ANINGEN YNGRE

Nackdelen med vintern är snön, men nu var det februari och snöflingorna föll enfaldigt mot marken.
     Vi i villa, Annmari-och-Kjell, och så vidare.
     "Du måste nog skotta!" ansåg Annmari, som i gengäld gjorde sjömansbiff.
     "Måste jag, så måste jag!" sa Kjell glatt, tog på sig, och gick ut.
     Först skottade han en gång fram till vägen. Vid vägen var vallen hård som vanligt. "Jävla plogbil!"  Som vanligt.
     Sedan skottade Kjell en avtagsväg till soptunnan. Så gjorde han en listig genväg till garaget. Och en slinga runt hela huset, mest för att det skulle se trevligt ut.
     Kjell halvtidspustade: "Det gäller att visa naturen vem som bestämmer! Man kan inte bestämma över vädret! Men man kan bestämma hur man ska behandla vädret!"
     Och Kjell skottade glatt vidare. Kanske att en åttakantig yta, precis framför ingången, skulle bli snyggt? Det skulle det kanske, men det fick Kjell aldrig veta, eftersom han plötsligt tog sig åt hjärtat och föll ner i en snödriva.
     Annmari tittade just ut över sjömansbiffen, och då låg Kjell där i drivan.
     "Varför ligger han där och leker, han skulle ju skotta?" tänkte Annmari först irriterat utan att tänka. Men förstod sedan snabbt, att något.
     Nå. Det var väl inte så farligt. Egentligen. Med tanke på. Antydde doktorn på doktorers dunkla vis. Det var bara konditionen, rökningen, övervikten, hjärtat, åldern, levern, och så vidare, som inte var så bara. Och yrseln. Om han bara skötte sig. Om han bara tog det lugnt, fast inte för lugnt, förstås. Om han bara: mer fibrer, mer frukt, mer fisk. Om han bara: färre fett, fler motion, mindre rökning, och försiktig med alkohol, förstås. Och yrseln då. Om han bara insåg att han inte var någon ungdom längre. Inte direkt. Och yrsel.
     "Man är alltså inte ung längre?" sa Kjell, sedan han fått komma hem.
     "Vi blir alla äldre" påpekade Annmari världsvant.
     "Jaa, dom säger visst det, en del..." höll Kjell motvilligt med.
     "Tiden går" ansåg Annmari, som var aningen yngre.
     "Fast förr var man alltid yngst?" sa Kjell förvånat "Men nu är man plötsligt inte längre ung. Och nu har man fått yrsel istället. Yrsel, som en gammal gubbjävel!"
     "Min mormorsmor hade varsel" kom Annmari på "Hon skulle egentligen ha åkt med Titanic, men lät bli just på grund av sitt varsel. Jag har ärvt en brosch efter henne. Det är en fin brosch, men jag hade hellre ärvt hennes varsel. Tänk vad praktiskt det skulle vara med varsel, till exempel om man ska ut och flyga, men misstänker att det blir en krasch!"
     "Det är en jävla skillnad på varsel och yrsel!" sa Kjell som var sur över att inte längre vara ung. Och bättre anledning att vara sur är svårt att komma på.
     "Men det finns ändå väldigt mycket, som vi vet väldigt litet om!" envisades Annmari, som ansåg varsel vara betydligt intressantare än yrsel.
     "Och jag som till och med tyckte om att skotta snö!" sa Kjell bittert.
     "Är du bitter?" undrade Annmari intresserat. Det är inte ofta män visar känslor, Framförallt inte män som är bosatta i villor. Alltså bäst passa på.
     "Jag är inte ett dugg bitter!" sa Kjell buttert "Men däremot verkar det som om jag blir tvungen dras med yrsel resten av livet! Det är ett jävla sätt, det är vad det är!"
     Och det var det ju.
     "Men huvudsaken är att vi har varandra!" tröstade Annmari.
     "Men det har vi inte alltid!" sa Kjell.
     "Hur menar du då?" sa Annmari förvånat.
     "Om nån skulle dö menar jag!" sa Kjell brutalt.
     "Fy så makaber du är!" sa Annmari. Men utan att egentligen bry sig. Aningen yngre, som sagt.
     "Vi ska alla dö!" sa Kjell med jämställd skadeglädje.
     "Det har vi inte sett än" sa Annmari "Och egentligen finns det kanske ingen död. Döden beror, egentligen, bara på vilken attityd man har till livet!"
     "Vilken attityd då?" undrade Kjell förbryllat.
     "Vi kan bestämma mycket mer än vi vet!" sa Annmari entusiastiskt eftersom hon just läst något tidstypiskt tjafs "Allt handlar, egentligen, bara om vilken attityd man har! Till exempel då till döden! Om man inte tror att döden, egentligen, finns, finns döden, egentligen, inte!"
     "Hoppas du har rätt" hoppades Kjell, utan att tro ett dugg.
     "Jag brukar ha rätt!" fastslog Annmari belåtet "Kommer du inte ihåg hur det var när vi var på Kanarieöarna?"
     "Klart jag kommer ihåg Kanarieöarna..." kom Kjell vagt ihåg.
     "Ja då så!" avgjorde Annmari som var aningen yngre.