Jag har nästan blivit ombedd att berätta om hur det egentligen gick till när jag inte blev bibliotekarie. Jag vägrade länge, eftersom det var en ganska pinsam episod, men till sist insåg jag att sanningen nog ändå hade rätt att få krypa fram.
Dessutom tänkte jag att mina erfarenheter kanske kunde lära Alla Andra en hel del, när Alla Andra sen fick läsa om dom. Fast jag kom aldrig riktigt på hur det där skulle fungera i detalj i praktiken, men ändå:
Nå! Hursomhelst. Det är många år sen nu. Tie, tjuge? Vi säger väl femton, för enkelhets skull.
Då var jag ung och ganska grön bibliotekarie, och nästa morgon skulle jag för första gången fara ut med bokbussen. Det är ett stort kliv i ett ungt bibliotekarieliv att för första gången åka bokbuss,
och jag hade svårt att somna kvällen innan, kommer jag ihåg. Men till sist somnade jag.
Den natten drömde jag en hel del, men eftersom jag glömt bort alla drömmarna, antar jag att det inte var något viktigt.
Jag sov. Och jag drömde. Och jag sov. Men till sist vaknade jag. Fast för sent!
"Bokbussen har redan gått!" sa väckarklockan.
"Fan-i-helvete-jävlars-surmört!" sa jag.
Men istället för att bara slappt skylla på "samhället", som så många andra på den här tiden, hoppade jag upp på cykeln och for iväg som en raket! Först for jag mot huvudbiblioteket och hoppades på en rejäl försening, men just då såg jag bokbussen smita runt hörnet, och jag for efter!
Sen dundrade bokbussen över Bergnäsbron, men jag for efter!
I princip var bussen snabbare än cykeln, även om jag då var ung, rask och radikal. Cykeln var däremot varken ung, rask, eller radikal. Det var en blågrön Monark med skevt bakhjul och en enda växel, vilket i och för sig cyklarna var helt nöjda med vid den här tiden.
Jag har aldrig varit rojalist, eller ens vidskeplig, men ändå har jag haft såväl Monark- som Krooncyklar. Konstigt egentligen? Skulle det kunna vara så illa att mitt omedvetna är rojalistiskt? Det lär vara rätt vanligt att ens omedvetna är mer konservativt än man själv, har jag läst nånstans. Väldig tur då att det inte är det omedvetna som har rösträtt! Då skulle samhället idag sett för bedrövligt ut! Kanske att vi inte ens skulle haft pappamånader, tanken svindlar, men åter till huvudspåret:
Jag insåg att min enda chans låg i bokbussens första stopp: "Fem minuter i Älgträsk vid före detta affären."
Jag visste inte vars Älgträsk låg. Jag hade aldrig varit där. Inte cykeln heller, men vi trampade ändå tappert på båda två. Jag hade ingen som helst lust att avsluta min bibliotekariekarriär innan den ens hunnit börja!
Jag trampade på, och trampade på, skulle jag hinna?
Nej. Det skulle jag inte. Plötsligt var jag i Älgträsk. Och där var före detta affären. Som såg ut precis som före detta affärer brukar göra. Men där var ingen bokbuss. Där var ingenting.
Jaha?
Eller kanske snarare: nähä!
Jaja.
Det fanns bara en sak att göra. Att vända om. Att inse att min väg, inte var bokbussens väg. Att inse att bibliotekets värld, inte var min värld. Att till och med börja tvivla på om böckerna och jag egentligen hade något gemensamt i grunden, trots att vi växt upp tillsammans båda två.
Sakta och snopet cyklade jag tillbaka. Men jag var inte bitter. Nej, jag var tacksam. Tacksam över att ödet på ett så osedvanligt tydligt sätt, skänkt mig ett pedagogiskt pekfinger.
Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle bli bibliotekarie.
Och det blev jag inte heller.
Ödet fick, som så ofta, helt rätt.
Och att brottas mot sitt öde är sällan värt besväret.
Och definitivt inget för mig, som var rätt lat redan då.
Nå!
Vad blev jag då?
När jag nu inte blev bibliotekarie?
Ja?
Vad ska jag säga?
Blev och blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar