LITTLE RICHARD OCH BIG BEETHOVEN

Visst är Little Richard bra. Men om ändå inte Beethoven var bättre?
     "Big Beethoven", som han kallade sig i början av karriären. Sen räckte det med bara Beethoven.
     Man kan fundera. Man kan fantisera. Men man kan inte telefonera, eftersom Beethoven saknade telefon. Eller, saknade och saknade? Men han hade hur som helst ingen.
     Det blev till att resa. Jag packade, jag for, jag kom fram.
    Beethoven hade inte heller någon ringklocka (eller om den var trasig eller om batterierna var slut) visade det sig, men i gengäld fanns det en lapp på dörren: KNACKA-KNACKA-KNACKA-KNACKA!
     Och jag lydde, jag knackade: Ta-ta-ta-taa!
     Och jag väntade.
     Först var det som tyst. Sen hörde jag nån hasa i tofflor. Så var det nån som flåsa innanför dörren. Men till sist var det en som (på tyska) väste genom nyckelhålet: "Nå va vill du!?"
     Jag förklarade mitt ärende (hur jag nu fick till det) och blev till min förvåning insläppt.
     Och så satt jag då till sist där i soffan, och såg hur han härjade på pianot. Det kan inte ha varit muntert vara piano hemma hos Beethoven. Att han hamra! Nå så in i spisen! Där låg Little Richard i lä.
     Jag kastade fram namnet: "Was sagen sie von Little Richard..?"
     Beethoven skakade på huvudet, låtsades vara döv, och sa ingenting. Det verkade som om han inte ville tala väl om en konkurrent. Och egentligen var jag inte förvånad. Det var samma med Little Richard. Alla tecken tyder på att pianister är mer avundsjuka än vanliga musiker. Det beror nog på att det är dyrt att köpa pianon. Och flyglar ska vi bara inte tala om. Ett munspel kan man däremot få för en tjuga. Munspelare har råd att vara generösa med beröm.
     Många har undrat: "Hur var egentligen Beethoven privat? På tu man hand, eller vad det heter? Hur var han som människa? Verka han vara genial, även på nära håll? Hörde han verkligen så dåligt, som man sa? Drack han öl eller vin? Hade han hund eller katt? Såg du till något fruntimmer i trakten?"
     Men det är inte alltid man har svar. Framförallt inte på alla frågor man får. Men lite snappade jag väl ändå upp: Beethoven duschade sällan. Men det var inte många som duschade på den här tiden. Så det var ingen som märkte något särskilt.
     Beethovens pianotangenter var snarare gula än vita. Men de svarta tangenterna hade stått sig betydligt bättre.
     Beethoven var inte bara lomhörd, han var också påfallande lik en lom. Om man nu kan tänka sig en lom som ursinnigt angriper ett piano, och det kan man väl tänka sig.
     Beethoven hade ledsyn, där hade han i alla fall haft tur.
     Beethoven ansågs vara mycket musikalisk, redan som musikaliskt underbarn, vilket var mycket ovanligt på den här tiden.
     Beethoven komponerade mer än man tidigare trott vara möjligt.
     Beethoven hade inga fruar att tala om, men privatlivet var ändå dammigt och dystert. Men det var det vanliga vid den här tiden, då det ännu inte existerade några hushållsmaskiner. Det låg damm precis överallt, och badrummet skulle jag helst inte vilja beteckna som ett badrum.
     Beethoven var en stor djurvän. På sitt sätt. Även om han (som bekant) gjorde generösa undantag för hundjävlar.
     Beethoven kunde svänga ihop en pianosonat i ett nafs.
     Beethoven skrev en väldig massa symfonier, varav de flesta finns inspelade på grammofonskivor.
     Beethoven var visserligen vresig, men i gengäld desto händig.
     Beethoven hade byggt hela huset själv (sa han) samt även flygeln (verkade det som) fast det är förstås möjligt att vi missuppfattade varandra på grund av dålig hörsel och dålig tyska.
     Beethoven var ingen oäven kock, med tanke på att han inte ens kunde koka ägg. Men på den här tiden fanns fortfarande tjänstefolk att få fatt i för en tia. Så det rörde honom inte i ryggen.
     Beethovens samtid var helt oförstående. Men det brukar samtider vara. Det är inget att haka upp sig på. Och Beethoven var lika glad för det.
     En enda gång under samtalet hettade det till. Det var när jag (mycket försynt) frågade hur det egentligen stod till med hälsan och hörseln.
     "Döv och döv!" (fräste Beethoven) "Hellre döv än död! Och hellre döv än dum! Dövheten sitter i betraktarens öra! Vet du inte ens det, deine swedische sweinhund!?"
     Det visste jag visserligen inte. Men jag lyckades ändå snart lugna ner Beethoven. Bara han fick ha sina små raseriutbrott i fred, blev han sen spak som ett lamm. Och så lite smicker på det. Det finns inget som smicker, när det gäller att lugna ner en ursinnig romantiker. Det skulle vara månsken då, men det här var ju mitt på dagen.
     Jag tackade för kaffet, kakorna och pianounderhållningen. Och for hem.
     När jag kom hem stod Little Richard (som väntat) redan och väntade på gården: "Hur var han!?" (frågade han ivrigt)
     "Han var stor... och sublim... och genial... och kunde verkligen komma loss på pianot... liksom... " sa jag dunkelt, eftersom jag var påverkad av såväl resan som romantiken.
     "Jaja! Mer!" envisades Little Richard.
     "Han var hur hygglig som helst" fortsatte jag "Han skrev autografer på alla mina LP-omslag utan att jag ens bett om det! Nej, han var sannerligen inte den som var den, inte..."
     Jag tänkte att Little Richard kunde ha ett och annat att lära härvidlag. Men det blev väl inte mycket med det. En diva, är en diva, är en odrägling, som ordspråket säger.
     "Jaså? Jaså!" sade Little Richard, men med tårar i ögonen. Det verkade ändock som om den gamle råckenrållräven blivit upplyft till högre andliga höjder, än de höjder han brukade besöka i vardagslag.
     Så avslutades mitt enda, men mycket historiska, besök hos den Store Beethoven.
     "Big Beethoven". Ja. Sannerligen. Stora män blir sällan större än så.
     När jag idag tänker tillbaka på dessa två: Little Richard och Big Beethoven. Och på all den musik de ställt till med under åren. Händer det ofta att mina tårar skymmer min sikt.
    Ty verkligt stor konst skymmer ofta sikten.
    Därför föredrar brackan allsång.
    Brackan sjunger gärna sämre, bara han i gengäld får se bättre.
    Ty när det gäller konst måste man välja.
    Storhet, eller sikt?
    Och vad jag har valt,
vet jag väl.