2/

(Andra delen)

Vittnet heter han alltså, och broschyrerna hette: VAKNA! HÄPNA! GAPA! VAKTROPET! SLUTTAMPEN! Och alla hade ett utropstecken på slutet av sina storstilade titlar.
     Och så var det bara att ringa på. Och riinga på. Och riiinga på: "Får det lov att vara en broschyr om den snart stundande undergången?"
     "Undergången? Nä, den hoppar jag nog över!"
     Fast ibland att nån köpte en broschyr. Om den var gratis. Och ibland att nån läste. Eller i alla fall bläddrade. Och det hände till och med att nån välvilligt diskuterade allt det här nya, spännande, med undergången. Och ibland att nån svor åt vittnet, eller åt en broschyr, men det hände aldrig att nån trodde på det glada budskapet: "Nu är världens undergång äntligen på gång! Tidernas undergång stundar snart! Vakna, häpna, tro, sucka, samt bed!"
     Mottagligheten var, som sagt, mycket måttlig för detta budskap. Undergångar är inte fullt så populära, som dom själva ofta tycks tro.
     Men Vittnet ringde på, och ringde på, och tiden gjorde väl också sitt, för en vacker dag kom faktiskt den utlovade undergången. För den här gången hade man, för första gången, råkat räkna rätt, vilket verkligen var på tiden, men det blev ändå värre än väntat. Det är en sak att förtjust förfasa sig inför undergången, men det är en helt annan sak att plötsligt befinna sig mitt uppe i den.
     Och det blev dån och död, elände och dålig lukt. Det blev hunger och slams, det blev rasmassor och rasande folkmassor, men någon soptömning att tala om blev det alls icke.
     Men man får förstås räkna med en hel del svinn när det är undergång på gång. Så det var väl egentligen bara som väntat. Fast kanske ändå lite värre? Tyckte nog några Saliga-Heliga, även om ingen ville säga det högt, eftersom man predikat just eländes-elände i alla dessa år. Och man hade predikat för döva och dumma öron, som nu i gengäld fick sina öron fulla med sand, alger, och annat elände.
     Vittnet var förstås förtjust över att äntligen ha fått rätt. Det är rätt trevligt att få rätt, det säger många. Och tänk alla som hånat honom! Men som nu satt fast i helvetet! "Och där skrattar dom nog så lagom!" tänkte Vittnet belåtet. Men ibland nästan att han tyckte synd om dom. Men så fick man förstås inte tänka. Hade dom bara haft vett nog att läsa hans broschyrer, hade dom nu ingått i de Saligas-Heligas lilla skara.
     För nu fanns bara  Saliga-Heliga kvar på jorden. Resten försvann som i ett trollslag: Poff! Vrål! Borta!
     Och ingen ville väl riktigt veta hur dom nu hade det. Dom hade sig själva att skylla. Dom hade haft sin chans. Och nu låg dom på grillen. Hårt men rättvist.
     "Frid broder!", eller "Frid syster!", hörde man nu ofta, ja, det var väl i stort sett det enda man hörde.
     "Jaha! Det var det!" sa Vittnet och gnuggade förtjust, men fridsamt, händerna. "Det var det, och nu ska jag..!"
     Ja? Det var just det? Vad skulle Vittnet nu göra? Han beslöt sig för att göra ett fridsamt grannbesök, eftersom han var van vid att ringa på. Och ringde nu på hos första bästa granne, som misstänksamt öppnade sin dörr på glänt: "Vad gäller det?"
     "Frid broder!"
     "Jaha? Frid på dig själv du!"
     "Jag tänkte bara jag skulle titta in ett tag, och prata lite..."
     "Prata? Vad ska det vara bra för? Jag har så gott som slutat prata. Det behövs inte längre. Men, kom in du ändå, om du nödvändigt vill."
     "Tack-tack! Jaha! Och här har du det lycksaligt värre ser jag!"
      "Så blir det av sig själver när man låter Gud inreda såsom han vill!"
     "Så det är Gud som har tapetserat?"
     "Synes det icke vemses handen äro?"
     "Visst syns det, visst! Fick du välja tapet själv?"
     "Varför skulle jag vilja hava egen vilja, när hanses vilja äro bäst?"
     "Visst. Att Gud är händig säger alla. Små lamm, och små moln, och feta små barn, och allt! Kan man tänka sig ett trevligare tapetmönster?"
     "Så jag är nöjd. Som sagt. Från det ena, till det liksom andra. Hade du något särskilt ärende med ditt oväntade besök?"
     "Nej, jag tänkte väl bara..."
    "Det där med att tänka, har jag också slutat med! Det behövs inga tankar längre. När Gud styr kan baksätespassageraren tryggt slumra in. Då tarvas icke längre något säkerhetsbälte."
     " Så sant! Så sant. Som sagt."
     "Så? Om det inte var något särskilt? Jag skall snart bege mig till den förberedande harpo-kursen."
     "Verkar som om nästan alla har börjat spela harpa?"
     "Det finns många strängar att slå an på en harpa. Och dessutom är det obligatoriskt."
     "Obligatoriskt? Det var det värsta! Jag menar, det var goda nyheter. Som sagt. Men, nog är det väl ändå högst behändigt, att man äntligen blivit frälst på heltid?"
     "Klart det är behändigt. Men i mitt fall var det förstås välförtjänt."
     "Och att det därtill ska hålla i sig i evigheters evighet!"
     "Man fick det bra. Till sist. Men välförtjänt. Som sagt. Fast släkten missade tåget."
     "Så släkten kom inte med på själatåget?"
     "Släkten var seg. Och ändå tjatade jag, och tjatade jag, i hundratals år! Men släkten var förstockad till tusen. För att inte säga tjockskallig. Bäst som skedde.
     "Man kan inte ta den med sig. Som man säger."
     "Så är det. Som sagt."
     "Som sagt..." sa Vittnet, som inte kom på något annat att säga.
     "Och nu ska du väl kila hem till dig då!" ansåg grannen.
     "Ska väl det..." sa Vittnet "Eller om jag tar en runda med broschyrerna?"
     "Vilka broschyrer? Det behövs inga broschyrer längre! Alla de goda krafterna äro redan frälsta, och resten kan knappast läsa där dom äro!"
     "Du har rätt..." sa Vittnet.
     "Jag har alltid rätt!" sa grannen belåtet, men otåligt på gränsen till oartigt.
     "Jag glömmer hela tiden bort att kampen är över" sa Vittnet.
     "Kampen är över, och det var vi som vann!" sa Grannen. "Vi behöver inte längre ränna runt och försöka frälsa en massa slödder! Vi är färdiga nu!"
     "Just det..." sa Vittnet "Vi är färdiga nu..."
     Och då var det väl bara att traska hem igen då. Antog Vittnet. Och gjorde så.