VOFF!

Han-och-Hon blev tämligen tveksamt ett par. Båda tyckte båda fick duga tills något bättre dök upp, men något bättre dök aldrig upp, och så hade det plötsligt gått tjugo år.
     Tjugo år, och fortfarande ett par, det kan man kalla kärlek och trohet.Ja, det kan man kanske, men var väl snarast slöhet och feghet, inga barn hade dom heller.
     Inga barn, men istället fick Hon ett ryck och skaffade hund, voff!
     "Fnys!" sa Han först om hunden, men blev snart medberoende.
     "Fot!"  sa Hon däremot till hunden och "Voff!" svarade hunden, ja vad ska man svara på"Fot!"?
     "Han är himla klok!" beundrade Han som sakta men säkert blivit omvänd till hundadyrkan.
     "Han förstår precis allt man säger!" sa Hon.
     "Precis allt!"  sa Han och "Arf, arf, arf!" sa  hunden klokt nog,  alltid lite omväxling.
     Alla glada, det kan man kalla lycka. Men i all lycka bor en elak bacill. Baciller är småväxta, visst, men baciller är giftiga till tusen.  I alla fall knäcker baciller lätt en medelstor hund. Bacillen bet, hunden dog, Hon grät, och Han visste inte riktigt vad Han skulle göra.
     "Kanske en ny hund..?" föreslog Han osäkert.
     "Odjur!" snyftade Hon.
     "Odjur, nä varför skulle vi skaffa ett odjur, jag tänkte en vanlig liten hund..?" tänkte Han, men Hon ville inte alls höra på något nytt hundöra, skulle vara ett svek, skulle aldrig bli samma sak, himla klok, för god för denna värld, odjur och så vidare.
     Hade Hon mistat hunden, eller hade Hon mistat förståndet? Tanken var så obehaglig att Han inte ens vågade tänka den, utan Han smet undan denna obehagliga tanke och klarade sig därigenom rätt bra, det är ofta smart att smita.
     Men! Hon hade en väninna som kände ett halvmedium och nu satt dom där runt bordet och försökte få kontakt med Den Andra Sidan:
     "Schläck lyse!"
     "Lyset schläckt!"
     "Kontakt?"
     "Kontakt!"
     "Roger!"
     Den Andra Sidan hette visst Roger och var tydligen hemma, vilken tur och Hon hakade på direkt: "Jag vill prata med min hund!" sa Hon.
     Tystnad. Halvmediet tvekade, var inte detta att..? Men å andra sidan var väl vitsen med Den Andra Sidan att allt där skulle vara annorlunda? Så varför skulle inte hundarna där kunna tala?
     "Jag ser en hund..." testade halvmediet.
     "Det är han, det är han!" snyftade Hon.
     "Han säger, att han har det bra..." fortsatte halvmediet som nu ansåg sig vara på rätt spår "Han viftar på svansen, och han hälsar, att alla är snälla, och att där är himla ljust..."
     "Ja, det är han, det är han!" envisades Hon. Lustigt att andarna alltid vill ha det så mörkt på den här sidan fast det alltid verkar vara så ljust på Den Där Sidan, och till sist fick halvmediet till och med fram ett halvhyfsat "Voff!"
     Det blev dyrt. Visst blev det dyrt men det kan vara värt en massa att få höra ett tvättäkta "Voff!" från den andra sidan, det är sannerligen inte varje dag.
    Som tur var hade Han-och-Hon hyfsat gott om pengar vilka nu investerades i halvmediets mycket egna företag och se: Hunden är icke död - ty den skäller! Voff!

Vilken tur jag hade den här gången. Det är inte ofta man får runda av med lyckliga slut nuförtiden, på grund av klimatklyftorna, och vad vara mer lyckligt än ett äkta Voff!  från Den Andra Sidan? Svår fråga, det skulle  vara ett mjau då kanske, nä jag vet inte.