UNDVIK ÅRTAL

SF?
Science fiction.
Roligt i små doser.
Ju mindre doser, desto roligare.
Blir fantasilöst i längden med en massa fantasi.
Och undvik årtal.
Årtal åldras fortare än man tror.


Man tar fyrmilakliv in i framtiden. Tror man. Man tar tag i några trådar. Man fördubblar trådarna. Man får fram en helt egen framtid. Och man påstår: "Så här kommer det att gå om ni inte beaktar mina kloka ord!"


Och Orwell?
Undvik årtal.
Alla utopier handlar om gårdagen.
Och tiden går, men framtiden går om på slutet.


Eftersom människor är besvärliga, inte minst i arbetslivet, började man så smått snegla på djurvärlden. Först fick man "Människans fjäskigaste vän", labradåren, att arbeta som knarkhund. Och det gick hur bra som helst, ända tills han själv fick smak  på kokain, och labradåren ute ur sagan.
     Men sen lyckades man få orangutangerna, med sina erkänt långa ludna armar, att utföra enklare handgrepp inom industrin. Men industrirobotarna blev billigare i längden, och luktade dessutom betydligt bättre.
     Säga vad man vill om genmanipulation, men nog är han som påhittig! Nu fick han ankor, med liksom påskruvade hundhuvuden, att arbeta som brevbärare! Ankor? Med hundhuvuden? Som brevbärare? Fiffigt värre! Hurreka!
     Ankhundarna skötte sig så bra att man glatt kunde avskeda samtliga mänskliga brevbärare. Ankhundarna var heller inte så noga med lön och liknande tjafs, utan var glada över att få komma ut i samhället och göra rätt för sig. Ankhundarna nöjde sig med dels äran, dels födan, och billigare än så blir sällan arbetskraft.
     Kvarvarande postkunder var visserligen få, men belåtna. Ankhundarna var nämligen vana vid att stiga upp tidigt, med tuppen, så nu kom posten fram tidigare än man tidigare trott vara möjligt. Och inte behövde man några gula cyklar heller. Nej, ankhundarna vaggade fram i rask takt med postväskan i mun, ingen teknik, inga problem.
     Postgeneralen gratulerade sig själv, och passade på att höja sin egen lön. Och alla var glada.
     Men redan efter några år, några problem. Ankhundarna blev, till allmän förvåning och fasa, en militant djurgrupp. Alla problem med: "Brevbärare biten av hund!" var visserligen borta, men i gengäld kunde man allt oftare läsa: "Hund biten av brevbärare!"
     Och nu inträffade dessutom världshistoriens allra första riktiga djurstrejk. Den tändande gnistan var "Kalle Anka Och Son", som serietidningen nu hette. "Kalle Anka och Son" utkom varje vecka i en ohyggligt stor upplaga, och ansågs vara landets viktigaste tidning, eftersom den effektivt bidrog till att hålla barn & ungdom inom de av staten fastslagna fantasiramarna.
     Men så delades plötsligt "Kalle Anka Och Son" inte längre ut! Ankhundarna bar ut den gamla vanliga posten, reklam & räkningar, men inte ett enda exemplar av "Kalle Anka Och Son" delades ut, katastrof!
     Detta tvära avbrott i en annars trygg indoktrineringsström fick förstås såväl raska som rysliga konsekvenser. Barn & ungdom på glid välte bilar, pensionärer, ja allt som gick att välta, och redan samma kväll fick Polisgeneralen uttala sig i TV.
     "Vad ämnar ni vidtaga för åtgärder?" frågade TV rutinerat.
     "Skjut ner dom som rapphöns!" svarade Polisgeneralen.
     "Vilka ska ni skjuta ner?" undrade TV intresserat.
     " Dom som strejkar och bråkar ska skjutas ner!" svarade Polisgeneralen, som var känd för att inte lägga fingrarna emellan.
     "Men här handlar det om två helt olika grupperingar!" försökte TV förklara "Det är barn som bråkar, men det är djur som strejkar!"
     "Djur?" sa Polisgeneralen "Det var värre. Vi inom polisväsendet är varma, ja ofta rent av heta, djurvänner! Utom när det gäller katter, det är förstås katter som strejkar?"
     "Det är alltså ANKHUNDARNA som strejkar!" påpekade TV skarpt.
