Kapitalism. Kris. Och nere på fabriksgolvet var stämningen dyster. Arbetarnas fårade ansikten avslöjade obarmhärtigt deras känslor. Massornas seniga armar kunde inte längre dölja deras inre oro. Krisen var här.
Mötet öppnades: "Kamrater! Arbetare! Massor! Vi vet alla hur kärvt läget är! Det är kris! Vi proletärer räds aldrig den oskrymtade sanningen! Det går dåligt för fabriken! Det går dåligt för disponenten! Och det går dåligt för hela den världsomspännande kapitalismen!"
Alla insåg allvaret. Och ingen hade någon lust att sjunga kampsånger. Krisen gick varken att sjunga bort, eller att skämta bort. Då är det illa. Då är det verkligen KRIS. Och vad borde göras? Och av vem? Och när? Eller hur?
"Tja... vi måste väl rådfråga massorna..?" sa Gällivare-Oscar osäkert. Alltså inte ens han! Inte ens Gällivare-Oscar visste! Han, som alltid annars stått som en stadig klippa insvept i den proletära broderlighetens enande baner! Men inte ens Gällivare-Oscar visste alltså! Vem kunde då veta? Tystnaden bredde ut sig över det stumma fabriksgolvet som en väldigt blöt, men samtidigt väldigt dyster, filt.
Men då reste sig Stor-Jan: "Kamrater! Kapitalismen är i kris! Nu måste vi göra vårt yttersta för att rätta till allt som gått snett! Jag föreslår att vi solidariskt gör ett obetalt extraskift för kapitalismen! Och för vår disponent! Vad vore väl vi utan disponentens visa ledning? Vi vet alla svaret! Vi voro absolut ingenting utan disponentens ledarskap! Må den store rorsmannen länge leva! Men, jag är redo att gå längre än så och föreslå att vi alla arbetar helt gratis i minst en månad för att solidariskt och osjälviskt tjäna kapitalismens oövervinnerliga sak!"
Under kokande entusiasm antogs förslaget enhälligt av massorna. Och alla sju återgick omedelbart till arbetet. Och all sju sög i, som bara övertygade och klassmedvetna proletärer kan suga i. Nu var inte tid till talkörer, sång, eller slams! Nu gällde bara arbete, arbete, arbete! Och enighet. Vi kan välta vilka berg vi vill, om vi först bara är eniga om vilka berg det gäller.
Och redan efter ett halvår hade den krisande kapitalismen stabiliserat sig. Krisen var över. Arbete, enighet, och stålhård proletär kamp hade åter lönat sig och burit frukt. Ibland är det rätt att slita hund, det avgörande är hundens färg.
Och åter reste sig Stor-Jan. Hans armar glänste av stolthet, samt porlande proletär kampvilja. Det blåskimrande solskenet baddade hans fårade, men minst lika viljestarka, ansikte. Detta blåskimrande solsken, som på något förunderligt sätt alltid infann sig så snart stor-Jan reste sig för att tala till massorna. Fabriksgolvet avvaktade med värdig, men påfallande proletär, tystnad.
"Kamrater!" inledde Stor-Jan "Vi har alla noterat att våra aktier i går gick upp med två kronor och trettio öre!"
"Ja! Och tänk börsindex då! Som steg över hela laget!" inföll Gammel-Eskil glädjesprutande. Hela hans annars så tandlösa ansikte lystes upp av en sällsam inre glädje. Gammel-Eskil hade själv, inpå sitt bara skinn, upplevt det gamla dåliga samhället. Han visste vad verkligheten, verkligen handlade om. Han visste hur det kändes att maktlöst gapande blott kunna åse ett börsindex som bara föll, och föll, och föll, ända till resultatet hotade att passera nollstrecket, kris, kris, kris!
En av dom övriga sju massorna reste sig ovant upp: "Kamrater! Jag kan från en framgångsrik kamrat och släkting i det stora föregångslandet i väster framföra hälsningar från New York-börsen! Även där är tendensen fast, samt stigande!"
Massorna jublade, och några försökte sig till och med på en känd kapitalistisk kampsång. Men Stor-Jan återförde med stålhård tunga mötet till dagordningen: "Kamrater! Proletärer! Massor! Visst har vi haft stora framgångar! Visst! Och visst har våra aktieportföljer ökat i värde! Men kampen har bara börjat! Det här är början, inte slutet på vår stora kamp för slutsegern! Vi vet alla att kapitalismen kräver hårt arbete, stor sparsamhet, samt heroiska uppoffringar av oss alla!"
"Hör!"
"Vi ska visa att vi klarar oss helt utan angrepp, och ingrepp, från den snyltande, falska och utsugande så kallade välfärdsstaten!"
"Hör, hör!"
"Själva betyder vi ingenting! Som enskilda individer äro vi värdelösa! Det är blott kapitalismens lysande framtid som betyder något!"
"Hör, hör, hör!"
"Och vi vill alla glatt ge vårt blod, våra liv, och all vår kraft för den slutgiltiga och totala kapitalistiska omdaningen av samhället! Vi äro arbetsamma som en vinthund, snabba som en traktor, samt sega som ett par insuttna proletära pjäxor!"
Massorna kokade. Det fanns inget annat att göra.
"Och!
VI SKA KLARA AV DET!
Eller hur kamrater!?"
avlutade Stor-Jan sitt lysande tal.
Och ett rungande enigt
"JAJAMEN!"
hälsade den blå uppåtgående solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar