SÄGER DOM

Dom hade inga barn, dom hade bara varandra. Att bara ha varandra är inte så bara, bara inte en av varandra dör, men det gör en av varandra nästan alltid.
     Så blir det begravning, man klär sig mörkt för det mesta, man snyftar solidariskt en smula, man smuttar sherry med måtta, man skakar hand med alla, men sen går alla andra äntligen hem.
     När alla andra äntligen gått hem blir bara en kvar. Men det går bra vara ensam, så länge man bara har varandra, men han dog ju förstås, och inte nog med att han dog, han blev visst begravd på köpet, ett jäkla sätt att bara gå bort. På det där typiskt manliga sättet, utan att städa upp efter sig, utan att lämna ens ett meddelande, bara gå och dö lite hursomhelst, det är himla bekvämt bara gå och bli begravd utan att behöva tänka på något eller någon.
     Man kan aldrig lita på män, man kan aldrig lita på de döda, men man kan lita på att döda förblir döda, det är allt och resten är tystnad, en död man är en tystlåten man, så tyst det blev i lägenheten, plötsligt kunde man höra absolut ingenting.
     Det fanns släktingar (kanske rent av i samma stad) men det hade aldrig varit mer än fylla-jämnt och sånt. Dom hade verkligen bara haft varandra, det dög bra så länge det dög, men sen då bara död, ett jäkla sätt när man tänker efter.
     Särskilt ensam var hon inte (man har hört värre) och hon blev bjuden för att beundra barnbarn, hundar, hus, tråkiga trädgårdar och i bästa fall mat och dryck.
     Hon beundrade, åt upp, drack ur, for hem och var ensam igen, skönt. Visserligen var man väl släkt, men. Men hade man klarat sig bra utan släkt i hundra år verkar det barnsligt att plötsligt börja bli släktberoende. Tråkigt var det också, man blir less beundra andras ägodelar i längden, andras barnbarn saknar allmänt intresse och hon började säga "Nej tack!" när släkten ringde och bara ville vara snäll.
     Att hon vågade. Släkten är inte bara en släkt, släkten är en religion (i alla fall för ateister) och den som hädar släkten lever farligt. Den som säger "Nej tack!" till släkten (när släkten bara vill vara snäll) kommer jävlar i min själ att få lära sig att veta hut, och det visste hon nu alltså.
     Hur kändes det att veta hut, det kändes som vanligt, det kändes inget särskilt, men kanske ett glas sherry innan den blir dålig.
     "Om ni bara haft barn hade allt varit annorlunda!" sa någon.
     Säkert klokt sagt av någon men lika meningslöst som: "Om han bara inte hade dött hade han fortfarande varit vid liv!" som någon annan eftertänksamt påpekade.
     Väldigt många människor säger väldigt många meningslösa meningar, gäller även släkten.
     Nå, det var väl bara att börja bita tag i verkligheten igen. Men hur gör man när man biter tag i verkligheten. Inte vet jag, det finns väl tusen sätt, enklast är väl att bara börja bita.
     Men hon mest bara satt i den tysta lägenheten. Inte var lägenheten särskilt stor, eller särskilt liten, eller särskilt lagom, men först nu insåg hon att hon aldrig skulle få ha lägenheten helt för sig själv.
     Ensamheten hade hunnit flytta in, han hade passat på under begravningen när det var tomt i lägenheten och även om ensamheten är en tyst och timid hyresgäst var det väldigt irriterande att aldrig få vara riktigt ensam. När man blir ensam vill man i varje fall få vara ensam i fred, men trots  att ensamheten tassar tyst (tystast av alla säger dom) så finns han ändå alltid med i bilden, i bakgrunden, i lägenheten.
     Han lär vara lite lurig ensamheten säger dom. Det är inte det att han stökar till. Det är inte det att han slarvar med hyran, det är inte det att han spolar på nätterna eller spiller sylt på köksgolvet, det är bara det att han alltid-alltid-alltid finns med, finns med, finns med.
     Men man vänjer sig säger dom. Man vänjer sig vid den i grunden oförargliga ensamheten. Man blir van säger dom. Och ensamheten är nog egentligen mer fruktad av såna som riskerar att få in han i bostaden än av alla som redan har han inneboende i lägenheten, men att få in ensamheten i villan är värst av allt säger dom. I en villa (som ändå kan vara ganska tungrodd när man börjar bli aningen äldre) kan ensamheten lätt bli droppen som urholkar nerverna säger dom.
     Väldigt vad dom säger mycket och vilka är då alla dessa dom som säger så mycket det är Anticimex säger dom men det är dumt sagt säger dom nä Anticimex är alldeles för ytligt säger dom säg då hellre Cimex säger dom men är det ändå inte snarare samhället eller staten som man sa förr säger dom och om jag säger kapitalismen vad säger ni då säger dom.
     Men många säger att man rent av skulle kunna prata om Gud säger dom eller i varje fall Jesus Kristus men det är väl ändå att ta i säger dom men meningen alltså bristen på meningsuppbyggnad är vår tids pest eller kolera säger dom men man ska väl ändå inte tro allt man säger eller hör säger dom tveksamt för man vill ju ogärna säga för mycket så har man ingenting sagt säger dom.