HON SOM

Hon som jag en gång kände. Eller, kände och kände. Men hon som jag en gång delvis kände. Hon som alltid tog ut allt elände i förskott.
     Hon som redan i förväg, men kanske ännu mera efteråt? Hon som alltid VISSTE att cykeln skulle bli stulen. Men hon som också fick säga: "Vad var det jag sa!"
     Och hon som VISSTE att jag skulle "överge" henne, långt innan jag visste någonting alls.
     Hennes osäkra "Så länge det nu varar..." förvandlades till trygga "Vad var det jag sa!"
    (Och vad sa jag? Jag sa: "Jag står bara inte ut med din ständigt negativa attityd!"
     Fast, det sa jag förstås inte. Jag sa inget särskilt. Jag bara gick. Män är bättre på att gå, än på att prata.
     Men jag undrar över ordet "överge"? Kan man verkligen "överge" kvinnor nuförtiden? Kan man "överge" kvinnor som är självständiga, självförsörjande, välutbildade, och som till och med har körkort och egen bil?)
     Alltså. Om hon som redan i förväg. Och kanske ännu mera efteråt:
    "VI skulle ha!"
     "VI borde haft!"
     "VI skulle inte ha!"
     "VI borde inte haft!"
    Alltid VI. Aldrig JAG. Men den som surrar om VI anklagar andra. Bara den som vågar säga JAG kan lära något av sina misstag.
     Alltså. Aldrig lära av egna misstag. Men, kanske av andras? Hon ville i alla fall inte bli som DEN! Eller ännu mindre som DEN!
     Sa hon.
     Kunde bara sluta på ett sätt. Eller två. Att hon blev som DEN. Eller kanske ännu mera som DEN.
     "Vad var det jag sa!"
     Sa hon inte.
     Ett skyddsnät mot besvikelser. Ett skyddsnät uppspänt innan man ens börjat jobba på cirkus. Men ett skyddsnät som är så uppenbart grovt och fegt att cirkuspubliken börjar bua. Publiken buar och går hem. Nej, det var värre än så. Publiken kom aldrig ens till föreställningen.
     Och det uppenbart fega och grova skyddsnätet drog till sig just de besvikelser man trodde sig slippa. Sorgligt sånt där.
    Och säg den vidriga sjukdom hon inte fick! I förväg. I fantasin.
    Men förr eller senare slår sjukdom till i verkligheten, och då: "Vad var det jag sa!"
    Sorgligt sånt där. Så länge det nu varar. Men det varar inte så länge. Och när hon då dör blir det bara en repris: "Vad var det jag sa!"
     Duns ner i graven. Eller uppeldad. Inte ens bortglömd. Bara borta.
     Fast det är förstås rätt roligt att få rätt. Och att få sista ordet.
     "Vad var det jag sa!" utbrast Den Döda muntert.
     Men. Att få rätt. På så sorgligt sätt. Är verkligen det så roligt?
     Och att få sista ordet, när sista ordet är meningslöst, kan det vara något nöje i längden?
     Sorgligt sånt där.
     Men! Det går bra leva sorgligt också! Ett dåligt liv är inget dåligt alternativ, när man tänker på alternativet! Tröstar många. Många tröstar, men ingen tror på trösten.
     Fast många har förstås haft det värre.
     Och man får vara tacksam, värre.
     Det är mycket man får.
     Men det får räcka.
     Det får duga.