Ingela trodde på fredsrörelsen, men Ulf trodde på skyddsrum.
"Fast nog var väl ändå Alva Myrdal fasligt snäll på sin tid?" försökte Ingela övertyga.
"Säg ett krig som Alva stoppat!" sa Ulf och gick fnysande ut på tomten för att gräva sig fram till trygghet.
Ulf var en lycklig man. Får man väl säga. Ulf hade ett hederligt, men tråkigt arbete, vilket är en stor lycka. Och Ulfs fritid bestod nu också av arbete. Det är då livet är som bäst. Det är då man slipper tänka, det är då man slipper slams, det är då man är lycklig, och det var alltså Ulf.
Och Ulf grävde på. Och Ulf grävde djupt, och djupare ändå, och sist kom Ingela för att beundra.
"Oj! Ska du till Kina?" sa Ingela när hon såg gropen. Men Ulf förklarade pedagogiskt att DÄR skulle dom ha sängar, DÄR skulle dom ha stege, DÄR skulle dom ha bombsäker ståldörr, DÄR skulle dom ha luftintag, DÄR skulle dom ha vattenförråd, DÄR skulle dom ha konserver, DÄR skulle dom ha det, och det, och så vidare, och det, men absolut inte DET!
"Oj!" sa Ingela imponerat "Men tänk om det inte blir något krig? Då har vi grävt ner oss helt i onödan!"
"Det är inte kriget som är det viktiga!" sa Ulf manligt "Det viktiga är tryggheten!"
"Oj!" sa Ingela och gick in i villan för att steka kotletter utan ryggrad som hon köpt till extrapris.
Tiden gick. Som så ofta i litteraturen. Och Ulf grävde. Ulf murade. Ulf snickrade. Ulf målade. Ulf köpte konserver i kartonger, och så var det klart.
För att fira hade dom fest nere i nya skyddsrummet. Inget märkvärdigt. Bara dom två och en flaska surt, men i gengäld ganska symboliskt, rödvin.
"Vad tycker du?" undrade Ulf.
"Åjo! Men, blir det ändå inte lite dystert?" svarade Ingela försiktigt.
"Om det blir krig, blir det nog dystrare utanför!" sa Ulf bistert.
"Synd bara att det inte finns några fönster" vågade Ingela.
"Fönster är krigets första offer!" sa Ulf som läst på.
"Jag menar för gardinerna" menade Ingela.
"Sätt gardinerna på sängarna" föreslog Ulf.
"Det blir inte samma sak" sa Ingela som var kvinna, och alltså visste hur det verkligen var. I alla fall hur det verkligen var med gardiner och det.
"Jaja! Det blir nog bra med gardiner och det!" trodde Ulf, som inte alls var insatt i gardinproblematiken.
"Är det här jag ska sova?" undrade Ingela.
"Eller om du hellre vill sova under?" undrade Ulf artigt tillbaka.
"Spelar kanske ingen roll var man sover i krig..." trodde Ingela dystert.
"Tvärtom!" sa Ulf "I krig bör man göra det så bekvämt för sig, som man bara kan! Det är bästa knepet att klara sig i krig! Det säger alla!"
Ingela studerade hyllorna: "Hur länge räcker maten?"
"Tre månader, kanske till och med tre och en halv!" sa Ulf som räknat ut exakt, på ett ungefär.
"Och sen då..?" undrade Ingela.
"Sen får vi se!" svarade Ulf tryggt, utan att egentligen ha någon som helst täckning för sin trygghet.
"Tur i alla fall att vi inte har hund!" ansåg Ingela.
"Hurdå hund?" undrade Ulf förvånat.
"Det skulle bli himla trångt med hund!" trodde Ingela.
"Det blir alltid trångt med hund. Oavsett storlek!" sa Ulf, som inte alls tyckte om hundar.
"Utom Lassie förstås" sa Ingela som sett filmen.
"Vem?" undrade Ulf.
"Lassie. Det var en hund på bio. Han var jättesnäll. Eller om det var en hon? Han är hur som helst död nu" sa Ingela sorgset.
"En död hund, är en bra hund!" sa Ulf brutalt. En del män kan verkligen vara råa. Men som tur var fortsatte Ulf: "Det här skyddsrummet är bara till för oss två!"
"Men, tänk om det står nån stackare utanför, och gråter, och bankar på ståldörren, för att bli insläppt, och det råder fullt krig där ute, med bomber och granater, och raketer, och gas, och taggtråd, och allt vad dom nu har, vad gör vi då..?"
"Då skjuter jag!" sa Ulf "Det är det dom här gluggarna är till för. Först vrålar man, sen siktar man, och allra sist skjuter man!"
"Men, verkar inte det väldigt ogästvänligt, att vråla till folk, som man kanske inte ens känner..?" tyckte Ingela som inte tyckte om krig. Inte ens i fred, och inte ens i fantasin.
"Jag skjuter varenda jävel som försöker ta sig in med våld!" sa Ulf, som hellre såg filmer med vapen, än filmer med hundar, blommor och små barn.
"Men, du har väl ändå inget vapen..?" frågade Ingela oroligt.
"Inte än. Men kanske sen. Och dessutom har jag faktiskt varit signalist på A8 i Boden!" svarade Ulf stolt.
Och så satt dom då där nere i nya skyddsrummet och tittade och tänkte. Utan att säga något särskilt. Det var i alla fall ett fint skyddsrum. Väldigt fint. Det var heltäckningsmatta överallt, vilket alltid ger ett hemtrevligt intryck. Och jag skulle kunna hålla på ett bra tag och berätta hur fint det var där nere. Men då skulle storyn aldrig komma till skott, så det får vara. Även om det är synd. Tur i alla fall att jag fick in det där med heltäckningsmattan.
Men nu gällde det! Nu var det allvar! Nu gick det inte längre att skjuta upp!
"Nå!" sa Ulf nervöst "Kommer du att trivas här nere? Om det blir krig där uppe? Tror du? Svara ärligt!"
"Åjo" trodde Ingela som fått i sig några glas "Det brukar alltid bli mysigt med levande ljus, men..."
"Hurdå men?" undrade Ulf oroligt.
"Men hur mycket kostar allt det här egentligen?" vågade Ingela fråga.
"Kostar och kostar" undvek Ulf frågan "Jag har inte riktigt räknat ihop rubbet. Men trygghet måste alltid få kosta!"
"Visst är det trevligt med trygghet!" sa Ingela som fyllt på "Tryggheten är alltid värd sitt pris! Och personligen föredrar jag nog trygghet, framför otrygghet i nästan alla lägen! Skål!"
"Skål!" pustade Ulf ut.
"För tryggheten!" sa Ingela, och tömde glaset.
"Ja, som jag ser det, får alla försöka bli trygga på sin fason" funderade Ulf högt "Och själv har jag satsat på att gräva mig fram till trygghet, och jag har då verkligen gått på djupet med hela den här trygghetsproblematiken, anser jag nog. Andra har valt andra vägar. Visst. Och sen får vi se vem som satsat rätt. Den som surrade om freden, eller den som grävde en grop åt sig själv och sin familj!"
"Men!" sa Ingela.
"Men?" sa Ulf. Få män tycker om ordet "men".
"Men! Vi måste ta hit kryddor!" fortsatte Ingela sin tankegång "Annars blir det för tråkigt med bara konserver i krig i längden!"
Och Ingela tog dit kryddor. Och Ingela kom på att dom behövde böcker. Om det skulle bli ett långvarigt, och kanske långtråkigt, krig. Och hyllpapper. Och italiensk språkkurs. Och korsordstidningar. Och pennor till tusen.
Ja, dom hade verkligen himla trevligt när dom pysslade med sitt nya fina skyddsrum. Och Ulf kom på att dom skulle ta dit en liten TV också. Det var nog bra med radio, men TV är ändå alltid TV.
"Men tror du verkligen TV sänder i krig?" frågade Ingela.
"Klart TV sänder i krig!" svarade Ulf "Det är i krig man bäst behöver underhållning! Det säger alla. Fast det finns förstås risk för att det kan bli en hel del repriser."
"Inget fel på repriser!" sa Ingela glatt och hängde upp strimlade gardiner lite här och var och där. Det blev snyggt, det blir alltid snyggt med gardiner, himla snyggt blev det.
Och det var det.
Det är trevligt för ett par att ha gemensamma intressen.
Och vad kan vara mer gemensamt än trygghet?
Skulle vara otrygghet då.
Men jag brukar undvika otrygghet i mina texter.
Jag tror inte på att måla Fan i farstun.
I alla fall inte i onödan.
Så jag väljer att sluta här.
Ungefär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar