MEN DEN HÄR GÅNGEN

"Men den här gången är det rätt!" sa Maj (43), men även den här gången blev det fel.
     Om det var misshandel, om det var impotens, om det var dålig andedräkt? Om det var sprit, om det var snus, om han redan var gift? Hursomhelst, ingen kunde ens förstå att Maj ens nånsin hade trott.
     Alla förhållanden som börjat så bra och slutat så dåligt. En gång räckte det med en enda fel replik,  ja egentligen var det väl ett enda fel ord. Många män är noga med språket. Iallafall med andras.
     En annan gång blev en man förbannad på "hennes jävla mössa!" Många män är känsliga. Iallafall när det gäller egna känslor. Och andras mössor.
     En tredje man kom aldrig (alltså till mötesplatsen) trots att han lovat och lovat och låtit så snäll. Maj satt ensam och blond vid en dyster kaffekopp i två timmar men till sist så.
     "Om du helt enkelt skulle ge upp?" föreslog en väninna som själv mer eller mindre.
     "Är det inte lika bra du vänjer dig vid att leva ensam?" trodde en annan som också i stort sett.
     "Män är svin!" fastslog en halvfeminist. En populär teori, fast kanske mest hos kvinnor.
     "Nänä!" sa Maj "Nästa gång kommer det att gå bra!"
     Men inte gick det väl särskilt bra nästa gång heller. Vad det nu var för fel den här gången? Var han för liten, var han för invandrad, eller borde han inte ens få gå lös?
     Svårt säga, även om man som författare egentligen borde ha tillgång till rubbet, hursomhelst blev det fel igen.
     "Svin-svin!" sa halvfeministen förtjust eftersom hon stämplat upp till heltidsfeminism.
     "Resignera, skaffa katt, och var som folk!" ansåg en annan som gått tre -veckors-sommarkurs-i-positiv-resignation-för-starka-kvinnor-i-lantlig-ekomiljö-med-vegetariska-kostkristaller-och-magneter-till-tusen.
     "Ge dig!" uppmuntrade väninnan.
     Men inte gav Maj upp inte. Aldrig det. Inte Maj inte. Nä, Maj bara snörvlade vidare: "Nu först är jag nog riktigt redo att träffa Den Rätte!"
     "Den Rätte!?."  fnös alla förväntansfullt, och "Svin-svin-svin!" klagade kvinnokören som i en antik kör, eller iallafall nåt åt det hållet.
     Tiden gick. Kanske inte så långt men iallafall en bit, och en ny man.
     "Men den här gången känns PRECIS allt rätt!" sa Maj.
    Väninnorna suckade som bara väninnor kan sucka, ty när det gäller att sucka är den svenske mannen ett u-land.
     Men nu börjar jag bli osäker. Det går åt hellwitti för Maj stup i kvarten, och hon tycks aldrig bli nå klokare, eller nå? Fast å andra sidan får Maj förstås ett rätt omväxlande liv? Men hur stor omväxling står egentligen en fyrtiotreårig kvinna från Älgböle ut med?
     Svårt säga. Men den här gången kändes visst allt PRECIS rätt? Det var inte första gången (det var det sannerligen inte) men det kanske var sista? Och allt kommer kanske att bli hur bra som helst?
     Varför inte. Sånt händer. Vi säger så.
     Lite lycka i litteraturen har ingen dött av.
     Men bara för den här gången.