Jag hade tre kusiner som hette Gösta, en ovanligt ful mössa även för att vara på den här tiden, och en spark. Det är det enda jag minns från det jag var liten. Fast en gång badade vi också. Det bör ha varit i en sjö. Eller tjärn. Eller vik, fast havet var förstås kallt på den här tiden. Men minnet sviktar, och ofta när jag tänker tillbaka svartnar det för ögona. Det är tungt att släpa på alla minnen, när man glömt det mesta, och blodtrycket är heller inte som förr. Förr hade jag ett blodtryck som, ja, jag vet inte som vad, som Tarzan kanske? Och minnena fortsätter forsa fram och tillbaka, fram och tillbaka, tvärs över hela kroppen, så dom blir tvungna byta lakan, och allt. Håhåjaja, som det heter.
Strax före kriget var hustrun och jag ute och semestrade på våra cyklar. På den här tiden var det bara grusvägar, men vad gjorde det, när man hade ballongdäck, pakethållare, och solution. Det var ingen som vågade cykla utan solution på den här tiden. Det är klart, att vi lika gärna kunde tagit tåget. Eller åkt buss. Men vi hade bestämt oss för att cykla, så det gjorde vi. Hon hade en Hermes med kjolskydd, men jag hade också en Hermes. Hermes gjorde bra cyklar på sin tid, dom hade ringklocka, kedjeskydd, pedaler, pump och allt man kunde behöva. Resan gick bra. Det var inga som helst problem med den resan. Det var väl egentligen inget särskilt alls med den resan? Den resan glömmer jag aldrig, men jag vet inte längre varför jag kommer ihåg den. Minnet blir ofta dåligt, när man börjar tänka efter. Och att lägga ihop sitt eget liv är alltid lite pinsamt, helst när man inte har eget rum. Så jag smyger in på toaletten, där jag sen sitter och summerar och står i, bäst jag vill. Den som är gammal, har inte mycket att välja på. Man måste vara antingen listig, eller senil. Något annat gives dig icke, som det står i Bibeln. Kan det vara Jesaja, eller nån av dom där? Men särskilt religiös har jag väl ändå aldrig varit, om jag ska säga som det är. Det är klart, att någon gång hände det väl att jag trodde på Gud, men det gick fort över. Det kom alltid annat emellan. Och konfirmationen var mest för att man äntligen skulle få börja spela kort. Innan man gått fram, fick man inte spela kort. Det var absolut förbjudet. Det var hårda bud förr, fast fler kristna ändå. Verkar som om folk föredrar hårda bud, framför det här nya, där man själv får bestämma. Håhåjaja, som sagt.
Första arbetarpartiet jag stötte på, har jag glömt bort vilket det var. Det bör väl ha varit SNP? Eller om det var AKF? Men idag är hursomhelst alla arbetarpartier glömda och begravda, och saknade av ingen, utom av en del. Idag är det bara semesterresor, telefoner, och hundmat som gäller. Så var det inte förr, tror jag, men sen hade dom iallafall Branting där ett tag. Branting var inte rädd för att hugga i, och stark, nå så in i spisen stark. Hade bara Branting fått leva hade vi idag haft en himla välfärd här i landet, och det drar jag mig inte för att muttra. Efter Branting fick det vara med politik för min del. Nog hände det att jag rösta, och det, men inte märkte jag nån skillnad, så till sist gav jag upp. Håhåjaja.
Bortsett från hustrun, som gick bort sig redan strax efter kriget, har kvinnorna varit ett dystert kapitel i mitt livs långa bok. Jag har haft kvinnor runt örona ända sen från början, men ändå har jag aldrig fattat vad kvinnorna var ute efter. Jag var inte vacker, inte rik, ingen motorcykel hade jag, och mössan var fortfarande väldigt ful, det blev aldrig av att byta. Och när jag då fråga dom rakt på: "Höddu! Va är du egentligen ute efter!?" fnittra dom bara. Och fnitter i all ära, men när man verkligen vill veta, är fnitter inte mycket att hänga i julgran. Ibland verkar det nästan som om kvinnor vore annorlunda än män? Men nu spekulerar jag bara. Jag vet inget om det där. Jag har ju aldrig fått studera. Bortsett från några år i skolan då, men realen var inte ens att tänka på. Ingen realexamen för min del, nänä, jag fick nöja mig med min fula gamla mössa i alla år. Håhåjaja, och jajamen därtill.
Jag har arbetat och byggt upp det här landet i alla år, och det har jag alltid ångrat. Jag borde ha arbetat mindre och latat mig mer. Det hade varit bäst för alla. Men man var feg, det var hela felet. Men förr var alla fega. Utom kanske dom som åkte ubåt. Det skulle jag aldrig vågat. Aldrig, inte ens om dom bett mig. Rekryten var samma som konfirmationen, Enda skillnaden var att nu fick man snusa också, inte bara spela kort. Och när sen kriget väl kom var jag redo. Min beredskap var god. Jag kunde skjuta, och sticka med bajonett, och frysa, och allt. Men eftersom det aldrig small till här uppe, var det inte mycket glädje med den beredskapen, tyckte jag nog. Men då var man ung, och när man var ung sa man aldrig håhåjaja,
Landstinget har lovat mig en invalidmoped till veckan. Men vad ska jag med invalidmoped till, som har två friska ben att hoppa på, sa jag till Landstinget. Men då sa han, att det där kunde inte jag bedöma, som inte var doktor, eller nåt. Men man är ju van vid att Landstinget har konstigheter för sig. Och är det nu så att Landstinget tänker tvinga på mig en moped, är det bara att tacka, tuta, och ta emot. Man ska aldrig säga mot makten. Eller ens mot Landstinget. Något har man i alla fall lärt sig av sitt långa liv. Håhåjaja, och hans moster.
Rädd för att dö är jag då inte, direkt. Men nog ska det bli aningen otrivsamt. Om jag fått välja hade jag lika gärna tagit evigt liv. Det säger jag bara. Och jag är inte ett dugg tacksam över att ha fått livets gåva. Jag tyckte det hela blev alldeles för plottrigt. Men det var aldrig mycket att välja på. Det ena du vill, det andra du muttrar. Så det har fått gå det med. Jag har tagit en dag i sänder. Och så en natt. Och så en dag till. Och en natt igen, Och så har det hållit på, i stort sett hela tiden. Och nu bör jag väl vara uppåt en åtti-nitti skulle jag tro? Om jag räknat rätt. Men det är inte lätt att räkna rätt, när siffrorna börjar bli suddiga, håhåjaja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar