Han satt vid vaxduken och tittade ut. För att försöka få syn på livet. Livet borde finnas där ute. För inni köket fanns bara klockan som tickade. Och kylskåpet som surrade.
Kylskåpsdörren öppnas från insidan och en tub Kalles Kaviar vecklar långsamt ut sig. Kalle kryper ut ur tuben, rätar på sig, gäspar och går fram till köksbordet där Han sitter och bara tittar.
"Har du nå kaffe?" frågar Kalle.
"Jag kan koka" svarar Han.
"Då få de va!" säger Kalle surt, men hoppar ändå upp på stolen. Han är vig Kalle. Vig för att vara ovan hoppa, menar jag.
"Jag kokar ändå!" avgör Han och kokar.
"Nå. När du nu ändå tänkt koka" instämmer Kalle och sitter lite ovant vid vaxduken. Det är bara precis huvet sticker upp ovanför bordskanten. Jo. Somliga är små. Det märker man ofta på dom.
Det blir kaffe. Det blir paus. Men så frågar Han artigt: "Men hur har du nu haft det inni kylskåpe hela den här långa tiden?"
"No ha de väl varri bra" sörplar Kalle.
"Men. Va ska ja säga. Kallt förstås?"
"Kyla är en vanesak!" svarar Kalle.
"Dä klart. Du vart van. Dom säger vanan gör mycke när det gäller att vänja sig, en del. Men jag sitter ändå här och undrar på en sak. Slocknar verklitt kylskåpslampan när dörren går igen?"
"Jaadu?" funderar Kalle "Jag var ju mest inni tuben så dä svårt säga."
"Den ska slockna när dörren går igen. Är det tänkt. Så dä inte går åt så mycke lyse. För tänk om lampan brann i ett, i ett. Dygnet runt. Året runt. Ända till domedagen, eller längre ändå. Dä skulle ju dra lyse nå så in i spisen. För ja ha då haft kylskåpe där i tjuge år. Om inte mer."
"Tjutvå!" säger Kalle "Ja va me från början. Ja råka hamna lite bakom. Fullt med grejer framför mig. Ost, smör, sill, potatis och allt vad dom hette. Och sen glömde du bort mig när du inte längre såg mig. Ett jävla sätt egentligen!"
"Egentligen!" instämmer Han. Och det är dystert värre där ett tag.
"Nå! Man ska int gråta över sur mjölk!" säger Kalle och tröstar sig med en limpskiva.
"Doppa duktigt! Du har tjutvå års limpa att ta igen!" säger Han uppmuntrande. Men så blir det tyst igen medans Kalle tuggar. Att tugga limpa är tystare än att tugga hårdbröd. Det är en gammal sanning, men lika sann för det. Allt som är gammalt är inte mossigt. Nädå.
"Jag tar en limpskiva till!" säger Kalle och gör så.
"Men blev du int less sitta inni tuben i tjutvå år?" kan Han inte låta bli att undra "Alldeles ensam och det. Och ingen att prata med heller. Eller spela kort. Eller nå?"
"Direkt ensam var ja väl int precis" påpekar Kalle.
"Var du int ensam säger du?"
"Nä ja hade ju kaviarn."
"Kaviarn? Han hade jag glömt. Klart du hade kaviarn. Fåsenu. Var han ryss eller nå åt det hållet..?"
"Ryss? Varför skulle han vara ryss? Kan ja allri tro. Han prata perfekt svenska. Det lilla han prata. Han sa allri nå. Han var tystlåten, men ryss, inte det! Och perfekt och perfekt. Det beror väl på vad man menar med perfekt. Han var nog snarare söderifrån."
"Om man är fler än en blir det inte så ensamt, säger dom. Och att vara några stycken blir mer som ett sällskap än om man bara är en. Ja, så tror iallafall jag. Och många med mig."
"Jag tar en limpskiva till!" säger Kalle och brer på.
"Ät du, ät du!" säger Han.
Men till sist verkar Kalle ändå vara nöjd. Eller mätt. Eller om han bara gör en limppaus. Ibland måste man göra paus för att få igång aptiten igen. Det är ett gammalt knep det där.
"Tack ska du ha iallafall. Dä va gott kaffe!" säger Kalle.
"Dä va inge. Dä va kokkaffe. Dä svårt misslyckas med kokkaffe. Men ändå är det många som lyckas. Men hörrdu. Från det ena till det andra, som dom säger inni stan. Jag sitter och funderar på de där med lyse. Om du sku krypa in i kylskåpet en gång till. En sista gång. Och sen aldrig mer. Bara på prov. Så vet vi sen om lampan slocknar. Eller hur det nu är. Ovissheten är värst som man säger?"
"Nää..." tycker Kalle "Ja ha ju just sluppi ut! Efter tjutvå år! Int längtar man då tillbaka in i tuben det första man gör!"
"Men du behöver int nödvändigt krypa in i själva tuben! Dä räcker bra om du bara sätter dig bekvämt på nedersta hyllan ovanpå gurkan! Sen stänger jag. Och så ser du om lampan slocknar. Eller inte. Det tar bara en sekund. Högst. Och när du sen bankar släpper jag ut dig öggonaböj!"
"Ja vet ändå int om ja ha nå lust just?" Kalle verkar vara väldigt tveksam till hela det där kylskåpsprojektet. Dom är visst ofta tveksamma dom där små säger dom.
"Du får en limpskiva till sen!" frestar Han.
"Näe..." anser Kalle.
"Å Fallukorv! En decimeter Fallukorv! Ja du får hur mycke Fallukorv du vill!" fortsätter Han fresta.
"Näe..." envisas Kalle. Jo, dom är ofta väldigt envisa dom där små. Det är väl för att kompensera storleken på dom skulle jag gissa.
"Och så kokar jag mera kaffe!" ökar Han på.
"Nådåså!" ger Kalle med sig "Om ja får mera kaffe må dä varra hänt! Hejdå på en stump!"
Och Kalle in i kylskåpet. Som en lekatt mellan två stenar. Eller nåt åt det hållet. Och dörren går igen. Med en lätt duns. Inget dåligt kylskåp det där egentligen. Fast det är mer om tjugo år gammalt. Säger dom i alla fall. Men en del ljuger så förbenat.
Vid vaxduken sitter Han och tittar ut för att försöka få syn på något. Vad det nu kan vara. Men det borde finnas något där ute eftersom det inte finns något där inne.
Men när katten med en lätt duns landar på köksbordet rycker Han till. Men sen tycker Han det känns bra med sällskap. Och en katt är inte bara en katt. Katter är inte mycket för att fundera. Katten får en först att rycka till, men sen rycker man upp sig. Så smått. Utan katten blir det lätt att man fantiserar för mycket. För när man sitter ensam i köket på vintern är det lätt att börja fantisera. Och har man väl börjat fantisera blir det bängligt sluta. Ungefär som dom som dricker för mycket. Dom har också svårt sluta. Ibland hjälper det inte ens att säga åt dom. Dom är ändå på korken i ett, i ett. Men katter är inte mycket för att fantisera. Det är fördelen med katter, jämfört med hundar. Även om dom hårar en hel del. Så katter är bra när man sitter och tittar ut. Utan att egentligen se något. Och utan att ens veta vad det borde finnas att se. Om man nu såg något. Det där med att se är sällan värt besväret. Och att bara titta ut är inte mycket bättre.
Och ändå gör dom inget annat.
Båda två.
Bara sitter och tittar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar