VID 73?

Ibland kör det ihop sig: Först gick tvättmaskinen sönder, och sedan dog maken.
     Nå det gick bra köpa ny tvättmaskin, men med maken blev det värre. När folk dör blir det inte mycket kvar trots den vackra versen:
     I minnet du lever
     du finns alltid kvar
     i minnet vi ser dig
     precis som du var.

Precis. Och det fanns förstås en grav att gå till, om minnet nu ändå skulle svika. Men i längden blir man less glo på gravstenens trista fakta:
     - Namn?
     - Ja.
     - Född?
     - Ja.
     - När?
     - Då.
     - Död?
     - Ja.
     - När?
     - Då.
     - Mer?
     - Nej.

Men visst kan man slå sig till ro med att sköta graven. Döden blir då bara en tomtbit. En tomtbit som det gäller att sköta så att grannarna inte klagar. Och även om grannarna är döda vill man ogärna skämmas när man är kvinna.
     Nog kan döden vara bänglig, men det är ingen anledning börja slamsa med livet. Och man har ett behändigt utflyktsmål: Graven. Man kan gå dit, man kan cykla dit, man kan åka buss dit, man kan krypa dit, men dit måste man. Och man får motion, att man får, det är mycket jobb med dom döda, att det är, men en grav är ändå lättare att sköta än en hund. Graven dräglar inte, graven äter inte, graven skäller sällan, hundens oro viker. Så man sköter graven så länge man bara orkar, och sen får man väl se.
    Och den behändiga uppdelningen av folk fortsätter förstås: Dom Rejäla mot Dom Slamsiga.
     - Hon? Som inte ens sköter sin mors grav? Hon ska hålla tyst!
     - Du skulle sett deras grav! Det var det värsta jag sett!
     - Det var bara ogräs överallt! Precis överallt! Bara ogräs!

Den som krattar syndar icke. Man skall icke skratta på död mans grav, man skall kratta. Och räfsa. Och rensa. Och plantera. Och vattna, och så vidare.
     Och kratta, kratta, kratta, tills man själv faller däri. Det gäller att vara så rejäl man kan, så länge man bara kan, och så länge man kan stå på bena.
     - Men när man inte längre kan stå på bena?
     - Då ska man vara död. Rejält död.
     - Men det här med rullator då som en del?
     - Gud uppfann ingen rullator. Antingen ska man stå på egna ben, eller så får det vara. Gud skapade inga slasahasar.
     - Precis?

Tvättmaskinen ny, maken död, och graven tråkig. En grusplätt. En ful sten med basfakta. Men själv var hon bara 73. Hon var 73 och tänkte leva i 20 år till. Ungefär. Det får räcka. 73 är ingen ålder. Inte i våra dar inte. Annat var det förr. Då var dom gamla långt innan dom dog. 20 år till. Det blir lagom. 20 år till att kratta på. Först föddes dom. Sedan blev dom konfirmerade. Sedan fick dom en massa barn. Sedan blev dom gamla. Och sedan dog dom. Dom dog som flugor förr. Många hann inte ens med att bli konfirmerade. Stora som små. Men att det var sämre förr duger dåligt som tröst idag. 20 år till. 20 tråkiga år att kratta på. Vilket liv! Vilket liv? Det där är väl inget liv! Låt Kommunen kratta bäst han vill! Jag vill inte kratta, jag vill leva!
     Det är lätt att säga leva, men hur gör man egentligen när man lever? Ja? Man reser väl? Eftersom alla andra reser, måste det väl vara roligt att resa? Och så får man komma hem igen. Skönt. Och man läser, man syr, man ser på teve. Man gör en massa, men man vet inte riktigt varför.
     - Men barna?
     - Barna hade nog med sitt. Barna hade egna barn som också hade nog med sitt. Och egna barn. Och så vidare. Man kan inte låna liv av andra. Inte ens av barna. Glöm barna.
     - Men barnbarna då?
     - Där barnbarn går in, går vettet ut. Glöm barnbarna.

På långfredagen blev hon förälskad, lagom till midsommar blev hon kär, och en bit in på hösten hade hon en ny make. Just det här året råkade långfredagen sammanfalla med första April. Det händer inte  ofta, men det händer då och då, och det kan ha varit det som satte fart på allt. När långfredagen sammanfaller med första April kan allt hända, och så var hon omgift, som sagt.
     - Vid 73?
     - Nu hade hon fyllt 74.
     - Vid 74 då?
     - Precis.
     - Men vad sa barna?
     - Barna sa både det ena och det andra. Som barn brukar. Men barna hade egentligen inget att säga till om.
      - Men vad sa folk då?
      - Folk sa en hel del. Som folk brukar. Men folk hade ännu mindre att säga till om. Så folk fick säga precis vad dom ville. Men då var det inget roligt säga något alls, och då tystnade folk.
      - Jaså? Jaha? Jaaa? Varför inte? Vid 73? Hon gifte alltså om sig vid 73, 74 menar jag. Men blev hon lycklig?
      - Lycklig och lycklig. Vad är lycka, hon fick i alla fall fullt upp.
      - Jaså, jaha, jag förstår? Hur var nye maken då?
      - Han var mycket effektiv.
      - Hurdå effektiv?
      - Han var inte den som var den.
      - Men hur var han då?
      - Glöm nye maken. Nye maken är en bifigur. Nye maken är lika ointressant som den nya tvättmaskinen.
     - Jag förstår precis. Ibland blir man helt enkelt tvungen att byta. Till en som går, eller till en som står, det är med makar precis som med tvättmaskiner.
      - Precis. Det är hon som är huvudperson. Nye maken kom in först på slutet. Man måste lära sig att skilja på person och person.
      - Precis.