Det finns många tunga yrken. Men att vara djur- och naturfilmare anses allmänt vara världens tyngsta yrke. Och idag går naturligtvis mina tunga tanker till den igår avlidne djur- och naturfilmaren Börje Suckson.
Ingen har gjort mer, för att få fler svenska barn, att dyrka fler djur än Börje Suckson! Och hans insatser för naturen ska vi bara inte tala om, eftersom de talar för sig själv.
Men vägen dit var lång. Mycket lång. Ofta fick Börje tillbringa en tråkig vecka i en tråkig skog, bara för att sedan få fram en enda tråkig bild av en tråkig uggla! Då ångrar många sitt yrkesval, så icke Börje. Nej, Börje fortsatte bara att envist filma och vissla, ty Börje var även en mycket skicklig visslare. Jag kan härma honom än idag, om jag får tid på mig att värma upp. Börje och jag var nämligen barndomsvänner, som man sa förr.
Och jag kommer väl ihåg att Börje redan som liten pjutt var väldigt intresserad av djur, och dylikt. Hemma i köket hade han en tam grävling, en tam vessla, en tam utter, en tam gädda, samt två påfallande beskedliga föräldrar.
Börje trivdes dock aldrig i den sterila skolmiljö, som var så vanlig förr. Men när Börje äntligen fick lämna skolsalen begav han sig genast rätt ut i naturen, för att där smyga sig efter första bästa djur som råkade passera. Men aldrig för att döda. Aldrig. Utan alltid för att spionera, och därigenom lära sig mer om hur djur gör, när dom till exempel gör djur, och så vidare. Börje behandlade alltid alla djur på precis samma sätt som han själv ville bli behandlad.
Men en bit upp i tonåren råkade Börje ut för en allvarlig kris när han en dag, av en olycklig slump, upptäckte att somliga djur faktiskt var så elaka att de åt upp andra djur!
En alltid lika skakande upptäckt för en sann djurvän, men dessvärre inte helt ovanlig, fast för Börje, som alltid trott benhårt på alla djurs lika värde, var krisen nu ett fullbordat faktum.
I samma sorgliga veva avled Börjes båda spaka föräldrar helt oväntat, vilket knappast förbättrade krisen. Börje funderade rent av, bitvis, på att ta livet av sig berättade han för mig, som satt handfallen på en stol och inget kunde göra.
Men som tur var räddades Börje till livet, och till filmkonsten, av ett vänligt sinnat lodjur.
Och naturen blev, som så ofta, den allra bästa medicinen mot pjunk, grubbel och dysteri.
Och Börje Suckson kunde snart inleda sin trevande bana som Sveriges i särklass främste djur- och naturfilmare genom tiderna, och även internationellt.
För vem har väl inte idag glömt bort att komma ihåg att minnas alla Börje Sucksons oförglömliga djur- och naturfilmer!?
Jag behöver väl egentligen inte ens nämna titlar som: "Räven slukar hönan i ett nafs - utan att skämmas ett endaste dugg!"
Och den för sin tid skandalomsusade och frispråkiga: "Grabben i busken utan komplex."
Den dyra, och dystra, djungel-expeditionen resulterade i långvarig sjukdom samt den tropiska långfilmen: "Djungeln biter tillbaka!"
Ett stort ekonomiskt fiasko, men konstnärligt en minst lika stor framgång. Även om såväl recensenter som publik svek.
Samt sist, men minst, den bara åtta minuter långa, men i gengäld genomtrevliga: "Med glada lappgubbar året runt i ur och dur!"
Och vem minns väl inte Börjes banbrytande debattfilmer?
Hans tidiga inlägg i miljödebatten: "Midvinterskrot."
Hans rasande inlägg i skoldebatten: "Håll trut!"
Och hans tyvärr missförstådda inlägg i sextiotalets intensiva ormdebatt: "O mor! Anaconda stor orm!"
Börje fick genom åren mottaga en hel drös med priser. Bland annat fick han den utländska, men jätteduktiga, juryns jättestora pris vid filmfestivalen i Florens 1954.
Men allra stoltast var Börje över Skansenpriset, där alla på Skansen inneboende djur hade rösträtt, oavsett ras, kön, eller storlek.
Idag är Börje borta. Men hans filmer kommer att leva kvar för evigt. I alla fall så länge någon orkar sitta kvar ända till slutet. Nå, bortsett kanske från färgfilmerna då, som tyvärr redan har börjat blekna. Men än idag kan man tydligt se att det en gång har varit färgfilmer. Ty så är det nu en gång i naturens obevekligt visa, men samtidigt smågrymma, kretslopp som väntar oss alla, när vi en gång skola nå ändstationen, med allt vårt levnadsbagage under armen, vid resans slut, och Börje var härvidlag inget undantag. Även om han var en het djurvän, var han i första hand en varm människa.
Någon har sagt, att svenskarna tycker mer om naturen, än tvärtom.
Det må vara en överdrift.
Men för Börje var det bokstavligen sant.
Sådan var Börje Suckson. Och sådan förblev han. Ända in i det sista.
Där andra såg rullstolen som en förolämpning, såg Börje sin rullstol som en förlängning av sin filmkamera. Och han lät sig aldrig hindras av sin totala blindhet, han filmade på, in i det sista.
Ty, trots alla sina djurfilmer, var Börje i botten humanist. Kanske den sista riktigt stora djur- och naturhumanisten i Sverige.
Men, nu är Börje obevekligt borta. Och inga ord, eller minnen, kan få honom tillbaka.
Men, någonstans inom mig kan jag evinnerligen höra Börje vissla vidare i sin djuriska himmel.
Tack Börje, för all djur och natur du skänkt oss!
För dig var ingen myra för liten!
För dig var ingen val för stor!
För dig var alla djur lika!
Och hur många av oss kan,
idag,
med handen på hjärtat,
säga sammalunda?
Vi vet alla svaret:
Få.
Mycket få.
Om ens det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar