Age, som han alltid kallades av allt och alla, och av hela det svenska folket, var en stor industriman. Kanske till och med den störste industriman Sverige någonsin ägt. Det är stora ord, men minst lika sanna. Age var visserligen mest känd som en genial industriman, men Age var framförallt en stor, sympatisk, och god människa. Men om icke jag fattar pennan riskerar många av Ages goda gärningar att helt falla i glömska, och därigenom bliva totalt bortglömda. Ty Age utförde oändligt många och ofta långa goda gärningar, men dessa gärningar utfördes alltid i smyg, på grund av Ages stora motvilja mot att skylta med sig själv. Nackdelen med att enbart göra goda gärningar i det dunkelt fördolda, är att sanningen om dessa goda gärningar då inte alltid lyckas krypa fram i det berättigade dagsljuset. Och så fick Age tvärtom lida såväl spott som spe! Trots att Age var själva godheten mumifierad.
Ty ack vad onda människor under årens lopp lyckats kasta smuts på Age! Elaka människor drogo sig inte ens för att angripa Age där det biter, svider, samt sårar som bäst, nämligen i plånboken! De hävdade avundsjukt och illasinnat att Ages, för allt sitt ansvar tämligen beskedliga, lön på blott trettio miljoner svenska kronor per månad (naturligtvis plus tillägg om det gick bra, dåligt, eller bara gick sådär) skulle vara för HÖG!
Så långt, eller snarare så LÅGT, kunde alltså stundtals den socialistiska svenska avundsjukan sänka sig! Men, betänk bara allt det ansvar som Age dagligdags axlade! Tänk på alla dessa dagar, fyllda av arbete, som aldrig tycktes taga slut! Tänk på alla dessa komplicerade affärer, som dessutom ofta misslyckades, eller gick i stöpet! Och alla dessa tröttsamma resor! Kors och tvärs över hela vårt avlånga klot, resor som Age alltför ofta fick tillbringa ensam på andefattiga lyxhotell, med i bästa fall bara en usel vilda-västern-roman som enda sällskap!
Men alla stora män har förstås haft sina bakdantare. Det fanns, till exempel, förr folk som irriterade den genomsnälle Jesus med impertinenta frågor om allt mellan himmel och jord. Folk som till sist inte ens drogo sig för att korsfästa honom, med allt vad det innebar. Därför är det bäst att vara vaksam i tid, ja, helst tidigare än så. Låt inte ännu en genompräktig person behöva bli tvungen att bli uppspikad på vår tids massmediala slaktbänk, det får bara inte ske!
Ofta undrade jag hur Age egentligen stod ut. Alla dessa rasande angrepp! Alla dessa knivstick i ryggen, eller i bästa fall under stolen! Alla dessa fega bakdantare, som ständigt i smyg stod och öppet siktade med sina blodbesudlade yxskaft! Alltid redo att hugga till, och hugga in, och hugga för sig, så snart de sågo minsta lilla chans eller blotta! Och sist, men sannerligen inte minst, denna evinnerliga smutskastning i en massa media!
Man drog sig inte ens för att ge sig på Ages familj. En grå, men grym, novembermorgon låg Ages hund Fjompe hjälplöst död vid brevlådan. Fallen just vid den post som Fjompe så troget försvarat mot främlingar och brevbärare. Död? Ja. Stel? Ja. Men fortfarande minst lika trofast som förr. Nu var visserligen Fjompe närapå trettio år gammal, men man misstänkte ändå starkt att Fjompe var förgiftad av de onda krafter som städse välla upp ur avundsjukans vidriga träsk- och tassemarker!
Det var ett hårt slag för Age, och frågan är om han någonsin riktigt hämtade sig, jag låter frågan tills vidare vara vidöppen. Ty, som Age älskat den hunden! Och som den hunden slickat Age!
För Age var till och med vissa djur värda mer än många medarbetare. Ty som Age skämtsamt, men ändå med bistert allvar, brukade säga: "Djur äro oskyldiga! Samt mestadels rumsrena! Vilket sannerligen är mer än man kan säga om många av mina medarbetare!"
Alla svenskar vet kanske ännu inte att Age, till råga på allt, var en av våra allra största humorister? Addera till detta hans godhet, hans klokhet, hans empati, hans sympati, hans talanger som bridgespelare, samt hans kunskaper om tillvarons innersta väsen. Addera allt detta, och du får Age som summan i ett nötskal!
"Varför skola alltid de oskyldiga djuren drabbas värst!?" brukade Age fråga, alltid med tårarna fritt flödande. Men aldrig att någon nonchalant vågade svara: "Tja, varför inte!?"
En sådan skämtare skulle sannerligen inte ha blivit långlivad på arbetsplatsen! Ty Age föredrog, som så många andra stora humorister, att själv alltid få sista ordet. En liten, men mycket förståelig, svaghet hos en stor man. Ty när man själv är kraftigt humoristiskt anlagd, kan man stundtals ha svårt för samma sak hos andra. Det är helt naturligt. Så om någon vågade sig på att försöka skämta i Ages omedelbara närhet blev det vanligtvis avsked på grått papper.
"Där är dörren!" var en vanlig, men fruktad, replik inom Ages imperium. Många såg kanske detta som något negativt, men det var i grund och botten bara ytterligare ett tecken på att Age alltid satte sig själv, och sina företag, i första rummet.
Age tog alltid avstånd från meningslöst motsägeri. Alltså, motsägeri för motsägeriets egen skull. Men den som däremot dristigt lade fram sina egna åsikter, väl överensstämmande med Ages, kunde alltid räkna med ovillkorligt stöd bakom ryggen. Sådan var Age. Och sådan är Age, delvis. än idag, även om han med ålderns rätt, och på grund av ihållande och elakartade processer, själv blivit tvungen att dra sig tillbaka från den allra hetaste affärsluften. Någon som sannerligen är honom väl unt.
Alla vet att Age var en stor djurvän. Ja, men alla vet inte att Age även var en het humanist. en humanist som visserligen alltid höll styvt på djuren, men som ändå var suveränt insatt i konst, litteratur, idrott, arkitektur, och all annan kultur. Det vill säga! Dock blott i sådant som Age ansåg det vara värt att vara insatt i! Age slog däremot alltid obönhörligt till dövörat så snart dålig konst försökte smyga sig in i lokalerna. Och för skandal- och smutslitteratur stängde Age obevekligt sin plånbok, sedan fick snobbiga och sura kritiker säga vad de ville!
Men normalt stod Ages generösa plånbok alltid vidöppen för alla behövande, konstnär eller ej, ty Age gjorde aldrig skillnad på folk och fä.
Sådan var han. Och sådan är Age än idag, i stort sett. Kommer vi någonsin mer att få fram en man som är exakt lika stor som Age? Jag hoppas. Och jag tror. Men jag tvekar. Och jag tvivlar. Vi får se framtiden an med bävan och oro.
Age var mycket musikalisk. Det var en oförliknelig högtidsstund för omgivningen när han spelade och sjöng på sin, visserligen slitna, men minst lika kära, gitarr. Men tyvärr blev det alltför sällan. Age ville, på grund av sin blygsamma läggning, ogärna framträda offentligt som genial.
Men kanske ändå att Age trivdes allra, allra bäst ute i naturen? Bara ute i naturens susande barrskog kunde Age riktigt få vara sig själv. När Age bara fick vara. När Age fick vara en del i en helhet. När Age helt kunde få gå upp i något som ibland till och med syntes vara större än han själv. Den som då haft förmånen att få skymta Age bland alla barren, avspänd, samt uppknäppt långt nere i själen, befriad från allt ansvar, befriad från alla måsten, och alla ditten och datten, och från alla betungande dagliga plikter, glömmer det aldrig. Hade hans illvilliga men påstridiga kritiker då sett Age står där i skogen, själv rak som en fura, bland alla de sympatiserande barrträden, hade deras tjatter tystnat och övergått i stillsam vördnad samt berättigad beundran.
Politiskt sett var Age hundraprocentigt liberal. Ja, hundra procent klingar kanske till och med futtigt i sammanhanget, ty ingen frihet var någonsin för stor för Age själv.
Och den som en gång sett Age skaka hand med en av alla våra fina invandrare, glömmer det nog aldrig. Age drog sig inte heller för att helt gemytligt vistas i samma gamla slitna lokaler som hans svarta medarbetare brukade huseras i. Ofta satt han till och med vid samma bord! Och alla svarta älskade Age som ett stort barn.
Ty när det gällde hudfärg var Age totalt färgblind: "Jag kunde själv ha varit svart - om jag haft oturen att bli född som neger!" brukade Age frimodigt, men starkt, säga ifrån när någon i vänkretsen blivit kanske lite väl näringsupplivad av alkohol, eller andra starka drycker, och därvidlag råkat försäga sig och sitt företag.
Så kloka ord hör man sällan idag. Idag, då dessa ord skulle behövas som allra bäst. Idag då svartmuskiga och skäggiga nazister åter breda ut sin fula trynen på våra gator och torg.
Ages med tiden något slitna, men alltid lika helylleädla, anlete blev liksom illuminerat inifrån när han fick lägga ut den kära gamla söndagsskoletexten om alla-människors-lika-värde, men då försett med det för Age typiskt pedagogiska tillägget att detta gällde oavsett ras, kön, lön, ålder, yrke, eller kroppsbehåring.
Och Age lade aldrig fingrarna emellan då det gällde rasism i hans egna företag och filialer. Age ville inte vara med om några som helst judeförföljelser, och tog alltid bestämt avstånd från alla tecken till pogromer på arbetsplatsen på betald arbetstid.
Age älskade barn. Inte minst flickor i den ljuvligt mjälla åttaårsåldern. Fast på senare år tilltalade honom kanske halvvuxna gossar, helt utan generande hårväxt, ännu mer. Den estetiska upplevelsen förändras, som bekant, ofta med stigande ålder och visdom.
Sådan var Age. Och är. Age var en lycklig man. Och Age kunde rent av ha varit en MYCKET lycklig man, med stort M. Om det inte varit för alla de fega smutsangrepp i ryggen som ständigt hotade att förpesta hans liv, hans arbete, han förmögenhet, hans familj, hans hälsa, hans hund, och hela hans värdefulla frimärkssamling.
"Vad har jag gjort? Vad har jag egentligen gjort?" brukade Age tungt sucka när han av misstag råkat läsa ännu en infam smädeartikel om sig själv. Eller när han kanske fått syn på en grym, och uppenbart ärekränkande, karikatyr av sig själv och sin plånbok.
Men jag kunde egentligen aldrig besvara denna berättigade fråga. Jag saknade helt enkelt ord. Jag kunde blott tigande, men diskret, peka på såväl Sokrates, som Gandhi, som Martin Luther King, eller som nu senast, på Noshörningen Nelson Mandela.
Då kunde det hända att Age ljusnade upp. Och då var jag glad över att i någon ringa mån få vara ett kapabelt verktyg till att medverka för att göra en stor mans tunga livsbörda liksom lite lättare.
Det var dock det enda jag kunde göra. Och det var inte mycket. Men det var min plikt som hyfsat välbetald och lojal medarbetare. Min plikt, ja. Men också min glädje.
Jag hoppas att jag i och med dessa enkla rader på ett blygsamt, men samtidigt glasklart, sätt har kunnat bidraga till att återställa de rätta proportionerna på en stor man.
Och jag hoppas att jag med mina anspråkslösa ord har lyckats att åter sätta sanningen på plats.
På den plats där sanningen evinnerligen hör hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar