändock smaka maffe med en pilsner..?"
     "Klart det skulle smaka maffe! Men det är just det som är felet med pilsner! Om pilsner smakade hästpiss skulle det vara bättre för arbetarklassen!" Smålands- Lasse gav aldrig, aldrig upp.
     "Sa han verkligen hästpiss?" muttrade senilarbetaren "Det var inte snällt sagt!"
     Man behövde tydligen en pratpaus. Man var ännu inte rikrigt van vid att debattera. Man ställde sig   och spottade som en man snus i älwen..
     Frank satt lite avsides, eftersom han inte nyttjade snus, och såg fundersam samt senig ut. Vad funderade väl Frank på denna vackra vårdag anno år 1850?
     Ingen aning. Det är svårt att veta efter alla dessa år.
     Men arbetarklassen tycker som bekant inte om grubblare eller död-dansare: "Nej! Gaska upp dig nu Frank!" försökte Stora Lappland "Du sitter där och ser ut som en uggla som spytt ut smöret i sjön!"
     "Jag grubblar på di häringa grindarna..?"
     "Bry dig int om grindarna! Grindarna hawer vi kastat i älwen för gott!"
     "Men, vad war det egentligen för slags grindar?" sade Frank fundersamt, men senigt "Tänk om det var återvändsgrindar?"
     "Det där med återvändsgrindar är bara drawel! Skål Frank! Nog hawer vi arbetare rätt fira en sådan här dag!" menade Stora Lappland.
     "Nog hawer wi wäl rätt fira, men..." fortsatte Frank sina funderingar.
     Och visst var det ovant att fundera för Frank. Men när man väl har kommit igång med funderiet brukar det fortsätta av sig själv.
     "Du grubblar för mycket Frank! Och dom säger du läser bucker också? Ta dig i akt Frank! Den som läser bucker kan själv bli sån!"
     "Så väl är det nog inte..." sa Frank, som faktiskt läste bucker i smyg.
     "Framtiden är vår! Skål!" skrålade Vippersta-Nisse.
     "Framtiden finns inte, förrän det är för sent" sa Frank tyst. "Men skål i alla fall!" sa han högt.
    Och äntligen hade Frank blivit som folk.
    Fast det var ändå bäst att hålla ögona på Frank.
    Många blev konstiga av att läsa bucker, och nufördåtiden var det inte bara borgare som blev konstiga av att läsa bucker. Smittan hade spridit sig även till arbetarklassen, som förr varit så gott som immun mot bucker. Man visste inte alls vad smittspridningen berodde på, och därför skyllde man som vanligt på myggorna.