FÅNGAR OCH FOLK

PROLOG: Det var på den tiden man fantiserade om Folket.
    Och Folket var förstås bra, Folket var viktigast, flest och bäst, men ändå var det liksom synd om Folket. Och allra mest synd var det om fångarna. Fångar var vanligt folk som haft himla otur och därför hamnat i fängelset. Fångar var offer, inte brottslingar, men om man bara gick till fängelset och hälsade på fångarna blev fångarna glada värre.
     Trodde man. Då. På den tiden.

Berit hade en väninna som var så himla snäll att hon rent av gifte sig med en fånge. Var inte det att gå lite väl långt i snällhet, vi får se.
     Alla varnade väninnan: "Är du inte riktigt klok i huvet som gifter dig med en fånge!?" varnade Alla.
     "Det är mitt liv!" påpekade väninnan med viss rätt.
     "Det kommer att gå åt hellwitti!" sa Alla.
     "Det kommer att gå bra!" sa väninnan, men det gjorde det väl inte direkt.
     Det blev fylla, det blev spya, det blev konstiga kompisar. Det blev slagsmål, det blev misshandel, det blev poliser i trappuppgången. Det blev knark, det blev skilsmässa, det blev eländes-elände, men till sist blev det lugnt.
     Väninnan var luttrad, fången var i finkan, regeringen var socialdemokratisk och allt var som vanligt.
     Fast Alla hade förstås fått helt rätt. Tråkigt nog kan man tycka. Visst hade det varit roligt att kunna få slå Alla på fingrarna, fast man bör nog helst hålla sig till sanningen, i alla fall så här i en novell. Annat är det förstås i en roman där man bekvämt kan bre ut sig precis hur man vill. Men i en novell ska vart eviga ord vara sant. Annars blir det bara schlams.

"Så går det!" sa Bosse när Berit berättat hur det gått.
     "Men han verka ändå hygglig för att vara fånge?" tyckte Berit som till och med träffat och pratat.
     "Dom sitter inte inne för att dom är hyggliga dom där!" hävdade Bosse.
     "Men det är synd om såna som sitter inne!" ansåg Berit.
     "Ingen har bett dom börja bängla med brott!" gäspade Bosse sakkunnigt och dagen fick bli till natt för hans del.
     Men Berit satt kvar uppe och funderade. Ibland är det som roligare fundera än att gå lägga sig.
     Och? Jovisst hade det gått åt hellwitti. Precis som Alla hade sagt. Men det var väl å andra sidan inte hela världen? Väninnan var lite äldre och lite klokare, och det var väl inte så tokigt? Om fångarna inte duger får hon väl prova på vanliga män? Lärare kanske. Eller en sån där som ser så ofarlig ut, vad är det dom heter, dom där som sitter och lånar ut böcker, bibliotekarie, eller vad som helst, i värsta fall en slaktare, fast huwwa! Jagu vilka konstiga jobb en del har, men hursomhelst finns det massor med män, hur många män som helst, massor av alla de sorter och slag, inga problem, massor, mister du en så hittar du två, fast nu var det väl ändå dags sova?
    Jo. Nu var det dags sova. Det höll Alla med om. Alla utom fången som fått permission och var i full färd med ett osedvanligt enfaldigt inbrott.

EPILOG: Jaa? Såna där brott verkar kanske lite konstiga för oss som inte är insatta. Men, det är inte min sak att döma, låt dom hållpå med sina brott bäst dom vill. Det tillhör väl deras kultur, som man säger.
     Undrar om ändå inte brott och straff skulle passa bättre i en roman? Men vem har tid  skriva romaner nuförtiden? Då räknar jag inte däckarna, dom går ändå inte att räkna.
     DEN SVENSKA DÄCKARFLODEN HAR ORSAKAT SVÅRA ÖVERSVÄMNINGAR ÖVER HELA LANDET. ÄVEN ÖVRE NORRLAND ÄR NU DRABBAT. MER OM DETTA I SENARE SÄNDNINGAR.
     Jaja. "Det svenska deckarundret"? Jovisst. Absolut. Att det går att prångla ut så många, och så dåliga, däckare till så många människor är i sanning ett under, halleluja!
     Nja, halleluja är kanske att ta i.
     Nää, jag tror nästan jag ansluter mig till dom som redan gått ligga. Annars blir det bara att man sitter uppe och surrar hela natten. Man vet ju hur det brukar sluta.