onsdag 16 maj 2012

BRÖDERNA MARX?

Bröderna Marx? Hur många bröder fanns det egentligen?
     Få se nu. Det var Groucho, det var Chico, det var Harpo, och det var Zeppo...
     - Zeppo?
     - Med i första fem filmerna, och det var Gummo...
     - Gummo?
     - Aldrig med i filmerna, och så var det en bror till, vad hette han nu igen?
     - Ingen aning.
     - Det är inte många som känner till den sjätte brodern.
     - Hur många?
     - Bara en.

Den sjätte Marx-brodern hette Burpo och var inte riktigt klok. Burpo bodde alltså på dårhus där han hade det bra. Burpo satt i rullstol, fast satt gjorde han sällan, nä Burpo rullade fram och tillbaka, fram och tillbaka som en dåre på dårhusets välklippta gräsmattor. Det var ett rätt trevligt dårhus, för att vara dårhus, och Burpo hade det bra.
     Man märkte tidigt att Burpo var knäpp och när fem Marx-bröder traskade till skolan rullade Burpo redan glatt omkring på sitt dårhusområde. Burpo trivdes bättre på dårhuset än bröderna i skolan, sägs det.
     Men skolan tog snart slut och fem Marxbröder slet på scener och turnéer i tjugo år innan dom blev berömda över en natt.
     Burpo rullade runt i sitt dårhus, blev inte ett dugg berömd, men hade det bra. Och varje vecka skrev Burpo ett brev till sina bröder.
     - Kunde Burpo skriva?
     - Burpo skrev bra om han fick bra hjälp att skriva. Dårar och direktörer skriver sällan, dårar och direktörer dikterar. Det finns även andra intressanta likheter mellan dårar och direktörer, men nu var det Burpos brev: Fantasifulla brev. Galenskaper, tokerier, absurda påhitt och vildsinta utvikningar.
    Fem bröder läste brev, skakade på fem huvuden, men kunde inte låta bli att skratta och en dag råkade en Marx-broder använda en typisk Burpo-formulering på scenen och publiken tjöt av skratt.

Tiden gick, turnéerna gick, rullstolen rullade och breven kom som vanligt. Ett brev per vecka och då och då använde någon scen-broder någon Burpo-formulering och publiken reagerade alltid positivt. Alltid. Aha. Här fanns något. Men vad.
     Fem bröder började samla ihop Burpo-brev. Man lusläste, man strök under, man bearbetade, man testade på scenen.
     Och publiken skrattade alltid åt Burpismerna. Alltid. Aha!
     Och så var brödernas komediform färdig och samtidigt slog ljudfilmen igenom och resten vet vi.

MEN KAN VERKLIGEN DEN SÄMSTA HJÄRNAN HA VARIT HJÄRNAN?
   Bra fråga. Fast. Hjärna och hjärna. Det handlar inte om hjärna utan om att tänka annorlunda. Tänka och tänka.Fem reser runt. Fem i knipa. Fem på rutinens brant. Fem fastnar i fälla. Fem använder sånt som alltid brukar fungera. Och eftersom publiken skrattade snällt, så var det väl bra? Men det var inte bra. Folk var roade, men inte oroade. Det var här Burpos brev kom in. Som en kil. Kil och kil, Men som något nytt, annorlunda, oväntat.
     - Men måste man inte alltid ge folk vad folk vill ha?
     - Att ge folk vad folk vill ha, är att ge folk vad folk redan har, och alltså att egentligen ge ingenting. En humorist måste alltid ligga minst ett steg före sin publik. Humor måste alltid ligga i tätklungan. Annars är det ingen humor, bara underhållning. Annars kan folk lika gärna vara lika roliga på egen hand. Den som vet vad han vill ha, vet ingenting, och vill alltså inget ha, en sann humorist måste vara som haren i ett långlopp, men dessutom uthållig!
      - Jag förstår?

