SAMHÄLLET & JAG

När jag var liten såg jag dåligt, men när jag blev större fick jag glasögon. Dessa glasögon medförde att jag en dag plötsligt fick syn på Samhället.
     Men jag tar det pedagogiskt, alltså från början. Det gick till så här: Jag tog på mig mina nya, fula, glasögon och såg mig nyfiket omkring i den lilla staden.
     Aha! Där var en bil. Där var en cykel, som tydligen hette Monark. Där var en domprost. Där var en potatisgris, fast det fick man inte säga. En skolgård. En kyrkogård. En cykel med påhängsmotor, moped som man sa. En spark, två sparkar, många sparkar. Ett par luddor. Ett par slamkrypare, fast det var väl senare. Ett par blå gymnastikskor. En svart skjorta med gula axlar. En EP med
Rock-Ragge. En deprimerad sjuttioåttavarvare med något på baksidan, som alla redan glömt. En grönryggad bok i vilken stackars Bomba på slutet hänger i en skör lian, med en vrålande panter ovanför sig, en gapande krokodil under sig, samt en elak anakonda slingrande runt sig.
     Det var, kort sagt, femtiotal. I staden.
     Jaha? Jaha. Så såg det alltså ut i staden när man nyfått glasögon. Men jag blev snart less på att se hur det såg ut i staden. Har man sett en stad, har man sett alla städer. I stort sett. Och det gäller även småstäder. Glasögon, eller inte glasögon. Det var tydligen inte så noga. Om inget särskilt finns att se, kan man lika gärna se lite suddigt.
     Men! Då! Just då! Hände det. När jag småsurt rundade gathörnet stötte jag ihop med något. En dov duns. Något hårt, men samtidigt mjukt. Något stort, något mörkt, något mycket konstigt.
     Något som liknade ingenting, eller kanske snarare allting, eller i alla fall någonting.
     Jag kunde absolut inte förstå vad det var. Och jag hade ju krockat kraftigt med detta konstiga, vad det nu var, så jag var dessutom omtumlad till tusen.
      Och även mina teorier tumlade: En flygande tunna som störtat? En luftballong?  Eller en elefant som rymt från en cirkus? Eller kanske någon slags fallskärm? Om nu inte ett fisknät, fullt med massor av, ja, vad det nu kunde vara? Eller ett tält som militärerna tappat? Militärerna var visst kända för att alltid tappa saker?
     Teorier till tusen flög fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom mitt barnahuvud. Men teorier som inte löser problem är lika meningslösa som en cykel utan bakhjul.
     Jag gick försiktigt runt hela det stora mystiska föremålet och synade det noga från alla tänkbara håll och kanter. Mina nya, fula, glasögon fick sannerligen något att bita i den dagen.
     "Men va inni glöheta Jesse namn var nu detta!?"
     Trots att jag gick i den gamla skolan kunde jag inte besvara denna fråga. Jag blev tvungen tillkalla hjälp. Först försökte jag med mina klasskamrater. Men dom visste ingenting. Dom bara gissade ungefär som jag. Klasskamrater är värdelösa när det kniper.
     Sen försökte vi med vuxen personal i stadens leksaksbutik. Men dom: "hade minsann annat å göra än hållpå svara på ungjävlars dumma frågor dag ut å dag in ge er genast iväg hela bunten öggonaböj eller ska ja verklitt behöva ringa era föräldrar?!"
      Staden var så liten att det var svårt att vara anonym när man själv var liten. Det är nackdelen med småstäder. Fast det finns stora fördelar med små städer också, men det hör inte hit.
     Återstod bara bita tag i suräpplet och gå till föräldrar, lärare, och liknande. Men en klasskamrat hade, i alla fall, en pappa som var läkare. Och på den här tiden hade läkarna gott anseende, det här var ju långt innan kirurgkrisen.
     Och just denna läkare kom, lämpligt nog, just då ut på Knopkrånglargatan, tydligen på väg att krypa in i sin lilla bil, som var av det lilla märket Lloyd.
     Men vi lyckades övertala honom att först komma och ge oss närmare besked om mitt fynd. Misslynt, och misstroget, närmade sig läkaren nu det mystiska föremål jag stött samman med. Han gick sakta runt det och tänkte så att det knakade i läkarväskan.
     "Hum!" sa han till sist, och pekade anklagande på mig med stetoskopet "Det är förstås du som har hittat det här?"
     "Ja..." erkände jag och rodnade, som man ofta gjorde på femtiotalet.
     "Hum!" upprepade läkaren med den trygga läkarröst som man idag allt för sällan hör "Hum! Då har jag bara att gratulera! Du har idag stött ihop med ditt livs första, bästa, samhälle!"
     "Samhälle?" upprepade jag enfaldigt.
     "Visst!" sade läkaren glädjestrålande, eftersom han lyckats lösa ett svårt problem "Detta är, helt enkelt, ett samhälle! Och samhällen äro mycket sällsynta nuförtiden, i alla fall på våra breddgrader. Detta beror på att vi lever på femtiotalet, och har fått det alldeles för bra. Sådana klimat äro icke gynnsamma för samhällen, som i allmänhet trivas betydligt bättre i ett kärvare klimat!"
     "Men? Men, vad är då egentligen ett samhälle?" undrade jag, blygt men envist. Två egenskaper som jag aldrig lyckats bearbeta bort. trots ett långt och tråkigt liv.
     "Nej! Nu har jag bråttom! En brusten blindtarm är inte att leka med! Inte ens för en kirurg!" sa läkaren och klämde in sig i sin lilla Lloyd, som en vessla mellan två stenar. Ja, ungefär.
     "Vet NI vad ett samhälle är?" frågade jag mina klasskamrater som då smög sig iväg, en efter en, efter en, och till sist stod jag ensam kvar på femtiotalstrottoaren, Utan att egentligen fatta ett dyft, eller ens ett dugg.
      Ensam vågade jag mig åter in i leksaksbutiken. Personalen kom genast rusande: "Ska du köpa något ungjävel?" frågade personalen rutinerat. Det var inget personligt, även om det ibland kunde låta så.
     "Jag tittar bara..." mumlade jag.
    "Tittar gör man i kyrkan!" drämde personalen till med.
     "Fast, egentligen, skulle jag vilja fråga en sak..." vågade jag.
     "Fråga? Hurdå fråga? Vad menar du med fråga?" stirrade personalen.
     "Bara en enda liten fråga!" försökte jag.
     "Gäller det leksaker?" undrade personalen.
     "Nej! Tvärtom!" svarade jag frimodigt.
     "Då måste jag tillkalla butikschefen!" sa personalen och gjorde så.
     Butikschefen kom. Det var en klipsk karl. Ansågs det. Han hade börjat med två tomma dockvagnar, och nu hade han ett helt lager fullt med tomma dockvagnar: "Nå! Hur var det här då!"
     "Jag skulle bara vilja veta vad ett samhälle egentligen är!" sa jag utan att tveka. Ja, vad hade jag egentligen att förlora på att hålla mig till sanningen?
     "Ett samhälle? Jaha? Alltså, ett samhälle, sa du..." sa butikschefen för att vinna tid.
     "Just! Ett samhälle! Vad är egentligen ett samhälle!" sa jag obevekligt, nu var jag helt hänsynslös.
     "Säg det!" sa butikschefen och försvann spårlöst in på lagret.
     "Nå! Där fick du så du teg!" sa personalen belåtet, men tänkte: "Jävla ungjävlar! Dom bara jävlas! Och vad ska dom med alla jävla leksaker till? Vi hade minsann aldrig några jävla leksaker vi! Men vi var jävligt tacksamma ändå! Och det berodde på att vi i gengäld fick jävligt mycket stryk! Men det mådde vi bara jävligt bra av!"

