Jag föddes i Lule, Norrbotten, troligtvis år 1944. Lule är ju en stad med rika bluestraditioner. Man behöver bara nämna namn som Barfota-Bengo, Blind-Johan Israelson och sist, men sannerligen inte minst, den legendariske Robert Johanson.
Jag hade en förfärlig massa syskon. Minst två-tre stycken om jag minns rätt, ännu fler kusiner, och mer tremänningar än jag ens vågar tänka på. Men redan som liten pjutt var jag mer intresserad av musik än av släktingar, som alla andra stora bluesmusiker, för övrigt.
När jag var fem år gammal blev jag Blind-Bosses ledsagarpojke. Jag ledde Blind-Bosse varsamt tvärs över den hårt trafikerade Storgatan. Men Blind-Bosse blev förbannad och försökte komma åt mig med vitkäppen. Blind-Bosse ville vara kvar på andra sidan, där Systembolaget låg eftersom han redan då var fullfjädrad alkoholist. Som så många andra bluesmusiker, för övrigt. Jag duckade skickligt för vitkäppen, och så var min korta ledsagarpojkekarriär slut. Men mitt musikintresse fanns förstås kvar.
När jag var sex år gammal fick jag börja plocka bomull. Det sågs som ett hårt arbete, eftersom det var ganska svårt att hitta bomull att plocka i Lule på den här tiden. Inte minst på vintrarna fick man verkligt slita hund som bomullsplockare. Man fick vara glad om man fick ihop bomull så det räckte till en T-shirt.
Men när jag var nio år gammal kom jag äntligen över min allra första gitarr! Sakta smög jag mig ut från Ekblads Ur & Musik med gitarren listigt dold under min vidlyftiga skinnluva. Sedan byggde jag om gitarren till en betydligt mer jordnära cigarrlådegitarr. Och jag började spela. Och det lät jordnära värre. Och det lät rent av förjävligt. Tyckte jag till och med själv. Men jag fortsatte ändå envist att spela. Musiken, och framförallt den gamla råa bluesen, hade nu blivit mitt liv.
Och nu hade jag dessutom tur. Av en ren slump råkade en talangfull scout från Paranöt gå förbi just när jag satt i mitt sedvanliga gathörn och spelade, sjöng, svor, samt surade. Och den talangfulle scouten ordnade så att jag fick göra min allra första skivinspelning redan samma dag! Visserligen helt utan betalning, men ändå. Mitt liv som professionell bluesmusiker hade börjat. Och framtiden såg trevlig ut.
Men tyvärr hamnade jag i ungefär samma veva i dåligt sällskap. Och det blev även dåliga drycker. Portello, hopblandat med gin och tjära, var nog den godaste av alla de dåliga drycker jag då provade. Och det blev lösaktiga kvinnor. Kvinnor, som ibland inte ens hade tagit realen, men mig tog dom lite hur som helst, utan någon som helst tanke på att jag var i en känslig ålder. Det blev tobak, snus, spel, samt dobbel, även om jag aldrig riktigt fattade vad dobbel gick ut på, och värst av allt, det blev dålig musik.
Men min debutskiva släpptes i alla fall ut på marknaden ungefär samtidigt som jag släpptes in på det fruktade länsfängelset Vita Duvan. Jag fick fyra års lukthus utan snack, för dråp och våldtäkt, helst blandat. Ganska orättvist. Tyckte jag nog. Men eftersom jag inte hade råd med någon nykter försvarsadvokat fick jag väl ända vara hyfsat nöjd med domen. Och lagen var, som vanligt, som den var. Och själv var jag väldigt mörk i såväl hy som hår. I alla fall för att vara så liten, och från Lule. Så, jag fick egentligen aldrig någon riktig chans till rättvisa. Jag fick nöja mig med fängelset.
Men skivan sålde riktigt bra, till allas förvåning. Kanske mest beroende på den glatt otuktiga texten i "Snake Lemon Melon Bottle Rocking Jumjum Blues Hiha!" som egentligen var tänkt som baksida, men det var ju bara att vända, så det var inga problem.
Den låten, och jag då på köpet, blev rätt kända i trakterna av Kalix och Morjärv. Det var då väldigt grovhyvlade trakter, där man aldrig drog sig för lite hembränd hullygully till helgen. Men tyvärr satt jag fortfarande inlåst i ett lukthus som sannerligen gjorde skäl för sitt namn. Gu va där stank ibland mellan varven!
Livet i lukthuset var hårt. Mycket hårt. Lukthuset var hårt värre, men efter någon månad vart man som van. Och jag lärde mig en massa nya låtar av en kille från Pite som råkade sitta i samma cell. Han påstod att han hette Lessbulla Rantta, och dessutom var oskyldig till allt, men det trodde jag inte på, inte ens då. Men han var, hur som helst, en jävel på både blues och musik. Fick vi någon gång tag i en flaska, tömde vi den direkt. Men det var bara början. Genom att sen blåsa i buteljen fick vi fram ett basljud som hördes över hela fängelset. Jag blev med tiden en riktigt bra buteljblåsare, en talang som jag tyvärr senare, på grund av läkarna och Länkarna, låtit ligga i träda. Och vad man har en flaskhals till vet alla bluesvänner, och vet man det inte är man ändå ingen bluesvän, och då kan det vara desamma.
Lessbulla Rantta och jag satt i vår trånga, men mycket gemensamma, cell och sjöng blues tillsammans med vår enda, men i gengäld åttasträngade, gitarr. Vi sjöng: "In the pines, in the pines, in the pines, in the pines, och så vidare, och så vidare!"
Vi sjöng, så det var en högljudd fröjd att höra det. Tyckte vi själva. Och fängelset hade dessutom så intressant akustik att vi hördes över hela halva stan! Men landshövdingen, som råkade bo vägg i vägg med fängelset, var tyvärr väldigt omusikalisk, tröttnade på "oväsendet" och kastade brutalt ut oss båda. Utan pardon. Ibland har man tur, även med blues.
Ett par år reste jag sen omkring och spelade på Barnens Dag i så gott som hela Övre Norrland. Utan att någonsin se ett enda barn, men vad gjorde väl det. Jag var själv ung så det räckte och blev över, inga problem.
Jag gjorde några hyfsade inspelningar, men det där riktigt stora genombrottet lät vänta på mig. Med viss rätt tyckte jag själv, även om jag nu sjöng blues i dåvarande division tre Norra Norrland.
För att bredda min repertoar, och min konst, lärde jag mig även att spela piano. Först, med den högra handen. Men snart också, i alla fall delvis, med den vänstra. Och detta dessutom ibland simultant, eftersom jag alltid varit ambitiös med min musik, på mitt sätt. Men att spela piano med båda händerna blev på tok för jobbigt i längden tyckte jag. Och la av. Och att lifta runt med ett piano på ryggen var inte heller alltid så lätt. Och därtill kom det gamla problemet med att jag var ganska så färgad. För att vara från Lule, menar jag. Det är segt med rasism, när den drabbar en själv. Det tycker jag nog, trots allt. Hade jag varit en vanlig albino hade min karriär förmodligen varit spikrak. Men nu gick karriären dåligt. Mycket dåligt. Den gick inte alls, för att vara petnoga. Dessutom råkade jag gå och bli förgiftad av min dåvarande så kallade "fästmö". En del "fästmör" är elaka värre har jag märkt, och jag låg förgiftad och förlamad i ett garage i några år. Och blev helt bortglömd på kuppen. Andra bluesmusiker tog min rättmätiga plats. Möss byggde bo i min gitarr. Det var hårda år. Mycket hårda. Både för mig och för min musik.
Men som tur var hade jag hela tiden min starka tro på Jesus, Gud, och alla dom andra grabbarna. Och nu ingrep Gud för första gången i mitt liv, och det var då inte en dag för tidigt! Jag lyckades bli gift med North Memphis Minnie från Haparanda! Ja, gift och gift. Om man var gift, eller inte, var närmast en definitionsfråga i blueskretsar på den här tiden. Men jag ansåg i alla fall att jag var gift, och det räckte bra för mig. Nord-Minnie var väldigt framgångsrik på den här tiden, och tjänade massor med pengar på grund av sin fräcka figur och musik.
"Det räcker bra med en som drar in pengar i en familj!" sa jag belåtet till Haparanda-Minnie, och la mig på sofflocket, för att äntligen få slippa blues och annat elände. Men Minnie, fattade humör, som så många andra kvinnor på den här tiden, och kastade en ishacka i huvudet på mig. Och mitt äktenskap tog slut lika tvärt som det börjat. Jävlars, just som jag tyckte det börja likna nånting!
Åter var jag nu uttvingad på den ovissa, och stundtals halkiga, E-fyran! Men jag kom inte längre än till Byske, innan bilen jag liftat med kraschade mot en enfaldig älg. Det dog en tre-fyra stycken i kraschen, har jag för mig, och själv låg jag åter utslagen och utfattig. Som så ofta. Himla tur man vänjer sig.
Och nu var det verkligt hårda tider. För mig och min musik. Ingen ville längre lyssna på den gamla fula bluesen. Nu var det bara popp-i-popp som gällde! Nu var jag bitter. Nu vart jag less blues. Jag la gitarren på hyllan, trots att jag var så fattig att jag varken hade gitarr eller hylla. Och nu glömde jag omsorgsfullt bort alla de gamla blueslåtar som jag en gång med så stor möda lyckats lära mig.
Och åren gick vidare. Lika vant som vanligt. Och jag blev äldre och äldre för, i stort sett, varje år som gick. Men nu hade jag äntligen fått ro i min vandrande själ.
"Aldrig mera blues för mig! Aldrig!" tänkte jag belåtet.
Men så kom katastrofen. 1967 kom plötsligt, och brutalt, en tokig engelsman och "återupptäckte" mig, där jag låg och hade det bra!
Jag hade inte ens visslat på tjugo år, men inget hjälper mot en entusiastisk engelsman.
Han tvingade upp mig. Han tvingade ut mig. Han tvingade mig att äta upp allt på tallriken. Och, värst av allt, han tvingade mig att öva.
Han gav mig nya löständer, fast jag egentligen föredrog att sluddra.
Jag fick ny gitarr, ny kostym, och nytt träben.
Men samma gamla jävla låtar.
Det blir bara elände med blues i längden.
Lita på mig.
Jag vet vad jag klagar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar