Han får börja på en fabrik, han får heta Den Nye Arbetaren och berättelsen får börja:
Först tyckte Den Nye Arbetaren att där var väldigt varmt. Alldeles för varmt för hårt kroppsarbete tyckte han, men för att vara säker tittade han på termometern som sa: "Trettiotre!"
"Det är varmt här!" sa Den Nye Arbetaren till en arbetskamrat, varmed avses en person som råkar befinna sig på samma arbetsplats "Här är trettiotre grader varmt! Det har termometern sagt och han borde veta!"
Men arbetskamraten höll inte alls med: "Varmt? Här? Nä då skulle du jobba på andra sidan ugnen! Där kan man börja tala om värme!"
"På så sätt!" sa Den Nye Arbetaren och insåg att det inte alls var så varmt som han först hade tyckt.
Däremot tyckte han nog att det var väldigt bullrigt. Hela dagen bullrade ugnarna, hela natten dånade fläktarna och inte ens på julafton var fabriken tyst.
"Men visst är här väldigt bullrigt?" sa han när han vecklade upp smörgåsarna på Perstorps-plattan som var formgiven av en Bernadotte. Dom är nog inte fullt så dumma som det sägs Bernadottarna. Kan dom inte regera, så nog kan dom designa eller köra bil.
"Bullrigt? Här? Det där lilla suset?" svarade en van gammal arbetare "Nä då skulle du varit med förr! Innan dom byggde om! Då kunde man tala om buller! Då hörde man inte ett ord hur man än vrålade! Om man inte var döv vid femtio var man inte normal! Det var buller som hette duga det! Men det här lilla dom har nu, det är ju snarast som musik!"
Musik? Det verkade som om Den Nye Arbetaren hade en något annorlunda musiksmak än den vane gamle arbetaren. Men det blir ofta så med musik, det är inget att haka upp sig på.
Men nu visste i varje fall Den Nye arbetaren att där inte var särskilt bullrigt, så nu vande han sig vid bullret. Så smått.
När det nu inte var varmt, och inte heller var bullrigt, kom han på att arbetet nog ändå var rätt tungt. Men eftersom han inte ville döma någon ohörd, inte ens en arbetsplats, räknade han med viss möda ut att han lyfte sexton ton per skift.
"Och nog är väl ändå sexton ton i tyngsta laget?" tyckte han vid stämpelklockan. Bara fyra minuter kvar!
"Tungt? Hurdå tungt? Det här jobbet? Nä då! Det här är ingenting!" menade en nyduschad arbetskamrat "Nu är det här ett lätt jobb! Men förr var det tungt! Då fick man verkligt slita hund! Det var tider det!"
Den Nye Arbetaren hade åter haft fel. Men det gjorde inget eftersom skiftet just då tog slut vilket som vanligt ansågs lösa alla problem.
Den Nye Arbetaren var inte längre någon ny arbetare utan med tiden och åren hade han blivit en van gammal arbetare. Vanan gör sitt när det gäller att vänja sig och nu insåg även han att det där med värmen, bullret och de tunga lyften bara var som det skulle vara, eftersom det var som det var.
Och ett nattskift arbetade han precis som vanligt fast han egentligen hade lite feber i kroppen. Men vad är lite feber att bry sig om, inte behöver man bry sig om lite feber.
Men hjärtat var grinigt, brydde sig, stannade och han dog knall och fall.
Först kom förmannen förbi på sin sparkcykel, och sen kom hela skiftet för att titta.
"Det var en bra arbetare!" sa förmannen "Det var aldrig några problem med han. Han var bara borta åtta gånger på trettio år. Om det fanns fler som han skulle det vara lätt vara förman, nu är det ofta ett rent helvete! Nu går jag och ringer ambulansen!"
"Det var en bra arbetskamrat!" sa arbetskamraterna i kör "Han var mycket sportintresserad. Han hade bara gott att säga om andra och sa alltså inte så mycket. Men han var inte heller rädd för att ta sig en sup och vara som en människa när han råkade vara ledig någon storhelg. Hans fritidsintressen var familjen, sommarstugan på Fårön, fiske, kortspel samt hundutställningar. Det var en duktig arbetare men nu är han död. Ja. Vi ska alla den vägen vandra. Hävdas det i varje fall från borgerligt håll. Ja. Det är mycket med liv och död. Ja. Att det är. Om sju år får man pension. Om två nätter får man långledigt. Och om fyrtiofem minuter slutar nattskiftet."
Den Nye Arbetaren, som blivit den vane gamle arbetaren, var alltså numera Den Nydöde Arbetaren.
Och nu skulle han visst komma till helvetet sa dom. I sin ungdom hade han nämligen råkat gå ur statskyrkan och sånt straffar sig alltid. Han hade egentligen tänkt smyga in i statskyrkan igen, men det hade varit så himla mycket annat att det aldrig hade blivit av. Det hade varit familjen, hundarna, sommarstugan, båten, takräcket och nu senast hade fotbollsVM tagit mesta tiden.
"Ja det där var en jävla miss av mig!" tänkte han när han mycket försynt bankade på helvetets port "Men det är ofta lättare att vara efterklok efteråt! Det är hårt. Men det är rättvist och dessutom lika för alla. Ingen hade bett mig gå ur statskyrkan och nu står jag här vackert!"
Han bankade hårdare på helvetesporten, blev insläppt, registrerad och placerad samt fick handduk och tvål.
