NÅGRA RYKTEN OM FRIHETEN

Inte ofta man ser till Friheten nuförtiden. Han dök upp ett tag på trettiotalet, men sedan dess har han varit helt försvunnen.
     Men man lär ha skymtat Friheten då och då. Ungefär som Den Vidrige Snömannen, eller De Smygande Ubåtarna. Men det blir aldrig några bra bilder, vad det nu kan bero på.
     Eller, kanske som De Gröna Små Männen? De Gröna Små Männen från Mars, som då och då påstås hälsa på? Inte minst uppi norr:
     - Var han nykter?
     - Du vet väl hur han brukar vara!
    - Men tänk om dom ändå var från Mars?
     - I hellwitti heller!
     Eller, ska man likna Friheten vid en väldigt misslyckad älgjakt? Där jaktlaget skjuter och skjuter? Men bara träffar: lada, traktor, bonde eller burk? Visst är liknelser nästan lika värdelösa som metaforer, men man måste nog ändå likna Friheten vid något, eftersom ingen längre vet hur han ser ut.
     "Alla surrar om Friheten - men få har sett han!" är ett vanligt talesätt, på sina håll.
     Men...under mitt långa liv...ganska...har jag själv...sett Friheten...i varje fall på håll...snarast skymtat...nja...jag såg han inte själv...förstås...direkt...men jag hade en slags bekant...nja...eller...bekant och bekant...som sett...eller snarare hört...kanske...ett rykte om en som...visst hade någon slags kusin...som kände en polis...som egentligen var läkare...och hört om en norrman...eller hört av en finne...från samma by...samma och samma...som själv var släkt...och han i sin tur...var tvärsäker...fast full...men absolut pålitlig...absolut...på sitt sätt...när han råkade vara nykter...och själv har jag...ju...på mitt sätt...i alla fall hört...eller sett...samma sak...i stort sett...några rykten om Friheten...så nog tror jag väl...ändå...kan verkligen femtio miljoner fantaster ha fel...det kan dom förstås...sånt har hänt...sånt händer varje dag...men...ändå...vad vet man...när man inget vet.


Barndomen var som den var. Sex dagars skola, och så på slutet en dag förpestad av tanken på skola. Inte var det mycket till Frihet inte. Fast sommarloven var förstås fler förr, men det här var på den gamla gnälliga tiden, då folk skulle lära sig veta hut, och helst bli som folk.
     Vilket i praktiken betydde att vi barn skulle sätta ned potatis, plocka upp morötter, mosa vinbär, hässja hö, bära in får, tälja pinnar, trampa gäddor, krusa vuxna, samt lägga spåntak lite överallt.
     Inte var det mycket till Frihet förstås. Fast det var sommarlov och allt. Men en dag stod vi ändå och slöade bakom en lada Bill och jag.
     "Nästa år blir jag Fri!" sa Bill.
     "Hurdå Fri?" undrade jag.
     "Då blir jag Fri från skolan!" sa Bill "Då börjar jag på järnverket! Då tjänar jag egna pengar! Då kan jag köpa precis vad jag vill! Då ska jag köpa en Fiat!"
     "Är det Fiat som är Friheten?" frågade jag.
     "Jajamen!" svarade Bill som var två år äldre, och i nästa ögonblick var försvunnen ut ur mitt liv. Det går fort försvinna för en del när man är ung.
     Tyvärr visade det sig att Bill haft fel. Friheten är icke Fiat. Även om Fiat förstås är en förträfflig bil, i alla fall i förhållande till sin storlek.


Vi var ute på vintermanöver i Bodentrakten några västerbottningar och jag. Vi hade ett mycket ansvarsfullt uppdrag: Vi skulle dra två mil svart telefontråd genom den vita snön. Eftersom vi inte medförde några befäl som störde, gick det hur fort och fint som helst. Vi fick massor med tid över, och satt mest och värmde oss i lastbilen.
     "Det ska finnas en affär här!" sa en västerbottning "Kör in på den där vägen!"
     Vi körde in på den där vägen. Och där fanns, mycket riktigt, en affär. Västerbottningar brukar veta vad dom surrar om, det är därför dom så gärna skriver böcker.
     "Fan va fint få vara Fri mitt under februarimanövern!" sa västerbottningen och gick in för att handla. Och kom ut med sitt fynd: Tre decimeter Falukorv som högtidligt men rättvist delades ut.
     "Ät med andakt!" sa jag, som redan hunnit bli aningen ironisk "Det är en Frihetssymbol ni tuggar på!"
     Västerbottningen slutade tugga. Han tuggade inte på två minuter. Han tuggade inte, men han tänkte. Men så tuggade han åter igång.
     "Studentjävel!" sa han vänligt till mig.
     När vi kom tillbaka till A 8 fick vi Falukorv till middag.
     Alltså, fel igen.
     Friheten är icke Falukorv. Även om Falukorv förstås är en förträfflig korv, i alla fall i förhållande till sin smak.


Och åren gick. Ungefär som vanligt. Och jag blev aningen äldre, och dessutom elak och ironisk till tusen.
Det var inte ofta jag hörde ryktas om Friheten, och när någon vågade surra om han morrade jag hotfullt.
     En dag mötte jag på Storgatan en man som jag starkt ogillade.
     "Måste du gå på Storgatan samtidigt som jag!?" gläfste jag åt han.
     Han, det var en spinkig liten en, stammade till råga på köpet: "Vi-vi-vi lever väl i ett fritt land?"
     "Gör vi?" frågade jag ironiskt "Varför har du då det där jävla skitjobbet?"
     "Man måste ju le-le-leva!" försökte han försvara och förklara sig "Om man inte jo-jo-jobbar får man ingen lön! Och om man inte får någon lön får man ingen ma-ma-mat!"
     "Du var mig en Fri jävel!" dräpte jag till han, och fortsatte Storgatan fram, ända tills den tog slut. Inte ens Storgator leder särskilt långt här i världen. En sanning som få av oss vill veta av i vår heta ungdom.


Men det var sistgången jag hörde ryktas om Friheten.
Dom hade bara hittat på.
Det var bara schwammel och surr, från början till slut.
Friheten fanns inte.
Och även om han, kanske, en gång hade funnits, hade han helt enkelt dött ut.
På samma sätt som dronten.
Eller kvaggan.
Och såna som har gått och dött ut,
har jag ingen som helst respekt för.