TRE SYSTRAR

Tre systrar. En var smart, en var lärare, men den tredje var inget särskilt.
     Den som var smart hade smart bil, smart bostad, smart hund, smart man, smart sommarstuga, samt en väldig massa smarta men svarta pengar.  Blev snart och smart pensionerad, men fortsatte att vara smart ända tills hon plötsligt dog.
     POFF! bara, och så var hon död. Kanske ingen särskilt smart död, men "Gud vad hon var smart!" sa ändå alla på begravningen.
     En annan som var lärare, men helt normal, fortsatte att vara lärare och helt normal ända tills hon blev pensionär. Men fortsatte förstås att vara helt normal även som pensionär. Hon spelade bridge, gick på tråkig teater, påtade i trist trädgård, tänkte ut poänglösa presenter, kånkade på fula blomkrukor, lagade mat, bakade, dammade, gick ut med sopor, gick ut med hunden, gick ut med maken, och gick och dog.
     En helt vanlig död, inga märkvärdigheter. Och en helt normal begravning. Fast ett fåtal nära-och-kära var förstås lite rödögda mot slutet, men det hör till på begravningar, det är helt normalt, det är inget att haka upp sig på, det brukar ofta gå över.
     Men nu var bara den tredje systern kvar. Hon som egentligen inte var något särskilt. Varken smart eller lärare, och vad återstår då? Men nu var hon i alla fall aningen äldre, och nu hade hon väl ändå lärt sig en hel del av livet, antar jag?
     Tja? Det kan diskuteras? Om hon lärt sig något särskilt? Just av livet? Men vem har väl det?
     Hon hade haft tre tråkiga jobb, och två ännu tråkigare män. Ett par tråkiga barn, och en utvecklingsstörd hund. Och ingen hade varit särskilt rumsren, om man säger så.
     Hon hade rest bort några gånger, men kommit tillbaka minst lika många gånger. Hon hade några väninnor, som inte var värre än andra, hon hade det väl hyfsat, det var verkligen inget särskilt med hennes liv, verkligen inte.
     "Skönt slippa konstiga karlar, skönt slippa tråkiga jobb, skönt slippa resa, skönt slippa hundjäveln, skönt hundar inte blir så gamla!" tänkte hon, utan att tänka det i ord.
     Och barnen? Barnen hade nog med sitt, och med sina egna barn, och sina egna hundar, skönt slippa ansvar för andra, och äntligen få vara i fred! Synd bara att man inte längre var lika ung, som man väl ändå var när man var ung, om man nu kom ihåg rätt?
     "Himla tur vi har våra sjukdomar!" tänkte hon (utan att ha en tanke på att hon tänkte just det) "För vad skulle vi annars ha att prata om?"
     Och hon hade förstås helt rätt. Eftersom "hälsan tiger still" är hälsan en tråkmåns som aldrig kommer att bli populär i sällskapslivet. Hälsan bara sitter där och tiger, och försöker göra sig märkvärdig, hälsan har aldrig något intressant att komma med, hälsan är rena döden.
     Nej. Tacka vet jag sjukdom! "Alltid något!" sa han som fick cancer.
     Och nån berätta om hur Dom skar. Och hur Dom bedöva. Och hur hon spydde. Och om dropp och det. Och när det svartnade för ögonen. Och svetten bara rann. Och hur hon föll som en sten i golvet. Och läkarna visste ingenting. Och om hur hon liksom svävade precis ovanför sängen uppe i taket, och kunde höra precis allt Dom sa, fast Dom hade ändå inget att säga, men tack vare hokus-pokus, och örter, och tusenåriga kineser, blev hon sen hur frisk som helst, och så vidare.
     Det var trevligt med en karriär där man inte behövde vara vacker, klok eller ens något, bara sjuk, sjuk, sjuk!
       För så är det förstås. Bara i sjukdomen bor jämlikheten. Och jämställdheten, fast hon hade förstås aldrig riktigt kunnat skilja på jämlikhet och jämställdhet. Ibland visste hon inte ens vilken av dom som ansågs vara bäst.
     Men vilken gemenskap! Alla bidrog generöst med egna sjukerfarenheter, ingen tjuvhöll på en enda liten krämpa, allt slängdes fram på bordet, aldrig en tyst minut, aldrig en död sekund!
     Och om någon gick och dog, ersattes någon genast av en ny fräsch sjukling. Inga problem, det fanns alltid reserver att ta till.
     Och den tredje systern trivdes som en? Ja, vad ska jag säga? Som en prinsessa i en slakteributik? Men det är väl ändå ingen särskilt lyckad liknelse, jag får fortsätta fundera.
     Hon var, som sagt, inget särskilt, och det var inget särskilt med henne, och det var inget särskilt med hennes liv, men det spelade inte längre någon roll.
     Vad är det för mening med att vara smart, när man är död?
     Och vad är det för mening med att vara lärare, när man inte längre är lärare?
     Men att vara sjuk ger däremot alltid mening åt livet. Ja, att vara sjuk är nog det mest meningsfulla man kan ta sig till, skulle jag tro?
     "Hela samhället är sjukt!" säger en del entusiaster, men det är kanske ändå att ta i.
     Tre systrar. Från början. Fast bara hon kvar. Och tiden hade suddat bort en massa saker som en gång såg ut att vara så viktiga, så viktiga, så att det inte vara klokt.
     Det där med arbete? Det där med familj? Det där med att resa? Det där med att hela tiden göra saker? Det där med att alltid vara så himla smart? Det där med att ha hund, och det där med att försöka vara som folk?
     Och när hon tänkte efter (vilket hon aldrig gjorde) kom hon fram till att hon egentligen inte hade haft något särskilt dåligt liv.
     Men varför skulle hon tänka efter.
     Hon hade aldrig varit särskilt mycket för att tänka efter.
     Och varför skulle hon ändra sig nu på slutet.