KÄND FÖRFATTARE

Hon som en gång var en känd författare. Men som nu stapplar omkring på ostadiga ben, i uppenbart virrig ålderdom. Och hennes omgivning har glömt, eller har aldrig ens vetat, att hon en gång varit någon. Eller något. Tragiskt.
- Nåmen tänk på alla som aldrig varit kända. Av någon. För något.
-Och nu på ålderns dimmiga höst har hon överlevt sig själv. Fel tid, fel stad, och fullt med fel folk  runt omkring henne.
- Nåmen alla överlever sig själv till sist. Om dom ens lever så länge.
- Och hon har också överlevt sitt verk. Ingen läser längre hennes kända romaner. Hennes berömda böcker förvaras i dammiga magasin, dit ingen längre hittar.
- Nåmen tänk på alla som aldrig haft något verk att överleva.
- Och hon har inte längre kvar sin stiliga roll, som den kända författaren till. Ja till. Vad var det nu boken hette. Den filmades ju. Och allt. Var det inte av han, som senare blev Ingmar Bergman. Och allt. Och med hon i huvudrollen. Vad hon nu hette. Som var så känd. Då. Och som sen gifte om sig med han. Vad han nu hette. Som sen dog. När det nu var. Du vet han med. Ja. Hade han mustasch. Eller inte.
- Nåmen många har aldrig haft någon roll att mista. Många har bara jobbat på, bra eller dåligt. Fått betalt, bra eller dåligt. Fått familj, bra eller dålig. Och till sist fått pension. Välförtjänt dålig pension. Och det enda som då återstår för många, är att försöka  bli bäst på att ha det sämst. Men det är inte så lätt att bli bäst på att ha det sämst:
     - Min pension är så liten, att den inte ens når upp till bordet!
     - Jag har inte fått en blund i ögona på fem år!
     - Huvudsaken man får behålla maten, men det får man aldrig!
     - Du har det bra du, som i alla fall orkar gnälla!
     - Jag ser fram mot att äntligen få dö!
     - Du har det bra du, som i alla fall har framtidstro!


Tveksamt om döden blir så mycket bättre. Men kanske bättre bli död, innan man blir bortglömd. Som hon, som en gång var så berömd. Som var en så känd författare. Men nu har allt, som en gång var så bra, egentligen bara blivit till en belastning: "Det gör mer ont att ramla ner från skorstenen, än att dratta omkull i potatislandet!" Som man sa förr. På landet.
- Nåmen många blir virrig när dom blir gammal. Det är inget gapa om.
- Tragedi är kanske att ta i.
- Lite svinn får man räkna med.
- Men ändå.
- Det är lika för alla.
- Det är olika för alla.
- Men det här liknar ingenting! Vet du vad jag tror?
- Ja.
- Jag tror att intresset skulle ha blivit betydligt större, om du klart och tydligt talat om redan från början, vilken känd författare du tänkte på!
- Det tror jag med.