DÄCKARNÖTET

Kriminalassistör Jenkins hade samlat alla misstänkta i biblioteket. Ett mord hade begåtts under natten. Mord är ett allvarligt brott. Mord måste utredas.  Men Jenkins var van. Han hade utrett tolv mord, och fått minst lika många hängda. Men det här fallet såg ut att bli en svårtuggad nöt även för Kriminalassistör Jenkins.
     "Var voro ni när mordet begickos?" frågade han mordoffrets syster, utan att slösa tid på artighetsfraser.
     "Jag voro nere i källaren" svarade Mary Blyton surt, utan att ens bry sig om att öppna munnen.
     "Vad gjorde ni nere i källaren?" frågade Jenkins slugt.
     "Vad brukar man göra nere i källaren?" genmälde Mary, som var en hårdhudad fisk.
     "Här är det jag som ställer frågorna!" påpekade Jenkins kallt.
     "Jag tvättade" erkände Mary Blyton buttert.
     "Aha! Tvättade! När en kvinna är blöt om fötterna har hon antingen tvättat, eller mördat! Märkte ni något misstänkt nere i källaren?"
     "Jag märkte att det var fel på tvättmaskinen" muttrade Mary. Det var uppenbart för alla att Mary hade något, eller någon, att dölja. Men vad? Förhören fortsatte obevekligt.
     "När fann ni er husbonde död?" frågade Jenkins betjänten Butler, som svettades betydligt mer än normalt för en betjänt.
     "Jag fann husbonden död vid 06.44-snåret" försökte Butler slingra sig. Men hans formidabla svettning talade ett helt annat språk.
     "Aha! 06.44! Det vill säga..?" avfyrade Jenkins.
     "Det vill säga, vad ska jag säga, väldigt tidigt?" framviskade Butler som var ökänd för att vara onormalt morgontrött, vilket sannerligen inte talade till hans fördel.
     "Tidigt och tidigt!" muttrade Jenkins "Det är aldrig för tidigt för mord! Eller för sent! För den delen!"
     Betjänten Butler utlöste vid dessa brutala ord en hysterisk gråtattack, som dock varken förbättrade hans hörbarhet eller situation: "Det var inte jag! Det var inte jag! Det var DOM! DOM har sammansvurit sig mot mig! DOM hatar mig därför att jag röstade socialistiskt 1926!"
     "Exakt VEM, avser ni med DOM?" frågade Jenkins sakligt. Han hade såväl sett som hört hysteriska tårar förr. Gråt och tandagnisslan gjorde inte längre något som helst intryck på Kriminalassistör Jenkins, som dessutom var känd för att vara tämligen omutlig.
     Betjänten Butler pekade med ett darrande, men askgrått, pekfinger på Änkedomprostinnan! En i sanning sensationell vändning i fallet!
     "Släpp mitt pekfinger!" fräste Jenkins irriterat, och vände sig knipslugt mot Änkedomprostinnan: "NÅ!?"
     Änkedomprostinnan reste sig värdigt. I hela sin längd. Och frågade artigt men kyligt: "Måste jag besvara edra impertinenta frågor?"
     "Måste och måste!" muttrade Jenkins rutinerat "Det finns inga måsten när det gäller mord! Men om ni vägrar att svara kommer jag att anteckna: Änkedomprostinnan- vägrar- att- svara- på- alla- frågor- om- det- mord- hon- antas- vara- delaktig- i!"
     "Och detta skulle då, för min personliga del, innebära..?" funderade Änkedomprostinnan högt, en vana hon lagt sig till med på grund av sin höga ålder, ungefär som yrsel, bensår eller inkompedens.
     "Detta skulle då, för min personliga del, innebära att ni tvingade mig till rutinartat pappersarbete! Vilket inte är min starka sida! Konkret utredningsarbete ute på fältet, gärna av mordkaraktär, är mera min tekopp!"
     "Tekopp...?" mumlade Änkedomprostinnan.
     "Och dessutom hava vi tillgång till metoder som få fram sanningen ur samtliga samhällsklasser..." påpekade Jenkins, som visste att enkla men råa fakta ibland brukade bita tag i även de mest inpiskade kriminella.
     "Har ni? Menar ni...?" utbrast Brorsdottern förfärat "Men? Men, ni avser väl ändå inte, ändå inte, vad som populärt kallas, TORTYR!?"
     "Naturligtvis inte!" avbryskade Jenkins "Tortyr är inte vår tekopp! Jag åsyftar traditionella förhörsmetoder, som jag inte kan ingå på i detalj, emedan det skulle kunna väcka anstöt hos den tidningsläsande, men för övrigt bildade, allmänheten!"
     Men Brorsdottern gav inte upp så lätt: "Men, vad skilja då dessa metoder från, TORTYR?!"
     "Namnet!" bet Jenkins av. Han hade sett alldeles för många brorsdöttrar under sina hundår som ridande polis. Har man sett en brorsdotter, så har man, men nu var Jenkins trött på alla sofistiska undanflykter! Det var tydligtvis en förhärdad och inpiskat enveten skara misstänkta han hade sittande i ring runt sig i det makabra biblioteket, där man fortfarande kunde se spåren av mänskligt lidande.
     Men Jenkins var i sin tur en slug gammal bulldogg. Han fortsatte obevekligt sitt förhör, även om han nu bytte offer: "Men huru kunde ni vara så tvärsäker på att den mördade verkligen var mördad, och inte bara låg och tog igen sig, vilket vore helt naturligt emedan det var natt?"
    "En massa blod! En massa lösa kroppsdelar! Och såna där, vad säger man, såna där slamsor?" svarade Nevön nervöst.
     "Slamsor!" fnös Jenkins "Bättre kan ni!"
