NOTIS

Om arbetet är livets mening? Lever industriroboten då mer meningsfullt än du? Kan det verkligen vara så? Så kan det verkligen vara, men för svenskar är arbetet ändå alltid något självklart. Vi vet att en arbetsdag ska vara åtta timmar lång, och minst lika tråkig. Så har det alltid varit, och därför ska det alltid vara så.
     Men ändå händer det, då och då, att vi debatterar arbetet. Vi vill vara på den säkra sidan, inget vill vi ha odebatterat. Man debatterar arbetet, men sen fortsätter man att arbeta, som om ingenting hänt. Men ett nydebatterat samvete, är ett gott samvete, som man säger. Ibland.
     Men det är inte bara svenskar som arbetar. Även fransmän arbetar. Ibland. Och om just det här fallet läste jag i en svensk tidningsnotis. Och då bör det väl vara sant.
     En fransman var långtradarchaufför. Långtradarchaufförer färdas ofta långt. Nu förväntades fransmannen, till exempel, fara från Paris till Mora, över Stockholm. Men inte hade han någon större lust just. Att åka norrut till kylan i Sverige. Inte. Nog vore det mysigare få krypa ner under täcket hemma i Paris. Där han hade sin unga fru. Än så länge helt för sig själv. Men, för hur länge? Det roligaste fransmän vet, är nämligen att försöka bedra varandra, med hjälp av varandras fruar. Det har jag läst om i flera franska romaner, så då bör det också vara sant.
     I alla fall. Hur som helst. Han for iväg norrut med sin långtradare, som förstås inte var hans. Det var det här med pengar. Och det här med arbete. Och det här otrevliga sambandet mellan arbete och pengar.
     Norrut och norrut. Basker och långlimpa. Kallare och kallare.
     "Det här med arbete? Bjäng! Och det här med pengar? Bjäng! Men det får väl ändå vara någon (Mercredi!) måtta!?" tyckte han.
     Norrut och norrut, kallare och kallare.
     "Pari(s), Pari(s), Pari(s)!" gnolade han buttert, som bara en butter fransman kan gnola.
    Norrut, och skylten ARLANDA.
     Lastbilen till att börja krångla. Kylan, snön, halkan, oljan, bensinen, och fan vet allt.
     Men lastbilen till att börja sluta krångla, och istället till att börja stanna.
     Fransmannen svor på franska (Mercredi!), och gick ut för att titta på eländet. Och så sparkade  han på däcken. När inte ens detta hjälpte bestämde han sig. Lika bra. Eller bättre. Flyga tillbaka till Paris. När han nu råkade vara vid ARLANDA. Måste vara Guds pekfinger. Han var katolik. Ibland. Och det var ändå inte hans lastbil. Inte hans last heller. Det var bara hans arbete. Alltså flyga tillbaka till Paris? Bjäng!
     I Paris var det varmare, och där var dessutom frun. Två fördelar i en smäll.
     "No! Långtradare inget för mig i längden!" sa fransmannen på franska när han redan någon dag senare ringde upp sin arbetsgivare.
    "Blev för tradigt, eh?!" skämtade arbetsgivaren, som var inne på sitt tredje glas, och alltså på gott franskt humör.
     "Oui! Och den jävla lastbil ni hämta hem kan utanför ARLANDA!"
    "Mycket vackert ARLANDA, eh!?" trodde arbetsgivaren.
    "Bjäng!" sa fransmannen, la på luren, och återgick till sängvärmen.
    Alltså åter i sängen. Inga problem. Bjäng bara!
    Men! Redan efter bara någon vecka! Att fransmannen riktigt tänkte till: "Vinter dålig årstid! Man borde göra som den björn! På vintern man borde gå i det ide!"
     "Bjäng idé!" sa frun,
och så gjorde dom det.