ARF-ARF-ARF!

HanåHon hade inga barn. Har inte jag heller och vet att det går hur bra som helst, men det visste inte HanåHon.
     HanåHon hade hört att barnlösa borde bittert beklaga sin barnlöshet och HanåHon till att högljutt börja klaga. Ja, HanåHon klagade så högljutt att Grannen kom in och klagade på bullret.
     "Varför skaffar ni inte hund istället!" föreslog Grannen surt eftersom han inte ens fått något att dricka.
     "Hund?" undrade Hon.
     "Hurdå hund?" höll Han med, men "HUND!" fastslog Grannen och försvann surt in i eget hus.
     "Hund?" undrade Hon igen "Blir det verkligen samma med hund?"
     "Blir det knappast!" avgjorde Han som gjort lumpen "Men det blir i alla fall något!"
     Och HanåHon till att börja skaffa hund. Och att skaffa hund är lätt, kanske rent av för lätt. Så snart man låter något åt hundhållet till kommer folk rusande. Men HanåHon valde att hundvalpväljvraka i lugn och ro.
     Barn blir som dom blir, men många hundar har stamtavla. Så när det gäller hundar behöver man inte köpa barnet i badsäcken, det är den stora fördelen med att istället skaffa hund.
     HanåHon bläddrade genom hundkataloger. Prickade för. Satte frågetecken. Vek hundöron. Diskuterade noga. Samt besökte en massa kennlar som dom kallas i pluralis till min överraskning.
     Men till sist bestämde sig HanåHon. Och det blev en liten rackare som inte såg ut att ens våga säga "Voff!" åt en fluga.
    Och den lille rackaren kom, besågs, segrade och fick namnet Ali efter Gamle Kungen. Alltså efter den gamle kung som var gammal redan innan nuvarande kung blev gammal. Ty just att bli gammal är kungars förnämsta egenskap, ja, kanske den enda.
     Ali anpassade sig snart och vågade redan efter någon vecka skälla ut en katt som fridsamt flanerade över tomten.
     Ja. Tyvärr visade sig Ali vara främlingsfientlig. Och tyvärr gällde det inte bara katter. Tyvärr var det så, men sanningen måste fram. Om Ali haft rösträtt hade han röstat på fel parti. Och därför anser jag nog inte att djur ska ha rösträtt. I alla fall inte före fyllda tjugofem.
     "Fantastiskt!" sa Grannen som bjudit in sig själv på whisky och saltnötter "Fantastiskt vad han blivit morsk sedan ni fick hand om honom! Fantastiskt!"
     "Oja!" höll Hon med och fyllde generöst på grannglaset "Hela hunden är som en förvandlad handske! Det säger alla!"
     "Men du skulle sett han när vi fick han!" sa Han "Dom hade förstört han nästan helt i den där omänskliga kenneln!"
     "Dom var! Dom var? Dom var DJUR!" förklarade Hon hur dom var och då kan man tänka sig hur dom var, eller hur.
     Ständigt dessa DOM. Dessa dumma DOM som alltid åkallas då VI samlas för att glatt pokulera och kverulera. Samhället indelas nämligen numera inte i klasser som på 1800-talet utan i VI och DOM. Men tiderna förändras och gårdagens VI kan mycket väl bli morgondagens DOM. Förr var facket VI, nu är facket DOM, men i morgon, vem blir då DOM? Vem vet, inte jag, även om jag i princip är allvetande, men bara som författare.
     HanåHon hade nu hund. Ja, men HanåHon hade också räddat en hund från dumma DOM och deras ofattbart grymma vanvård: "O gräsligt, gräsligt, övermåttan gräsligt!" Eller är det att ta i?
     HanåHon hade hursomhelst köpt hund. Dyrt? Visst. Men HanåHon hade alltså fått godhet på köpet. Och godhet är inte att förakta. Eftersom godhet är en bristvara har godhet ett högre kilopris än guld. Men godheten är värd varenda krona. Och dessutom är godheten avdragsgill i himmelen. Det finns alltså ändå något du kan ta med dig när du dör. Tänk på det när du skatteplanerar och står i. Tänk på att det faktiskt finns ett liv även efter pensioneringen. Och så ett liv till därefter. Och tänk på att detta sista liv är så långt att du ändå inte skulle tro mig.
     Ali var ingen dum hund. Det finns nämligen dumma hundar. Bland annat är Indien känt för sina sällsynt enfaldiga taxar.
     Först hade Ali lärt sig att se skrämd ut, eftersom det gav flest fördelar i kenneln. Men nu lärde sig Ali att se morsk ut, eftersom det gav bäst utdelning hos HanåHon.
     Och Alis skall blevo allt morskare. Ali insåg att några välplacerade "Arf!" löste alla problem.
     Ett "Arf!": Mat och dryck flög fram på nolltid!
     Två "Arf!": Stärkande promenad levererades på stubinen!
     Och tre "Arf!"? Tre välriktade "Arf!" kunde leda precis hur långt som helst.
     Och Ali tog över. Helt. Och HanåHon läto sig lyckligt vägledas av Ali. Äntligen hade någon kommit och tagit över deras tråkiga liv.
     Och barn? Nä? Barn var väl ändå bara bråkiga, gnälliga, otacksamma, samt sällan särskilt rumsrena? Barn var nog inget att ha. Barn blev bara sjuka och ville ha mopeder, slalompjäxor och Gud vet allt.
     Och Gud? Ja, förr hade Gud visst varit bra. men sen blev han småkrasslig, och nu på sista tiden hade han visst varit helt borta. Sade de som visste. Bäst låta han vara i fred.
     Och "Guds tystnad" var sannerligen inget problem för HanåHon. Hela huset var uppfyllt av "Arf-arf-arf!"
     "Han är himla klok!" sade Hon dyrkande "Han förstår precis allt man säger!"
     "Och lite, lite till!" sade Han med tillbedjan i rösten, men Ali själv fick som vanligt sista ordet: "Arf-arf-arf!"