TASS, TASS, TASS

Tass, tass, tass. Det är ett otäckt ljud när man inte vet vad det är, och när man vet vad det är blir det ännu otäckare. Tass, tass, tass.

BirgitåBo hade det bra. BirgitåBo hade hund, villa och varandra. Vad kan man mer begära av livet, bara att det ska vara för evigt, men det ska det inte, tass, tass, tass.

"Kusin-Lasse är död!" sa Birgit plötsligt en dag.
     "Få se nu" sa Bo "Kusin-Lasse-vemdå?"
     "Ingen du träffat" sa Birgit "Jag har inte sett Lasse själv på säkert tjugo år. Jag vet inte ens om han var riktig kusin, men han var i alla fall rätt fet som barn."
     "Och nu är han död?" frågade Bo.
     "Verkar så" svarade Birgit "I alla fall ska han begravas. I Falun."
     "I Falun?" sa Bo "Varför just där?"
     "Lasse bodde visst i Falun på slutet" sa Birgit.
     "Konstigt ställe att bo på" ansåg Bo.
     "Alla kan inte bo i Stockholm" påpekade Birgit.
     "En del är konstiga" sa Bo.
     "Jag var rätt mycket i Falun som barn" sa Birgit.
     "Som barn ja" sa Bo "Det är skillnad."
     "Ja nog är det skillnad" sa Birgit förvånat "Nu är till exempel Kusin-Lasse död. Det är nog en väldig skillnad på att vara död? Tänk, förr var han hur frisk och fet som helst, och så plötsligt TJOFF! bara..."
     "Tänker du sörja eller..." undrade Bo intresserat.
     "Nä det behövs knappast?" trodde Birgit "Jag kände han egentligen inte alls."
     "Då behöver vi inte åka på begravningen heller?" hoppades Bo.
     "Nä! Vad ska vi till Falun och göra?" avgjorde Birgit.
     "Säg det!" sa Bo och ingen for till Falun. Faluborna fick försöka begrava sina döda på egen hand och det gick hur bra som helst. Det är inte bara Stockholmare som duger till att dö vilket många tror eftersom Massmedian bor i Stockholm.
     Och vad är egentligen en kusin om man betraktar kusinen filosofiskt? Inte mycket. Dessutom var kusinerna bättre förr. Dagens kusiner kan man gott vara utan, annat är det med föräldrar.

Det tassade väldigt runt villan en natt  (Tass, tass, tass!) och tidigt på morgonen ringde telefonen.Det var Bo som svarade, det skulle han kanske inte ha gjort.
     "Hallå? Ja det är jag!" svarade Bo surt, det var brodern.
     "Men tjena Hasse, det var inte igår, det var roligt!" Men det var mindre roligt när det visade sig att fadern gått bort, fast först fattade Bo lite långsamt: "Gått bort? Det är väl bara bra att han kommer ut så han inte stelnar till helt? Jaså. GÅTT BORT! DÅ fattar jag! Men det var ju, det var ju inte roligt. Hur gick det till? Jaha. Och dom kunde inget göra? Nähä. Och när hände allt det här då? Jaså. Och hur mår hon då? Det är klart. Det måste ju. Ja. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Alla stora ord blir väldigt små en sån här gång. Visst. Visst gör vi det. Det gör vi. Hej. Det ska jag. Hej."
     Birgit som var kvinna förstod att något hade hänt men för enkelhetens skull berättade Bo ändå vad som hade hänt.
    "Det var tråkigt" sa Birgit.
     "Ja. Det var tråkigt" sa Bo och stod kvar vid telefonen.
     "Fast han var i alla fall över åttio." tröstade Birgit.
     "Åttiotre" sa Bo och båda for upp till begravningen.
     Och for ner igen.
     Men sen blev det en ny begravning där uppe.
     Men sen var det i alla fall lugnt ett tag.

BirgitåBo hade det bra. BirgitåBo hade hund, villa, varandra och ett arv. Arv är användbara, man kan bland annat resa. BirgitåBo reste, men sen kom BirgitåBo hem igen. Inte var det särskilt roligt att resa men man  brukade nu en gång resa när man fick för mycket pengar. Bäst göra som folk så ingen skulle märka en, men nu var resan i alla fall över. BirgitåBo satt i soffan och smakade på resespriten.Äntligen resans höjdpunkt. Taxfri sprit smakar bättre än vanlig. Det beror på att flaskan är större och starkare, eller så beror det på något annat.
     "Men det är rätt jobbigt att resa också!" sa Birgit.
     "Men intressant" sa Bo utan entusiasm.
     "Och man får se mycket" sa Birgit trött.
     "Nästan lika mycket som på teve" sa Bo.
     "Och man får många minnen att komma ihåg att inte glömma bort" påpekade Birgit "Kommer du ihåg den där restaurangen?"
     "Vilken jävla restaurang?" sa Bo.
    "Den med hummern och hajen!" sa Birgit och Bo kom i alla fall ihåg hummern.
     "Fast skönt vara hemma ändå!" fastslog Birgit och klappade hunden som klarat resan bra genom att klokt nog hålla sig hemma.
     "Men man känner sig nog ändå mest hemma i hemmet?" trodde Bo och gäspade stort. Birgit skulle bara vattna blommorna men sen i sängen hade dom till och med ihop det till sin stora överraskning.
     "Puh! Fast det är skönt att ha ihop det!" sa Bo och ställde väckarklockan.
     "Att det är! Puh!" instämde Birgit och drack vatten.
     "Himla tur vi har varandra!" summerade Bo deras situation, men en vacker dag hade BirgitåBo inte längre varandra.
     Bo bara låg död där  på dörrmattan (precis innanför dörren) och Birgit förstod egentligen ingenting. Läkarna förstod egentligen inte så mycket mer men mumlade yrkesskickligt något om hjärtat och så blev det begravning.
     Birgit fick blommor så vaserna tog slut och Alla ställde snällt upp. Det var väldigt tröttsamt med Alla som snällt ställde upp och planlöst drällde omkring i villan.
     Men redan nästa dag försvann Alla spårlöst och snällt och Birgit fick äntligen lugn och ro.Hon satt ensam uppe och smuttade på begravningssherryn. Sherryn smakade bra. Kanske lite torr. Men torrhet passar bra till begravningar som lätt tenderar att bli åt det torra håller till. Birgit smuttade och hörde hur det tassade runt villan.
     "Tass, tass, tass?" tänkte Birgit "Undrar vad det är för ljud det där egentligen? Kan det vara sopgubbarna, men det är väl ändå för tidigt? Men sopgubbar kanske vill börja rysligt  tidigt för att sen ha hela dagen fri till att vara trött på? Egentligen vet vi människor väldigt lite om sopgubbar. Eller om något. Men, man får väl vara nöjd med det lilla man vet, även om det är det lilla, tur i alla fall att jag har hunden."
     Birgit hade det hyfsat. Hon hade hund, villa och pengar så det räckte. Vad kan man mer begära av livet, eller samhället som man numera säger.
     Birgit funderade på livet och döden, och allt vad dom nu hette, men under tiden dog hunden. Nå, den var ju ganska gammal. Få se nu, i hundår räknat borde den vara, ja, gammal, men nu var den hur som helst död och nu var det för sent att sätta in en ny hund.
     Birgit hörde folk allt sämre men tassandet hörde hon allt bättre. Konstigt egentligen det där tassandet. Vad det kunde betyda. Och nu hade dom börjat banka på fönstren också. Och en gång såg hon hur dom vred ner dörrhandtaget. Fast som tur var hann hon låsa. Och hela tiden hörde hon "Tass, tass, tass!" till och med när hon sov.

Tass, tass, tass. Det är ett otäckt ljud när man inte vet vad det är, och när man vet vad det är blir det ännu otäckare. Tass. Tass, tass.