Han kom att hamna i mitten av helvetet. Som vi alla vet är helvetet idag gigantiskt på grund av det stora publiktrycket, och där är våningsplan, baracker, avdelningar, korridorer och dataterminaler till förbannelse. Där är sannerligen inte lätt att hitta, men i gengäld går det ut på samma sak överallt. Det går ut på att vara riktigt, riktigt jävlig mot kunderna så att dom äntligen får lära sig att veta hut.
Och han hamnade alltså ungefär i mitten av eländet. Inga egentliga överraskningar. Det var förstås väldigt varmt. Och där bullrade något grymt. Och flitiga, och ofta frivilliga, smådjävlar sprang runt och stack folk med gafflar på regelbundna tider och ställen.
Som helhet var helvetet inget muntert ställe. Och Den Nydöde Arbetaren beklagade sig för en granne, som för övrigt satt fast i en tunna full med kokande beck: "Men nog är det väl ändå själva faan vad varmt dom har det här?"
"Varmt? Här? Nä då! Det här är väl ingenting!" sa grannen förvånat "Då skulle du varit med förr! Då var det förjävligt hett här ibland! Men nu har dom det väldigt dåligt kokande i grytorna. Och tunnorna är på sin höjd sjudande. Om det kan vara energikris, eller vad det kan vara, men ibland upplever jag det nästan som kallt här i min tunna!"
"Åha?" sa Den Nydöde och började anpassa sig till värmen. Så smått. Svetten rann, rummen ångade och immade. Becket kokade och lavaströmmar leddes in eftersom man ville ta vara på naturens egen värme. Det dånade och det fräste, det bullrade och det tjöts. Det var ett jävla liv och ett helvetes kiv mellan griniga grannar, men gu att det lät!
"Men bullret?" vrålade han till grannen "Det är ju ett satans oväsen här hela tiden!"
"Va?" vrålade grannen artigt tillbaka.
"Kan man inte göra något åt bullret?"
"Ta på hörselskydden!" skrek grannen och pekade med näsan eftersom armarna satt fast i tunnan.
"Åha! Ett modernt helvete med skyddsutrustning!" tänkte Den Nydöde Arbetaren "Ja? Nog verkar det väl ändå som om utveckligen gått framåt även här på andra sidan? Som man populärt säger."
Och han tog förnöjt på sig hörselskydden. ("Aj faan!") Men det var bara det att hörselskydden visade sig vara gjorda av torkade igelkottsskinn.
"Dom sticks ju något förbenat dom här förbannade hörselskydden!" skrek han och kastade hörselskydden långt åt hellwitti.
"Tacka faan för att dom sticks!" skrek grannan tillbaka "Annars skulle alla sitta här och mysa och ha det varmt och tyst och gott! Då vore det väl inget fungerande helvete! Ingen hade bett dig synda där uppe! Och nu är det sannerligen på tiden att du får dig en riktig liten läxa!"
"En riktig liten läxa? Men jag ska ju vara här i evigheters evighet!" utbrast Den Nydöde Arbetaren upprört. Det var inte utan att han blev förbannad.
"Äh! Tiden går fort när man vant sig!" sa grannen uppmuntrande "Se bara på mig! Jag kom hit 1492, på våren, och sedan dess har allt bara blivit bättre och bättre! Och det är helt och hållet tack vara helvetesfacket!"
"Finns det fackförening här nere?" sa Den Nydöde Arbetaren glatt överraskad "Hur går jag med i den då?"
"Inga problem!" sa grannen "Det är kollektivanslutning så du är redan medlem!"
"Kostar det något?" frågade Den Nydöde Arbetaren och undrade oroligt varmed han i så fall skulle betala.
"Smakar det, så kostar det!" förklarade grannen utan förklaring.
"Nå! Det lät i alla fall bra!" tänkte Den Nydöde Arbetaren och började känna sig hemmastadd. Så smått.
"När blir nästa möte?" frågade han.
"Inte går såna som vi på några möten!" sa grannen "Vi är ju rätt fastlåsta här. Det finns dom som sköter allt det där åt oss. Och det är ju skönt slippa behöva bry sig, eller hur?"
Man var nu en bra bit in på tretusentalet (eller vars man nu var) och Den Nydöde Arbetaren började bli van i kläderna, eller borde man kanske snarare skriva varm?
Bara någon enstaka gång glömde han bort sig och gnällde: "Men måste dom verkligen komma och sticka oss med dom där förbannade gafflarna hela tiden? Jag upplever det som såväl störande som kränkande! Och dessutom gör det jävligt ont!"
"Ont?" undrade grannen "Menar du smågafflarna? Dom gör väl inget ont! Nä, sedan facket fick igenom smågafflarna är det där inget att gnälla om! Då skulle du sett sextonhundratalsgafflarna! Det var som om dom högg in på en med tio högafflar samtidigt! Ujujuj! Det var tider det! Men då var man ju ung!"
"Nå. Man kanske vänjer sig vid smågafflarna. Och hur som helst är det här ett välorganiserat och modernt helvete med fackförening. skyddsutrustning, gott kamratskap och gu vet allt!" tänkte den före detta Nydöde Arbetaren, sträckte ut sig så bekvämt det bara gick i sin stekpanna, tog på öronskydden och vande sig vid smågafflarna. Så smått.
Och så återstod bara att låta åren rulla på. Bäst dom ville. Och det ville åren så gärna. Som så ofta i litteraturen. För litteraturen är som behändig när det gäller att få tiden att gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar