DET BÖRJADE MED ATT PeråKersti GICK PÅ BIO
Ibland är livet tråkigt men då kan man ju alltid gå på bio. Inte blir livet alltid roligare på bio, men ändå.
OCH FILMEN HETTE
Filmen hette "Ginger och Fred" och var gjord av en som hette Fellini. Även sämsta Fellini är bättre än bästa action så PeråKersti var helt nöjda. Det hade hunnit bli rätt sent, det blir ofta sent med repriser.
OCH SEN GICK PeråKersti HEM FRÅN BION
Det var sent, det var mörkt, det var mitt i stora stan. Och PeråKersti stötte ihop med Tre Små Gangsters. Tre Små Gangsters såg inte särskilt trevliga ut, men var i första hand affärsmän. Och deras affärskoncept gick ut på att genom rån utöka sitt rörelsekapital. Mysig makt genom våld var bara en lyckad bieffekt.
Per flydde när Tre Små Gangsters hotfullt närmade sig. Per visade sig vara oväntat snabb. Och visst kan det vara bra vara snabb. Visst. Men nu blev Kersti ensam kvar. Med bara Tre Små Gangsters som sällskap. Man väljer inte alltid sitt sällskap. Inte om man är kvinna.
HUR RESONERADE Per NÄR HAN FLYDDE
Jag tror inte att Per resonerade alls, men det bör ha varit ungefär så här:"Jag kan inte slåss eftersom jag saknar adekvat slagsmålsutbildning. Tack vare eksem slapp jag göra lumpen, så slagsmål tillhör inte min kultur. Och dom var minst tre mot en. Jag skulle ha blivit halvt ihjälslagen helt i onödan. Nu räddade jag i alla fall plånboken med alla kort, och allt. Och inte slår dom väl ändå en kvinna?"
Så förnuftigt resonerade Per. Men vad hjälper förnuftiga resonemang mot obehagliga sanningar: Per var feg. Feg, feg! Den bittra buttra sanningen: Feg, feg, feg!
Det är inget brott att vara feg. Visst inte. Men visst är det bättre att vara modig. Visst.
Ibland är det klokt att inte spela hjälte. Men ibland är det klokt att vara hjälte. Och ingen vet i förväg när det är ibland.
Och hellre hedra hjältar än hedra offer. Om man hedrar hjältar har man i alla fall en chans.
Det var fyra flygplan. Flygplan Ett kraschade i ett torn. Flygplan Två kraschade också i ett torn. Flygplan Tre kraschade i Pentagon, men flygplan Fyra kraschade i en leråker.
Folk i flygplan Fyra gjorde motstånd. Folk i flygplan Fyra valde rätt. Vet vi idag.
Och visserligen dog alla även i flygplan Fyra. Men inte som offer utan som hjältar. Det är skillnad på död och död. Och ibland blir man tvungen att välja hur man vill dö.
DET DÄR MED HJÄLTAR OCH HJÄLTEMOD SER JAG SOM HELT FÖRÅLDRAT. DET MODERNA SAMHÄLLET HAR PÅ SIN HÖJD IDROTTSHJÄLTAR. ETT BRA SAMHÄLLE BEHÖVER INGA HJÄLTAR. SOM NÅGON SA REDAN PÅ 1800-TALET. MEN HUR GICK DET FÖR STACKARS Kersti
Stackars Kersti hade hyfsad tur i oturen. Stackars Kersti klarade sig undan med 130 kronor mindre och en knuff in i väggen mer. Tre Små Gangsters var hyfsat humana men så var dom också ganska invandrade. Till och med busskortet fick Kersti behålla. Alltid något, ett busskort är en bra början, och så är Tre Små Gangsters ute ur sagan.
VAD SA Kersti SEN
"Det gör inget!" sa Kersti sen, men det gjorde det. Per kom aldrig över sin fega insats och då menar jag verkligen ALDRIG. Trots att han bearbetade och bearbetade, ältade och ältade, knådade och knådade som bara bagare och psykfolk kan. Men inte ens en drälldus psykfolk med de allra finurligaste teorier man bara kunde tänka sig kunde få Per att glömma att han bara stuckit. Och lämnat Kersti ensam kvar. Vad som helst kunde ha hänt. Hon kunde ha blivit misshandlad. Mördad. Eller kanske rent av våldtagen.