     "Men kanske framförallt allt blod! Det var blod, blod, blod precis överallt! Man halkade omkring i allt blod! Det var riktigt otäckt där ett tag, innan man blev van!" fortsatte Nevön.
     "Blod är nog bra, men blod är inget bevis!" fnyste Jenkins som hört många liknande undanflykter. Just att skylla på sin dåliga mage hade han hört till leda. Dålig mage, och dåliga nerver,  och dåliga finanser, jaja!
     "Men! Ni saknar helt sjukvårdsutbildning! Hur kan ni då ha mage att uttala er om dödsorsaker som om ni vore mångårig rättsläkare!?" Jenkins fick in en fullträff. Nevön stammade mer än han talade: "Nejnejnej, men, i och med att huvu-huvudet låg liksom för sig, en bbb-bra bit bort från själva bbb-bodyn, anto-tog jag..."
     "Här är det jag som antar! Ni har bara att besvara mina frågor!"
     "Ledsen Sir!"
    "Ledsen och ledsen! Det är listigt av er att låtsas vara ledsen! Visst! Här är dock ett bestialiskt mord begånget! Sånt få sällan mungipor att vridas uppåt! Och när det dessutom handlar om en nära släkting, må vara på en diskret sidolinje. ger det heller inte alltid upphov till ihållande skrattanfall!"
     Nu var det tyst i biblioteket, som för tillfället hyste fler släktingar än böcker, men så är det förstås ofta i bibliotek. Men nu hade Jenkins äntligen lyckats dyrka upp sin dittills så hårdhudade församling. Nu återstod bara för honom att fortsätta. Som så ofta i polisarbete: "Vad var er klocka när ni senast iakttog den?"
     "Tyvärr saknar jag klocka. Den är tyvärr pantsatt."
    "Aha! Pantsatt! Det förklarar en hel del! Då hade ni ett motiv, bortsett från alla blodfläckar ni förgäves har försökt ge en naturlig förklaring! Vad kan vara mer naturligt än blod, men motivet är viktigast just nu, och världens vanligaste motiv är PENGAR! Som mordmotiv kommer PENGAR på första plats, som tvåa kommer dålig social bakgrund, men som trea kommer dåligt humör! Nu ligger ni riktigt, riktigt illa till! Jag råder er att antingen tiga, eller tala med er advokat!"
     "Tyvärr känner jag ingen advokat. Vi rör oss i  helt olika samhällsklasser. Min far började som enkel bonde, och slutade som en ännu enklare bonde. Tyvärr."
     "Bespara mig er social-realistiska kommunist-propaganda!" röt Jenkins rutinerat.
     "Mina nerver äro totalt utslitna, samt ohjälpligt intrasslade i varandra! Jag har inte sovit på åtta dygn, och måste dessutom ständigt ha tillgång till en toalett! Detta sliter på såväl hälsan som humöret!" försökte Hon förgäves förklara sin situation. Men Jenkins lyssnade inte på sina sentimentala öron. Då skulle han aldrig kunnat utöva sitt arbete. En polis som störs av känslor, är en dålig polis, och en polis som ständigt kräver krisgrupper kan lika gärna lägga av, och sluta störa andra med sitt omanliga pjoskeri, och detta gäller även kvinnliga poliser.
     "Den som sover bra, är i gengäld en dålig mördare!" fastslog Jenkins. Han var van. Han hade varit med förr. Han hade hört allt. Han hade sett det mesta. Men nu var det dags för Jenkins att sätta in sitt specialtrick: Nämligen en totalt överraskande direkt-stöt som fällt fler mördare än den friat!
     "Det förenklar för oss alla om ni erkänner att ni missbrukar OPIUM!" spottade Jenkins fram!
     Dödstystnaden vilade åter över librariaret. Men till sist framflämtade Den Tredje Jarlen Till Westsinister: "Ja. Jag erkänner. Jag äter en tallrik opium varje morgon. För att liksom komma igång. Men gör detta mig nödvändigtvis till mördare?"
     "Nödvändigtvis och nödvändigtvis!" suckade Jenkins som tröttnat på alla försök att smita undan till rena språkfrågor. Men mord har inget med ord att göra! Även analfabeter äro fullt kapabla att begå mord. Detta visste Jenkins väl. Kanske rentav alltför väl?
      "Opium är inte att leka med! Många har börjat sin dag med en stilla tallrik opium, bara för att senare på natten sluta som rasande slaktare!"
     "Jag har en tandläkartid att passa..." inflikade den trevlige och charmerande Halvbrodern.
     "Vem har inte det?" skämtade Jenkins välvilligt. Det var inte ofta Jenkins skämtade, men NÄR han gjorde det, gjorde man klokt i att vara road.
     "Kan jag gå nu?" hoppades den trevlige och charmerande Halvbrodern.
    "Klart ni kan gå... ni är inte misstänkt för något..." sade Jenkins sakta med ett listigt leende.
    "Då kilar jag väl då, vi ses!" sade den trevlige men charmerande Halvbrodern. Och alla åsåg med förvåning och fasa huru den totalförlamade, men genomtrevlige, Halvbrodern reste sig upp ur sin mekaniserade rullstol, och med spänstiga steg försvann ut genom den nu så gott som osynliga lönndörren!
     Jenkins tände en cigarett: "Jahapp. Det var det, det. Fallet är avslutat. Och avklarat!" sade Jenkins lugnt, och bolmade belåtet vidare på sin cigarr.


     HURU KUNDE KRIMINALASSISTÖR JENKINS VETA VEM SOM MÖRDAT VEM OCH VARFÖR?


     Skicka in din lösning till närmaste polis!
     Märk kuvertet "DÄCKARNÖTET"!