Så var det. Så gick det till den dag jag stötte ihop med Samhället. Men någon klarhet fick jag förstås aldrig. trots att jag frågade mig fram genom hela staden. Jag höll på i veckor. Men min fråga fick aldrig något svar.
    Och, nog för att folk kände till han. Men ingen ville säga något ont om han. Eller något gott. Eller något alls egentligen. Fast, det är klart. Att nog hade man väl kunnat. Säga ett och annat. Om man hade velat. Men det var nog inte värt. Folk kan börja prata. Folk kan börja undra. Folk kan få för sig. Folk kan tro man är politisk. Eller spion. Eller värre ändå. Så det får nog vara. För min del. Fast...

Samhället förblev alltså ett mysterium för mig.
     Men inte så att Samhället & Jag var osams. Tvärtom! Vi var mycket artiga båda två. I synnerhet jag som gått i gamla skolan. Vi nickade alltid artigt åt varandra när vi sågs på stan. Och han lyfte alltid lite lagom på kepsen. Lite lagom artigt, sådär.
     Men inte får man någon klarhet av att vara artig. Även om många tror det.
     Ingen klarhet. Ett stort mysterium, förblev ett stort mysterium.
     Och tiden gick, och gick igen, som man sa förr.
     Och inte utan att jag blev aningen äldre för varje år som gick.
     Och han börjar också se väldigt gammal och sliten ut, tycker jag nog.
     Häromdagen gick han, till exempel, tungt framåtlutad över sparken. Fast det var sommar. Och allt.
     Men man får tänka på att han har hängt med länge. Och han bör ha sett både det ena, och det andra.
     Och dom säger såna där samhällen sällan blir mer än uppåt åtti-nitti.
     Så vi får väl avvakta.
     Och se.
     Hur det går för han till sist.
     Jag har mina aningar,
men det har ju alla.