4/

(Fjärde delen.)

Vittnet traskade runt. Han hade inget annat att göra än att traska runt. Och ibland rotade han i sophögarna från förr. En dag hittade han en urgammal stencileringsapparat från sextiotalet. Eller kanske från sjuttiotalet? Hur som helst, urgammal. Först fattade han inte alls vad det var, men sedan dök det upp dunkla minnen från förr. Aha! En sån där! Vad dom nu hette? Men dom var väldigt vanliga då!
     Och Vittnet, som var väldigt praktisk för att vara Salig-Helig, lärde sig snart hur man skulle sköta stencileringsapparaten. Och Vittnet började trycka små flygblad. Precis som man, vi, dom, gjorde förr. Han hade ett dunkelt minne av att han själv en gång hade, fast det var förstås länge sen, idag är idag.
     Vittnet tryckte flygblad som uppmanade alla att bereda sig på den RIKTIGA undergången. Alltså  den RÄTTA undergången. Det var nu helt klart att nuvarande undergång blott var Djävulens bländverk. Och det visste man ju  sen förr hur duktig Djävulen var på att lura folk och fä.
     Och med hjälp av Bibeln, och fantasin, räknade Vittnet ut när den RIKTIGA, den RÄTTA, undergången skulle ske. Och det var inte långt dit heller, räknade han ut. Här fanns hur mycket som helst att göra! Men nu var tiden knapp!
     Vittnet bankade på en himla massa dörrar. Vittnet försökte tvinga sina flygblad på folk. Men ingen ville öppna sin dörr, och ingen ville öppna sitt hjärta, och ingen ville läsa, och absolut ingen ville förstå. De voro alla förstockade och tjockskalliga till tusen.
     Och alla de övriga Saliga-Heliga funderade på, om inte Vittnet egentligen borde deporteras till det ökända, men ändå i stort sett okända, Andra Stället?
     Men eftersom de Saliga-Heliga numera icke voro särskilt företagsamma, utan snarast lite lata (Det blir lätt så när Gud eller liknande styr) blev det inget av med det heller. Man nöjde sig med att kasta glåpord, småsten, samt lite av varje på Vittnet.
     Men Vittnet gick obevekligt vidare, och bankade på ännu en motsträvig port. Och på en port till. Och en till.
     Där skulle komma större stenar. Där skulle komma grövre glåpord. Och där skulle komma flygande lite av varje. Men det visste Vittnet. För Vittnet visste allt. Vittnet var nämligen den ende som kände till hela Sanningen.
      Och att sprida Sanningen är sannerligen inget för mesputtar. Och Vittnet var i sanning ingen mesputte. Det kan jag vittna om, som känt honom ett bra tag nu.
     Och Vittnet bankade sig förnöjt framåt i tillvaron.
     Och Vittnet var den enda riktigt levande människan, och lycklig därtill.
     Och själv är jag också nöjd med att i alla fall ha tagit mig ända fram till slutet, trots att jag ofta känt mig liksom motarbetad.