Ibland tyckte bröderna att Burpos påhitt var i vildaste laget (när allt kom omkring var Burpo inte riktigt klok) men bröderna fortsatte ändå att använda Burpo-breven, det var både billigt och bekvämt.
     Publiken blev ibland förbryllad men när den väl kommit in i Marx-världen kom den ut igen road, oroad och något mer som jag saknar bra ord för.
    Tiden gick. Igen. Nu bara tre bröder på filmduken och humorn alltmer utspädd med tråkiga kärlekspar, fåniga handlingar och svaga musikinslag.
     Bröderna blev äldre och tröttare men pengarna strömmade glatt in och bröderna betalade generöst för Burpo som bytte upp sig till en elektrisk rullstol som kunde göra femtio kilometer i timmen (mer än jag på cykel) och Burpo hade det bra. Som vanligt.
     Burpo mådde som en galen prins i en slaktarbutik. Ungefär. Burpo körde som en dåre, Burpo åt, drack och skrev brev. Burpo var fri att göra som han ville, så länge han höll sig innanför gallret. För galler fanns det förstås. Det får vara måtta på friheten annars blir det bara anarki och slams. Och slams vill väl ingen ha.

DEN SOM BEUNDRAR BRÖDERNA MARX HAR INTE FÖRSTÅTT BRÖDERNA MARX.
Den som dyrkar bröderna Marx saknar sinne för bröderna Marx. Att bekämpa enfaldig dyrkan är bröderna Marxs budskap. Budskap och budskap. Bekämpa bokdyrkan! Bekämpa tokdyrkan? I alla fall: Bekämpa dyrkan.
     Bröderna Marx var bra. Bröderna Marx gjorde inte en enda film som var bra. Och bröderna Marx kommer förmodligen aldrig att göra en bra film.
     Bröderna Marx är bra ändå.
    Det är just därför att filmerna är så dåliga, som filmerna är så bra.
     Bröderna är separerade från det dåliga. Det är inte brödernas fel att deras filmer är dåliga, bröderna Marx är alltid oansvariga.
     Bröderna Marx spelar med, och spelar mot, den dumma handlingen. Vanliga komiker får ansvara för sina filmers handlingar, men bröderna Marx tar aldrig något ansvar: Det är filmbolagets fel. Det är det unga och dumma kärleksparets fel. Det är regissörens fel. Det är musikens fel. Det är publikens fel, men det är aldrig Margaret Dumonts fel.
     Ju sämre en bröderna Marx-film är - desto bättre blir den.
    Det som var dåligt igår, är bättre idag.
    Eller, bättre och bättre. Roligare. Och tiden går glatt vidare:

BURPO MARX?
En dag blev Burpo less. Slutade diktera brödrabrev. Slutade rallyåka elektrisk rullstol. Satt bara och stirrade rakt in i väggen. Som en äkta dåre. Burpo uppförde sig äntligen som en riktig dåre. Helt rätt på ett dårhus.
     Inga fler Burpo-brev och sista filmerna blev som dom blev. Trötta. Matta. Tråkiga. Fast förstås, ändå.
     Bröderna drog sig belåtna tillbaka. Tillbaka och tillbaka. Lite teve av och till. Men teve räknas inte. Och en dålig roll i en dålig långfilm var inte heller att ekonomiskt förakta.
    Burpo drog sig inte tillbaka. Burpo drog sig in i sig själv, för nu ville Burpo ut.
   Burpo ville ut, men ingen ville ha ut Burpo. Ingen. Nu först såg han riktigt sjuk ut där han satt och stirrade rakt in i väggen.
     Burpo hade det bra där han var. Ansåg  bröderna.
     Men Burpo började fundera på att fly. Det var väl bara att ta rullstolen och köra med full fart rätt in i gallret, tänkte Burpo. Det var väl bara att köra på? Full fart genom gallret och sen fick man väl se hur det var på den andra sidan.
     Kanske redan i morgon. Eller om det var bättre vänta till helgen då personalen var dummare. Ska man fly ska man först fundera, tänkte Burpo.

"Ett sjätte sinne är bra, men en sjätte broder är bättre."
(Burpo Marx i brev 1944)




 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar