BITTERHETEN

Ingen har rätt bli bitter före fyllda fyrtiotre, men sen är det bara att bekvämt överlämna sitt liv åt bitterheten.
     Bitterheten brukar kretsa kring karriären när den inte behandlar det bittra i att vara: Kvinna, invandrare, barnlös, sjuk, och död. Eller det bittra i att vara: Man, svensk, barnfamilj, frisk, levande, ja det finns bitterhet så det räcker åt alla. Men om det ändå inte skulle räcka har man hela historien att ösa ur. Det är bara att bittert börja gnälla om hur elaka Dumma Dom var förr mot häxorna, mot indianerna, mot arbetarna, mot trälarna, mot slavarna, statarna, samerna och romerna, mot dronten, dodon, enhörningen och kvaggan, det är bara ösa på, historien bjuder.

Och nu fyllde Han plötsligt fyrtiotre utan att fatta hur det egentligen hade gått till, men det hade väl gått till precis som vanligt: Ena foten framför den andra, ena året efter det andra och till sist hade Han vacklat ända fram till fyrtiotre.
     Hon uppvaktade med kaffe-och-tårta på morgonen.
     Han vaknade, gäspade och: "Ööö..?"
     "Du fyller fyrtiotre!" påpekade Hon och hällde upp.
     "Va ska de va bra för?" undrade Han och sörplade.
     "Det brukar man göra vid din ålder" sa Hon som hade bråttom till jobbet "Hur känns det fylla fyrtitre då"
     "Som vanligt" trodde Han men där trodde Han fel. Först frampå kvällen fattade han allvaret: "Jaha, då var man alltså fyrtiotre då?"
     "Jajamen!" höll Hon med, Hon hade fått likör Hon.
    Han hade också fått likör men likör hjälper inte mot bitterhet, sen må likören vara hur stark den vill och innehålla hur många munkar och örter som helst.
     "Alla dom andra fyrtiotreåringarna har gjort karriär!" sa Han bittert.
     "Nu tar du väl i!" tyckte Hon "Hasse Jansson har väl ändå inte gjort någon karriär att tala om, och han har fyllt femtio!"
     "Äh, Hasse Jansson!" fnös Han "Hasse Jansson är en dumskalle!"
     "Eller Kenneth Wikström?" föreslog Hon djärvt.
     "Kenneth är ju alkoholist!" sa Han föraktfullt.
     "Nåmen, Lasse Lundman då?" sa Hon "Lasse har du väl ändå en bra bit bakom dig i karriären?"
     "Att ha Lasse Lundman bakom sig är en mänsklig rättighet!" sa Han brutalt "Jag pratar om dom riktiga killarna! Dom som gjort riktig karriär. Dom som är rika, berömda, omgifta och lyckliga!"
     "Tror du verkligen dom är så lyckliga?" frågade Hon finurligt eftersom Hon läst en hel del.
     "Dom ser i varje fall jävligt lyckliga ut på bild!" svarade Han som var såväl bitter som otröstlig. En ruggig kombination, men dessvärre vanlig i Mellansverige.
     Ingen riktigt lyckad fyrtiotreårsdag. Bitterheten hade slagit till, och har man väl fått in bitterheten i bostaden brukar den vara nästan omöjlig att bli av med. Mycket, mycket värre än silverfiskar och getingar, ring Anticimex själv och fråga.

Men sen ordnade det upp sig med bitterheten och det. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, om det kan ha varit något magnetiskt, men hur som helst blev Han less på att vara bitter och sa: "Ävafan! Det kan vara detsamma med karriären och all den där skiten! Om hundra år är vi ändå alla glömda!"
     "Alla utom Hitler och Elvis!" trodde Hon.
     "Sku va dom då" höll Han halvhjärtat med "Men även om inte riktigt alla skulle vara riktigt, riktigt glömda så kommer fanimig alla att vara riktigt, riktigt, riktigt döda! Och fram till dess vi är döda kan vi lika gärna vara glada som bittra!"
     "Så ska det låta!" sa Hon som ännu inte insett bitterhetens förrädiska lockelse. Men så var Hon bara trettionio och det är ju ingen ålder. Men det kan bli.