     Polisgeneralens förstånd stod stilla. Men kom igång igen. Så smått: "Ankhundar? Inte bra. Man kan inte skjuta ner en ankhund hur som helst. Det kan råka vara polishundsblod i den. Och vad ska  polisfacket då säga?"
     Polisfacket sa ingenting, men Psykgeneralen sa: "Man måste försöka förstå!" Och gjorde så, eftersom hans jobb gick ut på att försöka förstå, även om det sällan lyckades.
     Regeringen var "skakad", vilket regeringar ofta brukar vara. Men regeringen ville ändå inte uttala sig, eftersom "det var för tidigt" vilket det ofta är, och förblir. Regeringen nöjde sig med att "mana alla inblandade till besinning", vilket inte heller är så dumt. Nej, såna där regeringar kan nog vara bra att ha ibland.
     Fast natten blev för hemsk ute i landet. För att inte tala om inne i stan. Och alla väntade nu nervöst på statsministerns stora tal, men så blev det också ett gripande tal. Ungefär som Churchill. Fast bättre. Och på svenska. En stor fördel.
     Statsministern frammanade minnet av såväl Rin Tin Tin som Lassie. Men han framhöll även de goda inhemska krafterna med Trofast, Karo och Fjompe i spetsen. Hundporren flödade. Inte ett människo-öga var torrt, och nu trodde alla att ankhundarna äntligen skulle sluta strejka.
     Men det gjorde ankhundarna inte alls. Tvärtom. Statsministern hade brett på så tjockt med hundporr att han helt glömt bort den minst lika viktiga ankbiten. Och ankhundarna blev egentligen bara förbannade. Strejken hade visserligen varit vild, men nu blev den rent av rasande.
     Tidigare hade strejken egentligen bara gällt just "Kalle Anka Och Son" som man angripit för dess kränkande fördomsfullhet mot svaga och utsatta grupper:
     "STOPPA KALLE ANKA OCH HANS SONS HETS MOT DJURGRUPP!"
     "NED MED ONKEL-TOM-ANKORNA!"
     "VI VILL INTE LÄNGRE BÄRA HUNDHUVUDET!"
     "ROPEN SKALLA - SKÄLL UT ALLA!"
     "OCH SÅ VIDARE!"
     Kampen hårdnade. Nu kom strejken att gälla själva samhällssystemet. Hårdare än så kan en kamp knappast bli. Ja, det skulle vara ragnarök då?
     Stora skaror av barn & ungdom fortsatte att glatt ansluta sig till strejken. Visserligen mest för att få full sysselsättning nattetid, med att kasta sten och bränna bilar, men ändå.
     Samhället bävade. Och det tycker samhällen rysligt illa om att göra.
     Fanns inget annat att göra än att beslutsamt bita tag i den buttra sanningen: Det hade gått troll i hela den där ankhundsbiten.
     Och Postgeneralen vidtog de mest kraftfulla åtgärder man bara kunde tänka sig: samtliga ankhundar avskedades! Och fördes därefter till särskilda uppsamlingsläger. Där de sedermera isärtogs i sina djuriska beståndsdelar. De djuriska beståndsdelarna frös man in i en "bank" för framtida återvinning. Eller uppätning. Eller vad det nu kunde bli.
     Man återanställde samtliga mänskliga brevbärare som haft en hård tid och i många fall farit illa. Men  de gula cyklarna for nu åter muntert fram och tillbaka, fram och tillbaka genom stad och land.
     Och alla var åter nöjda. Alla, utom Postgeneralen som enligt egen uppgift "tog hela ansvaret". Men till hans stora glädje visade sig detta bara betyda att han behövde säga detta. Lönen påverkades inte alls, tvärtom.
     Postverket kompenserade sig glatt för de ökade kostnaderna genom häftiga portohöjningar. Nu blev det dyrare att skriva brev än att supa sig full. Men eftersom intresset för fylleri var större än intresset för skriveri var det ingen som protesterade.
     Och datan, och nätet, och y-post, och Den Sociala Smeten, och allt vad dom kallade sig, hade hur som helst fått hela den där brevbiten att verka lika föråldrad som stumfilmen eller fotogenlampan.
     Men redan tidigare hade man börjat kasta lystna blickar på De Kloka Delfinerna.
     Nu bodde visserligen De Kloka Delfinerna, korkat nog, i vattnet.
     Men, å andra sidan, skulle man inte kunna tänka sig att