STRINDBURGARE

Den Kände hade haft svår barndom, därför ville Den Kände ha många egna barn. Så Den Kände skaffade en hustru och många egna barn, och alla var glada.
     Så skilde Den Kände sig och några blev något mindre glada.
     Men Den Kände skaffade snart ny hustru och ett nytt glatt barn. Och den gamla barnaskaran hade det väl bra hos gamla hustrun och det hände till och med att den gamla barnaskaran fick födelsedagspresenter. Fast för det mesta fick skaran förstås nöja sig med vaga löften. Man glömmer så lätt när man arbetar så hårt, det är ett helvete att vara känd.

Barndomen hade varit väldigt svår. Fadern hade varit väldigt elak, men så dog den elake fadern. Den Kände blev först förvirrad. Hela livet hade han hatat fadern, men meningslöst att hata en död, hur skulle han nu göra, det är ett helvete att vara känd.

Men som tur var fanns det medier. Och spiritism, andar och Den Andra Sidan. Och snart fick Den Kände god faderskontakt. Till allmän glädje (men viss förvåning) visade sig fadern på Den Andra Sidan vara hur snäll som helst. Många blir bättre när dom dör (tänk bara på han, för att inte tala om hon) och nu var Den Kände nöjd med sin far, nöjd med sin barndom, nöjd med sig själv. Synd bara att Den Kände alltid hade så rysligt mycket att göra, det är ett helvete att vara känd.

Tyvärr tar medier inte bara pengar utan även tid så Den Kände fick alls ingen tid över till sin gamla barnaskara. Han hade ju så fasligt mycket att göra och aldrig att han ansåg (eller insåg) att han hade möjlighet att välja vad han skulle göra. Då kunde han bli bortglömd, ett öde värre än döden för en känd, det är ett helvete att hålla sig känd.

Livet gick vidare, men så tog livet plötsligt slut för ett gammalt (men ungt) barn och Den Kände infann sig förstås vid dödsbädden. Där det är dramatik, där finner man de kända. Där det bara är vanlig vardag, nä.
     Det blev begravning, det blev tårar, det blev sherry och synlig sorg, och det blev diskret men välvillig publicitet. De kända lida mest av alla, ty de kända lida offentligt, det är ett helvete att vara känd.

Den Kände var nu inte bara Den Kände utan också Den Känslige (en tacksam roll) och andras död fungerar ofta som genrep inför egen död. Därför är det få som glatt skuttar kring på kyrkogårdar, och kanske lika bra. Att trampa snett när man är känd kan vara ett helvete.

Ett gammalt barn alltså dött men det fanns förstås flera gamla (men unga) barn kvar i livet, och då skulle man kanske kunna tänka sig..?
     Nejnejnej. Vi vanliga förstår icke huru djupt de kända tänker. Aldrig satsa på vardagen, alltid satsa på dramatiken. Att telefonera levande barn är ointressant (kan vilken tönt som helst) men att försöka få telepatisk kontakt med ett dött barn, här hade vi verkligen något att bita tag i för Den Kände.
     De kända gör det ofta svårt för sig. Och för andra. Det kan vara ett helvete att känna en känd.

Och flitiga & fiffiga medier ordnade snart den kontakt med barnet på Den Andra Sidan som aldrig hade funnits på den här sidan. Från Andra Sidan flödade nu goda förlåtande ord, och Den Kände var förstås rörd till tårar. Hade han inte haft svår barndom? Hade han inte lidit mest av alla (bortsett från Strindberg som var en hejare på att lida offentligt), var han kanske inte far? Visst var han det, det var ett helvete att lida som han, och ett helvete att vara känd, som sagt.

Andekontakt med andra är trygg och trevlig. Andekontakt med döda är dessutom nästan samma sak som en garanti för ett eget evigt liv, men Den Kände började ändå bli aningen äldre. När allt kommer omkring är de kända inte mer än människor. Inte mycket. Fan också, det är ett helvete att vara känd.

Men Den Kände (och aningen äldre) såg med tillförsikt fram mot sin egen död. Om man nu alls kunde kalla det död? Det gick ju förträffligt att få kontakt med Den Andra Sidan. Det var inte svårare än att ringa till Övre Norrland, bara dyrare, och den där jävla skatten sen då därtill, ujujuj! Det är ett helvete att vara känd och tjäna en massa pengar.

Men hur rik och känd man än är dör man till slut, till sist.Och då blir det förstås först lite liv i massmedian, men det livet lägger sig ganska snart. Och sakta-sakta, men säkert-säkert, glider alla bort i glömskan. Det är att helvete att vara död och bara vara halvkänd.

Hur odödlig man än var i livet hjälper det ändå inte i längden när man väl är död. Det är ett helvete att vara känd, och vara död, och inte längre vara känd.

Men de kända får förstås en extrachans. Först kommer helgonbiografierna, men sen kommer "Äntligen-hela-sanningen-om-Den-Kände-biografierna!" där det i detalj avslöjas vilken osedvanligt jävlig skitstövel Den Kände var. Men sen kommer gammal hederlig glömska. Det är ett helvete att vara känd, när ingen längre känner till en.

Och vad blir kvar till sist, till slut?
     Vilka blir kvar från nittonhundratalet , när det inte längre är nittonhundratal?
     Hitler är (tyvärr) given etta, men sen?
     Chaplin? Det vore väl trevligt.
     Eller Elvis? Knappast, det kommer nya elvisar i ett, i ett, men kanske någon kung? Aldrig. Man måste göra något. Något ont eller något gott, men något måste man göra. Alla kungar är nollor oavsett sina nummer, kungarna kan vi glömma direkt, men vilka blir då egentligen kvar, bra fråga, svår fråga.
     Vi säger: Hitler och Chaplin. Då blir "Diktatorn" en heltäckande summering av nittonhundratalet. På gott och ont. Duger.
     - Men Den Kände då?
     - Den Kände, jaså han! Den Kände hade jag helt glömt bort. Han får väl nöja sig med att konversera genom medier så länge någon ids betala: "Här är så ljust!"
     "Knacka tre gånger i glaset om du hör mig!"
     "Här har vi det bra, jo han mår också bra, och hon med, alla är här!"
    Och så vidare, och så vidare, en evig borddans, tråkigare konversation kan man knappast tänka sig.
Men vad kan man egentligen begära av en död, det är ett helvete att vara död, även om man är i himlen.