"Men nu blev jag ju inte det!" försökte Kersti trösta. Förgäves. Ingen kan trösta en man som inte kan ljuga bort sin feghet. Inte ens för sig själv.
MEN VI LEVER VÄL ÄNDÅ INTE I VILDA VÄSTERN
Vi lever i Vilda Västern. Vare sig vi vill det eller ej. Vare sig vi vet om det eller inte. Och alla män vill helst vara män. Att byta kön är bängligt till tusen och sällan värt besväret.
Livet är livsfarligt för män. Ibland kan det bli farligt bara att gå på bio. Tänk bara på hur det gick för Palme.
SKA DET VERKLIGEN VARA NÖDVÄNDIGT ATT BLANDA IN OLOF PALME I EN NOVELL. OM DET NU ENS ÄR EN NOVELL
När man kommer ut från bion brukar samhället vara skumt. Då kan det stå en dåre där på trottoaren. Och då kan det gå illa. Och man blir inte bättre av att bli mördad. Man blir inte sämre heller. Man blir ingenting. Man blir bara död.
Fast Palme fick behålla plånboken. Alltid något, och efteråt blev Palme populär.
Men hur modig var Palme, det får vi aldrig veta. Att skjuta folk i ryggen är säkrast. Det visste man i Vilda Västern och Vilde Bill Hickok gick samma väg som Palme. Fast då var det poker och inte bio som ställde till det. Död mans hand, inte död mans film.
JAG VÄGRAR DISKUTERA OLOF PALME PÅ SÅ HÄR LÅG NIVÅ. ÅTER TILL HUVUDSPÅRET. HUR GICK DET SEN FÖR Per
Gick och gick. Det beror väl på vad man menar med gick. Tiden gick vidare som vanligt men Per fick behålla skammen och sorgen.
Och moralen bör alltså bli: Det är bättre att du tar en smäll i kväll, än att du sen ska sitta och sörja över din feghet i evigheters evighet.
DET DÄR ÄR JU RENA RAMA MEDELTIDEN
Nej, det är inte medeltiden. Det har egentligen aldrig varit medeltiden. Inte ens medeltiden lär ha varit särskilt medeltida enligt nyare forskning. Det är, som jag tidigare påpekat, Vilda Västern. Som för övrigt var samtida med August Strindberg, 1849 - 1912.
DUMMASTE JAG HÖRT
Och det spelar ingen roll att det moderna samhället påstår sig vara civiliserat. Förr eller senare kommer där en dåre och skjuter civilisationen i trasor.
JAG KAN INTE GODTA MORALEN I DEN HÄR TEXTEN. OCH DESSUTOM ANSER JAG INTE ATT TEXTER SKA HA MORAL. JAG ANSER ATT TEXTER SKA GESTALTA
"Gestalta" är en mycket fult och mycket litterärt nedslitet ord. Som om man rört ihop "Gestapo" med "gespenster" och fått fram något tyskt i hästväg.
Men det tycks vara på tiden att jag klargör att jag skriver vad jag vill och hur jag vill. Om jag vill ha in moral så blir det moral. Massor med moral, tredubbel moral är det minsta. Och jag godtar inga påtryckningsgrupper. Sen må dessa grupper vara hur hedervärda som helst.
Så vill du ha en annan novell får du skriva den själv. Och punkt.
JAG ANSER DEBATTEN VARA AVSLUTAD FÖR MIN DEL
Det har aldrig varit någon debatt. Det har varit en som valt och vrakat ur verkligheten, och det har varit en som kommit efter och gnällt. Det har med andra ord varit som vanligt.
JAG SÄGER INGENTING
Men vi har ändå hunnit med en hel del tycker jag. Vi har varit på bio, och vi har varit i Vilda Västern och vi har varit runt lite överallt i samhället. Och allt detta på en kvart. Inte illa.
INGENTING
Och jag tror vi avslutar med att konstatera att Vilda Västern är den evigt manliga drömmen om att alltid vara den som drar snabbast och rättast replik och revolver.
VILKEN DRÖM
I sanning en dröm. Men verkligheten består som bekant till trettiotre-och-en-tredjedels procent av drömmar.
OCH RESTEN
Resten är tystnad. Fast ibland en väldigt surrig sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar