BYGGA UT

Martin-å-Marie hade det bra.
     Eller: Inte hade Martin-å-Marie det särskilt bra, men inte särskilt dåligt heller. Martin-å-Marie hade det som vanligt, men Martin-å-Marie hade grannar.
     Man vet aldrig med grannar. Man väljer inte grannar. Ödet delar ut grannar, ödet ger spänning åt villatillvaron, vad som helst kan hända, du kan få vem som helst till granne när som helst, det hela är spännande värre, det är trevligt med ödet.
     Och plötsligt började alla grannar fylla femtio. Det var ett förfärligt femtiofyllande. Det var mottagningar, tråkiga tal, meningslösa presenter och idiotisk allsång, det var som det skulle vara. Det är roligt att fylla femtio, det är tråkigt att fylla femtio, man är inte längre ung, man har passerat halvtid, men man är ändå inte gammal, vad är man då, svår fråga, man är tvungen börja summera sitt liv så smått, man blir som nervös.
     - Kärleken, hur gick det med den?
     - Det blev ingen kärlek, det blev ett äktenskap.
     - Karriären, hur gick det med den?
     - Det blev ingen karriär, det blev bara ett jobb.
     - Villan då, hur blev det med den?
     - En villa blev det. Och villan var bra, men villan var lite liten. Villan rymde inte riktigt allt och alla. Tänk om man ändå fick bygga ut.
     - Barna då? Barna som alltid ska uppväga allt. Hur blev det med barna?
     - Jo, det blev bra med barna, det blev inget särskilt med barna, barna växte, och barna kom hem sent och spydde, men sen ryckte barna upp sig och började studera, och barna fick egna liv och egna barn, så otacksamma kan bara barn vara.
     - Vad gjorde Martin-å-Marie åt allt det här då?
     - Vad skulle dom göra, dom kunde ingenting göra, och alltså gjorde dom ingenting.
     Att göra ingenting verkade enklast, så ingenting fick duga. Det fanns förstås kaffe, det fanns husunderhåll och teveunderhållning, det fanns släkt och grannar, det rullade på, och med tiden skulle man fylla sextio, fylla sjuttio, fylla åttio, och till sist skulle man fylla ut en likkista, huwa!

Men en del grannar var lite vilda, som ett par en bit bort, vi säger: Örjan-å-Anette.
     Örjan-å-Anette var alltså lite vilda, och först hittade Örjan en finska, vars han nu fick fatt i henne.
     Sen tog det slut med finskan (som så ofta med finskor) och Örjan kom ångerfull hem igen, men då hade Anette hittat en skåning.
     Då satt Örjan där vackert i villan ett tag, men sen tog det tvärslut med skåningen (som det så ofta gör med skåningar) och Anette kom hem igen, och sen fick det duga för båda.
     Tja? Ny finska? Ny skåning? Att vara otrogen, att byta partner ett tag var väl alltid något, men egentligen hade det visst varit samma sak, sa dom. Örjan-å-Anette upptäckte att alla andra på parmarknaden var lika virriga som dom själva, och då kunde man lika gärna vara kvar hemma, där man i alla fall hittade allt.

Martin-å-Marie förfasade sig förtjust över Örjan-å-Anette på behaglig halvdistans: "Tänk va en del!"
     "Tänk va vilda!"
     "Tänk vilken tur att inte vi va!"
     Men tänk vilken tur att några i alla fall vågar prova i praktiken alla andras fega fantasier. Vad gör det då om det går lite lätt åt hellwitti, inte gör det något.
     Och visst är väl massmedian bra, men ibland känns ändå villaverkligheten bättre. Det är klart dom mördar mera i däckarna, men trassel i närområdet blir ändå mera som, ja vad ska jag säga, mera vardagsnära som.
     Martin-å-Marie helt nöjda, Örjan-å-Anette också ganska nöjda, alla var nöjda med att i alla fall någonting hade hänt, men nu hände ingenting på ett bra tag.
     Ingen fyllde något, inte ens femtiofem, men tänk om man ändå fick bygga ut, lite grann bara, bygga ut.
    Guuu vilken skillnad det skulle bli, med ett rum till, och två jättestora öppna garderober, bastu, pool, och glasa in, luta av, bygga ut, bygga ut!
     Och ett gästrum förstås, bygga ut, bygga ut, bygga ut!
     Och när man väl fått ett gästrum vet man aldrig vem man kan få till gäst, bygga ut, bygga ut, bygga ut, bygga ut!