FANS MORMOR

Jesus var borta ur bilden ett bra tag.
Vad gjorde han egentligen mellan 12 och 30?
Ingen vet. Men man vet att tonåringar är känsliga. Och att ha en känd pappa kan ibland kännas tungt.
       Fast man sa alltid "JK" på den här tiden. Och "JK" betydde förstås: Jesus Kristus. Det var lättare att säga JK än att säga Jesus Kristus. Och JK var liksom lättare att fatta. En helt vanlig tonåring. Trodde man.
     Men det är svårt att få fram uppgifter om hur det egentligen var förr. Fast man vet förstås en hel del om Fan själv. Men vad vet man egentligen om hans mormor?
     Om Fans Mormor vet man så gott som ingenting. Hon är egentligen bara ett namn: Fans Mormor.
     Men det måste väl ha funnits en mamma också?
     Alltså, precis som med Jesus, fast liksom tvärtom?
     Jesus mamma är känd, men hans mormor är en ren sagofigur.
     Fans mamma är totalt okänd, men Fans Mormor var välkänd då.
     Och då, var på den tiden då JK gick omkring här på jorden, precis som en vanlig människa. Men man blir hungrig av att promenera, väldigt hungrig. Och JK fann på råd, bankade på första bästa stugdörr och beställde: "Gröt!"
     "Ska bli!" svarade Fans Mormor nervöst, ty det var hon och ingen annan som bodde i stugan.
     "Men vill herr JK då först vara så artig och gå ner till sjön och fylla grötgrytan med vatten? Ty själv har jag såväl svag rygg som dålig mage!" bad hon bevekande.
     JK som redan då var snäll för sin ålder bråkade alls icke utan fyllde raskt grötgrytan med det läckraste sjövatten man bara kunde tänka sig.
     Och nu stod grytan där på spisen full med muntert kokande sjövatten.
     Och: "Gröt, gröt!" sjöng JK utanför stugdörren.
     Men nu blevo god råd dyra för Fans Mormor emedan hon kom på att hon helt saknade grötmjöl.
    Hon vinkade försiktigt in JK i farstun: "Ähum, inte vill väl han vara så artig och gå ner till bondgården där borta och stjäla, låna menar jag, en säck grötmjöl..?" frågade Fans Mormor med sirapslen stämma "Ty själv har jag svår yrsel, enbart ledsyn, samt saknar rullator!"
     "Ska jag visst göra det!" sade JK käckt och for genast iväg, snäll och hungrig som han var.
     Redan efter fyra huj var JK tillbaka, och snart stod gröten på spisen och jäste och fräste.
     Men utanför stugknuten morrade JK: "Gröt, gröt, GRÖT!"
     "Men huru skall jag väl nu göra?" undrade Fans Mormor förskräckt eftersom hon hört att JK kunde bli arg värre när han inte fick som han ville "Inte kan en fin herre som JK sleva i sig sin gröt utan sirap! Och nu är det så illa ställt att jag glömt bort att komma ihåg att fylla på sirap sedan sonsonen var här i torsdags! Och sonsonen slukade som vanligt sirapen med hull och hår och hin!"
     Men Fans Mormor fann snart på råd, öppnade dörren på glänt (men med kedjan på för säkerhets skull) och föreslog listigt: "Inte vill väl han vara så artig en gång till och kila till handelsboden och hämta hit sirap till den goda gröten?"
     "Sirap?" sade JK surt "Det var då ett jävla, hur mycket ska jag hämta?"
      "Ta så mycket som ryms i turbanen!" föreslog Fans Mormor oskyldigt.
      "Måste jag, så måste jag, väl, antar jag..." muttrade JK "men säg mig då genast varest din dumma gamla handelsbod är belägen?"
     "Den handelsbod vari jag har evinnerlig kredit ligger visserligen en bit bort, men har i gengäld ohyggligt god sirap, specialanpassad för gröt!" svarade Fans Mormor milt " Gå bara rakt fram, och så rakt fram igen, ända till du kommer till staden OSLO! Då är du framme och där får du sirap!"
     Nå, det skulle väl gå bra trodde JK och for iväg som ett spjut. Ingen kunde kuta så fort som JK på den här tiden, ingen!
   Och tiden gick. Och gick. Och Fans Mormor fick sig ett gott skratt. Och åt ensam upp all gröt. Fast förstås utan sirap.  Men som kvinna var hon ganska van vid att lida, så det gjorde nu inte så mycket.
     Hon åt och hon åt. Och hon skrattade och hon skrattade. Aldrig tidigare hade någon lyckats lura JK lika listigt som hon hade gjort!
     Ingen kunde (som sagt) springa lika snabbt som JK. Och han sprang och han sprang. Dag efter dag, mil efter mil. Men till sist kom han på att det inte fanns någon stad som hette OSLO.
     Inte då. Kristiania hette staden på den här tiden. Som vi alla vet. Och som också JK visste. Egentligen. Innerst inne. Även om han råkade glömma bort det på grund av irritation och hunger.
     "OSLO" Hel-va-säger-jag!?"
     JK drog sig skamset tillbaka till en otrivsam ökengrotta. Där satt han sen hopkurad i flera år och ruvade, och mediterade, samt smidde revanschplaner.
     Han hade blivit lurad!
     Han!
     JK!
     Han som var Guds son,  och allt, och så vidare!
     Och till råga på köpet av en kvinna!
     Men hela den där släkten var odräglig!
     Men vänta ni bara!
     Jag kommer att ge igen!
     Min tid kommer!
     Och då!