VAR EN GÅNG

Var en gång en kvinna som levde ensam i en koja, långt inne i de djupa skogarna.
     En dag kom en man till kojan, och eftersom det var vinter kom han till skids. Han lutade skidorna mot kojväggen och klev in: "Guds fred i kojan."
     "Guds fred" svarade kvinnan, och mannen blev kvar i åtta år.
     Var på 1700-talet, så man jagade, man fiskade, man odlade, och man svalt. Och man levde  väl som folk gjorde mest, fast långt bort ifrån folk, avstånden var större förr.

Men en dag spände han på sig skidorna och tackade för sig: "Tack för mig då. För den här tiden. Nu drar jag vidare."
     "Jaha. Det bär iväg nu" konstaterade kvinnan.
     "Nu for jag" sa mannen och skidrade in i skogen.
     Han skidrade sakta och hann fundera: "Jag trivdes nog inte. Kände mig instängd. Skulle aldrig gått i längden. Fast synd ändå.
     Måste laga vänstra bindningen. Så här kan man inte åka omkring. Inte i längden."


Var en gång en kvinna som levde i en koja i skogen. En dag for en man ifrån kojan. Och nu var hon helt ensam i kojan, med bara åtta barn som sällskap.
     Hon såg mannens skidspår slingra bort in i skogen. Det var ett ovanligt slingrigt skidspår. Han hade visst haft något fel på en bindning. Men det skulle väl gå att laga.
     "Ja. Det var det" tänkte hon och gick in i värmen i kojan.
     "Han trivdes nog aldrig" tänkte hon senare på natten, när barnaskaran somnat.
    Men själv var hon vaken, och tittade in i glöden. Där fanns inget särskilt att se.
    Och hon lyssnade på vargarna, som sorgset ylade ute i naturen. Det var inte mycket att höra på.
    Hon grät inte.
    Hon skrattade inte.
    Hon var allvarsam, men hon tänkte.
     Och att tänka är alltid en bra början på ett slut.