Den grubblande ugglan hette Evald, och Evald Uggla stod det alltså på dörrskylten.
Evald var en grubblande uggla, men när natten kom svepte han ut i skogen för att jaga möss. Precis som alla de andra ugglorna. Och trots mössens livliga protester åt Evald upp rubb och stubb. Och Evald fick i sig protein och vitamin. Nyttigt värre.
Men Evald behöll sin grubblande min, trots att han nu var mätt. Evald grubblade inte över att levande möss är äckliga att äta. Nej, det var det här andra. Det här med att tvingas döda andra, bara för att själv få leva. Var inte det aningen grymt?
Evald var visserligen inte ensam i NATUREN om att äta andra. Men det gjorde sannerligen inte saken bättre, bara större. Tyckte Evald.
Ugglor är kloka. För att vara ugglor. Men att grubbla är sällan klokt. Men Evald var som han var, och Evald fortsatte att grubbla.
Evald vägrade till och med att äta möss ett tag. Men Evald blev blek och hålögd. och till sist tog hungern ut sin rätt: Svooosch! Piiip! Tugg, kras, tugg, kras! Gulp!
Protein och vitamin. För Evald. Den enes död är den andres näringsintag, som man säger i skogen. Det gällde Evald eller mössen. Som Evald såg saken.
Men hur såg mössen saken? Och vart komma möss då de dö? Är det sant som sjunges, att det finnes en musstad ovan molnen? Där solen alltid ler? Där gatorna äro av ren ost? Och där alla möss, hand i hand, lyckligt dansa runt, runt, runt, i ring, och allt?
Svårt säga. Härom visste Evald inte besked. Och jag har heller ingen aning. De enda som verkligen veta, äro de döda. Uppätna möss veta alltså mer om livet efter detta, än vad Evald och jag vet. Konstigt egentligen, när man tänker efter. Men de döda tala icke, de döda pipa ens icke. Man håller hårt på sina hemligheter på sina håll.
Men ingen uggla är en ö, och varför i all världen skulle en uggla vara en ö? En uggla är en uggla och Evald vände sig nu med allt sitt grubbleri till uggleforskningen.
Vilken var uggleforskningens dåvarande ståndpunkt vad gällde att-äta-eller-ätas-problematiken? Ville Evald veta.
Men Evalds kanske lite väl existentiella frågeställningsproblematik ansågs vara väldigt naiv av samtliga tillfrågade uggleforskare. Som uggla får man inte vara dum. Men man får inte heller vara alltför vis. Och man får framförallt inte komma och försöka göra sig märkvärdig med en massa dumma och onödiga frågor.
Och alla skogens ledande uggleforskare avfärdade Evald med det gamla vanliga avfärdandet: Eftersom ugglor alltid ätit möss, skall ugglor alltid äta möss! Och att ifrågasätta detta självklara tillstånd är att hädiskt sätta upp sig mot NATUREN!
Och hos ugglorna är NATUREN ett så hett & heligt argument att ingen skulle tro mig.
"Och dessutom är det, på lång sikt, till mössens egen fördel att få bliva uppätna av oss ugglor! Ty därigenom bevaras NATURENS sinnrika balans! Och när det gäller att balansera på slak lina ska inga musjävlar komma här och försöka slå NATUREN på fingrarna!"
"Din fråga är enfaldig, felställd, samt föråldrad!" förklarade en grå gammal rugguggla som sett det mesta utan att blinka "Som du vet finnes fler möss än ugglor i skogen. Så om alla möss fritt fingo föröka sig, skulle skogen snart vara bebodd enbart av möss. Så vill ingen ha det, jag upprepar, ingen. Och därför har vi startat upp obligatoriska uppätningsförhandlingar gällande samtliga skogens möss i ätbar ålder. Detta innebär att vissa, av oss handplockade och utvalda, möss får vara med och bestämma vilka möss som skola bliva uppätna nästkommande natt. Dessa uppätningsförhandlingar har mötts med stor entusiasm, även från mushåll. Kanske inte minst från de möss som själva deltaga i förhandlingarna, och därigenom själva slippa bliva uppätna. Tills vidare. Tillsammans och gemensamt har vi sålunda skapat upp demokratiska spelregler som täcka upp hela uppätningsproblematiken. Och när du nu blivit uppdaterad vad gäller uppätningsproblematiken måste du väl erkänna att hela din problematik faller platt till marken?"
Evald var visserligen inte alls nöjd. Men Evald valde ändå att låta sig nöja. Man måste ju leva. Tills vidare. Och Evald hade försökt allt. Evald hade lyssnat på alla: Högerugglan sade "Si!", vänsterugglan sade "Så!", men mellanugglan sade "Uhu?", som vanligt.
Evald matvägrade ena veckan, men den andra veckan åt han som en albatross. Evald gick upp två kilo. Två kilo? Är inte två kilo för mycket för en uggla? Det är det nog. Det där låter inte alls bra. Tycker jag.
Evald var inte i balans. Evald var fysiskt och psykiskt instabil. Inte bra vara instabil för en som flaxar omkring i skogen, i mörkret, på natten. Inte bra alls. Man kan krocka med vad som helst.
Men Evald ryckte upp sig. Evald försökte vara som folk. Evald skaffade fru, och barn, och allt det där som ugglor brukar skaffa.
Och visst såg väl uggleungarna lustiga ut, så länge dom var ungar.
Men, att det tillkom nya generationer gjorde inte Evald gladare. Att flytta fram problematiken en generation? Blev väl problematiken inte bättre av? Det enda som då händer är väl att problematiken växer? Och blir större, och större, i evigheters evighet? Tyckte Evald. Och grubblade vidare. Som vanligt.
Evalds röda ögon lyste upp natten när han nu satt högt uppe i en tall och dystert grubblande såg ner på skogens vilda nattliv. Och i skogen var det full rulle, må du tro. Som vanligt. På natten. I skogen. Där var hålligång, där var hullygully. Där var äta, eller ätas. Där var ett nattliv som hette duga. Konstigt namn på ett nattliv, men livat värre var det ändå.
Trots sin skarpa nattsyn såg Evald ingen lösning. Att dö, eller att döda? Att vara, eller inte vara? Hårda bud i NATUR för alla de djur, som man säger i skogen.
Men? Det måste väl vara som det var? I alla fall, ungefär? Vill man ha musomelett, måste man väl mörda möss?
Djur är visserligen sällan djurvänner. Men ändå. Roligt var det inte. Vidrigt var det. Vidrigt värre. Men det var som det var. I stort sett. På lång sikt. Men roligt var det inte. Grymt roligt på sin höjd, och ibland räcker språket inte till för att formulera eländet, upptäckte Evald till sin förvåning och fasa.
Nej. Evald såg ingen lösning. Om han varit yngre kunde han ha gått på kurs. Kurser brukar hjälpa. En del, Ibland. Kurser får i alla fall tiden att gå. I alla fall för alla som går på kurs. Men Evald var för gammal för att gå på kurs. Tyckte han. Och dessutom hade han ju familj. Och allt. Och ingenting.
Nej. Det var nog som det var. Eller värre. Evald såg ingen lösning. Däremot såg han nu en mus, och: Svooosch! Piiip? Tugg, kras, tugg, kras! Gulp!
Protein och vitamin.
Som vanligt.
Och fortsatt grubbel.
Som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar