Eftersom man bara har en mor bör man alltid lyssna på vad hon säger. Och eftersom man bara har en tar det ändå inte så lång tid.
Så man lyssnar och då säger hon: "Var alltid snäll mot andra! Så kommer andra att alltid vara snälla mot dig!"
"Oj!" sa sonen och var snäll. Snäll, nå så in i spisen. Men så var sonen också döpt till Martin. Efter Martin Luther. Ganska långt efter.
Som konfirmand var Martin förstås rysligt snäll. Det var det snällaste man sett på år och dag, sa alla. Men så fick också Martin en moped som belöning. En röd moped, av det erkända märket Puch. Det anses allmänt att Gud ser med stor välvilja på just detta mopedmärke. Men här behövs mer forskning. Och mindre teologi.
Och så gick Martin snällt ut i arbetslivet. Inte var det väl mycket till liv. Kunde man kanske tycka ibland. Men Martin fortsatte ändå envist att vara snäll. Har man väl börjat, har man svårt sluta. Det är med snällhet som med heroin, säger många.
Och: "Om man är snäll mot andra, kommer andra att bli snälla mot en själv!"
Som Martin alltid brukade säga. Alltid. Eller, i varje fall, ofta. Det var, i stort sett, det enda han sa. Många tyckte därför att Martin var tråkigare än tåget.
Men som tur var tyckte Linda tvärtom.
"Vilken osedvanligt snäll man! En sån vill jag ha!" tyckte Linda förtjust, och så gifte dom sig. Båda två. Med varandra. Linda + Martin.
Och visst var Martin snäll även som make. Snäll så det liknade ingenting, snäll något i hästväg.
"Jag hade i alla fall tur med maken!" suckade Linda och dog i cancer. Jag vet inte vad det var för typ av cancer. Och det hör hur som helst inte hit.
"Oj?" sa Martin förvånat när Linda plötsligt gick och dog. POFF! bara, och så var Linda borta.
Men Martin fortsatte förstås att vara snäll. Han var snäll mot jobbet, han var snäll mot grannarna, han var snäll mot släktingarna, intill tredje led. Han var snäll mot hundarna, katterna, och mot alla andra djur. Martin satsade på att vara snäll mot precis alla ty: "Är man snäll mot alla, blir alla snälla mot en själv när man till exempel blir gammal!"
Och så blev Martin då gammal. Eller, i varje fall, pensionerad. Man hurrade artigt på jobbet, och Martin städade snällt ur sitt skåp.
Och Martin gick, sakta men snällt, hemåt. Men tyvärr hann Martin dö innan han ens hunnit få upp ytterdörren. Det var väl något åt hjärtat. Gissar jag. Och gissade läkarna.
"Vad fort det gick?" sa alla förvånat, men ännu fortare gick det att glömma bort Martin. Snällhet sätter inga större spår. Det är lättare komma ihåg såna som heter Stalin, Hitler, eller Idi Pot.
Martin kom spikrakt till himlen. Inget snack om saken. Har man varit snäll i hela sitt liv, har man i gengäld rätt att komma in i himmelen när man dör. Någon ordning får det vara i en himmel, och nu var Martin alltså där.
Och redan efter någon månad fick Martin träffa Gud Fader själv. En nyanländ skara på tiotusen heliga samt saliga fick en efter en passera Gud Fader, skaka hand, och få med sig några vagt välvilliga ord på vägen.
"Hur trivs du här då?" frågade Gud Fader rutinerat, men välvilligt.
"Jag trivs jättebra!" svarade tiotusen heliga samt saliga snällt, och Martin var sannerligen inget undantag.
Nästa! Raska på! Ordning i ledet! Gud har inte hela dan på sig!
Att få träffa Gud Fader själv är sannerligen inget man glömmer på en kafferast. Och dessutom har man en hel evighet på sig att minnas, så det bör inte vara något problem med minnet där inte.
På kvällen satt Martin och summerade i det lilla bås han fått sig tilldelat. Porten kallas trång, men rummen är ännu mindre.
"Jaa..?" summerade Martin snällt "Var jag kanske nästan snäll i onödan? Jag menar, ingen hann bli särskilt snäll tillbaka, eftersom jag hann dö innan jag hann bli gammal och sjuk?
Men inte så att jag ångrar min snällhet! Har man lyckats få eget rum i himmelen får man vara nöjd! Många äro spekulanter, men få äro utvalda, som man säger här uppe.
Än har jag dock icke mött min moder. Den moder som en gång manade mig att städse satsa på snällhet. Men min moder vistas på kvinnoavdelningen dit jag icke äger tillträde. Där lär vara trångt värre, har jag hört. Detta torde bero på att kvinnor ofta äro snällare än män. Men det tänkte dom tydligen inte på när dom byggde. Men herregud, man kan inte begära att personalen ska kunna klara av alla problem som uppstår när miljoner människor trängs ihop på begränsad yta! Och alla virriga gamla sen, som fritt får stulta omkring, ibland utan att ens veta vilken religion dom tillhör.
Jag får lämna in en ansökan om att få möta min moder. Som alla andra. I fem exemplar. Men det lär vara rätt rörigt och oroligt på kvinnoavdelningen hörde jag av en häromdagen. Fast han hade förstås inte heller varit där. I himmelen äro ryktena flera än fakta."
Men det skulle säkert snart ordna upp sig, Eller, snart och snart. Med tiden. Skaparen skapade ingen brådska, var ett vanligt talesätt. Och nu hade Martin i alla fall fått möta sin skapare. Och det hade varit hur trevligt som helst. Och även den andra skaparen, nämligen modern, skulle han väl få möta med tiden. Man kan inte begära att genast få stekta sparvar serverade flygande på silverfat med en gång. Man måste vara tålmodig. Man måste bida sig tid. Man måste vänta på sin tur.
Och man måste lyda. Och man måste vara snäll. Framförallt måste man städse vara snäll.
Snällheten hade inte fungerat som pensionsförsäkring. Nej. Men snällheten hade dock fört Martin käpprätt in i himmelen. Vad kan man mer begära? Intet.
Tänk på det du, och satsa på snällhet. Antingen blir du gammal och ompysslad, eller så går du direkt till himmelen.
Det kallar jag en god investering, och idag är det ont om goda investeringar.
Satsa på snällhet! Snällhet är årets hetaste investeringstips!
Alla experter är eniga, och det är sannerligen inte ofta.
Guld är tungt att släpa på.
Obligationer ses idag som osexiga.
Att satsa på aktier är så himla farligt, att det vågar jag inte ens gå in på.
Bostäder är bra. När det gäller att bo. Men att spekulera i bostäder är osunt.
Återstår alltså bara:
SNÄLLHET.
Satsa på snällhet.
Du har inget annat att förlora än ditt dåliga humör.
Och det är sannerligen inte mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar