DET ÄR SYND OM KVAGGAN

Det är synd om kvaggan för han är utrotad.
    Det kan inte vara roligt vara utrotad.
     "Pjoff!" sa det, och så var kvaggan utrotad.
     Kvaggan bara stod där och tuggade gräs som alla andra, men så plötsligt var han utrotad.
     Undrar vad kvaggan tänkte.
    "Fan också!" tänkte kvaggan "Här har man stått i flera år och aldrig stört någon, men så plötsligt bara blir man utrotad! Tur att man själv slipper se eländet!" tänkte kvaggan och så var han utrotad och ute ur sagan, men inte riktigt än.

DIALOG I PAUSEN:
     - Vilket år dog kvaggan ut?
     - 1883?
     - Rätt. Nå men i vilket zoo dog kvaggan ut?
     - I Amsterdams zoo?
     - Rätt igen. Det här går ju bra, vilka var kvaggans sista ord?
     - Äää, mera gräs?
     - Svar nej. Du tänker på Goethe. Det är alltid rätt att tänka på Goethe. Men inte här.

Kvaggan var som en korsning mellen en zebra och en häst. Det kan inte vara lätt vara som en korsning. Ungefär som en invandrare, som står med båda bena i varsitt land, och inte riktigt kan bestämma sig för vars han ska sitta. Ja, ungefär. Liknelser bänglar bara till det.
     Kvaggan bodde alltså i Amsterdams zoo på slutet. Men det har sina nackdelar att bo i ett zoo säger dom som provat. Varje dag kom folk och glodde på kvaggan. Det kan inte vara lätt att ha en massa folk som står och glor på en hela tiden. Och surrar,och spottar, och äter nötter och sen kastar skalen i huvet på en.
    Inga barn hade han heller och inga barnbarn att klappa på huvet. Så det var nog lika bra. Det kanske bara var skönt för kvaggan att få sluta.
     "Få sluta!" fnös kvaggan bittert. "Sluta med vadå? Jag fick aldrig ens börja. Det enda jag gjorde av min stump på jorden var att äta gräs, och äta gräs, och äta gräs! Och när jag har ätit gräs, och ätit gräs, så har det stått folk och glott, och glott! Ska det kallas ett fullvärdigt kvaggliv!?" klagade kvaggan.
     Men ingen kunde svara. Ingen. Det blir gärna så  när det gäller utrotningar säger dom.  Det var synd om kvaggan, visst var det.

Fast just genom att dö ut blev kvaggan förstås odödlig. Om kvaggan fortsatt leva hade ingen egentligen brytt sig om han. Men nu blev allt som annars. Det har gått mer än hundra år sen han blev utrotad men idag är kvaggan minst lika känd som Titanic och det går inte en dag utan att kvaggan nämns i något sammanhang.
     Men jag antar att det skulle bli ungefär samma om människan dog ut. Då skulle nog människan bli verkligt populär på slutet. Människan skulle komma på T-shirt, och BBC skulle göra en serie om "Människans uppgång och fall" i tusen-miljoner avsnitt med telefonsluss på slutet och allt.
     Och alla skulle sitta och titta. Varenda en, vareviga kväll. Tvärs över hela jordklotet.Ända in i det sista.  Inte ett öga skulle vara torrt eller tråkigt och folk skulle snyfta något i hästväg.
     Det finns inget som är så roligt som att tycka synd om andra. Skulle vara att tycka synd om sig själv då.
     Och visst var det synd om kvaggan, visst. Fast om allt folk försvinner, och alla dör ut på slutet, blir det ganska synd om människan med.
    Jo, det blir synd om många när man börjar tänka efter, eftertanke är ett överskattat nöje.