(Jag delar upp. Och det här är förstås första delen.)
I utkanten av Stan där hyror och hus var högre, bodde en Arbetare.
Och visst hade Arbetaren arbete, men för övrigt hade han mest bara otur. Arbetaren hamnade liksom utanför allt och alla och var väldigt ensam.
Fast det var väl egentligen inget direkt fel på han? Men han var som lite blyg, han var inte från Stan, han var inte mycket för idrott, dans, eller ens öl. Ja, egentligen var han väl inte särskilt mycket för någonting? Man skulle kanske kunna säga att han var lite tråkig? Och inte så lite heller.
Han kände egentligen inte en enda människa i hela Stan. Och ändå var Stan hur trevlig som helst. Ja, kanske inte hur trevlig som helst. Stan var väl som städer brukar vara, och det brukar duga bra för dom flesta. Men inte för Arbetaren alltså, som var ensam, väldigt ensam. Fast han började förstås att så smått vänja sig vid ensamheten. Men att vänja sig är inte alltid så bra som många tycks tro.
Och när han en kväll, mest av misstag, satt och tänkte på Livet tyckte han väl inte att Livet var särskilt roligt. Så därför övergick han till att tänka på något helt annat. Han tänkte på den bil han tänkte köpa. En ny bil, en dyr bil. För det är ofta lönsamt att leva ett tråkigt liv. Och arbetarlönerna är inte heller så dåliga som dom förr påstods vara, pengar var hans minsta problem.
Arbetarens livslösning var alltså Kommersialismen. En känd och populär livslösning, även om det finns invändningar mot han, men invändningar finns det förstås alltid, så det är inget att bry sig i.
Det fina med Kommersialismen är att den faktiskt fungerar. Och fungerar bra för dom flesta, för det mesta. Man får hur många trevliga livsmål som helst. Som man sen då behändigt uppnår. Och delmålen tar dessutom aldrig slut. Nya delmål, nya inköp, inga problem, det bara rullar på.
Arbetaren köpte ny bil och detta medförde en trettiotreprocentig höjning av hans självuppskattade lycka. Inte dåligt.
Så var det. Och det är inget jag hittat på. Jag bara redovisar Sanningen. För även om Sanningen stundtals är sorglig ska han alltid släpas fram i dagsljuset. Många har problem med Sanningen, men som jag ser saken finns det egentligen bara tre val: Gömma! Glömma! Eller göra som jag gör: Ärligt redovisa.
Fast med tiden flagnade förstås glansen från bilen och lyckan. Det är väl det som är nackdelen med Kommersialismen, att den flagnar så förskräckligt fort?
Och till sist fanns inte ens tre procent kvar.
Arbetaren satt och stirrade dystert ut över lekplatsen. Där oskyldiga små barn var fullt sysselsatta med att glatt misshandla andra, minst lika oskyldiga men påtagligt svagare, barn. Varvid Livets grymhet framgick på ett nästan löjligt övertydligt sätt.
Arbetaren såg, insåg, instämde, suckade, och sa: "Att det egentligen är förjävligt! Att inte ens oskyldiga små barn är särskilt oskyldiga! Att det är ett helvete att alltid vara ensam! Och att vad hjälper det en man, om han har hundra Cadillackar? Som Elvis hade. Men inte blev han gladare för det! Nä, han blev ändå bara fyrtiotvå! Och när man inte ens har en enda Cadillackare? Vad har man då? Då har man ingenting! Absolut ingenting! Och ingenting är inte mycket att ha, lita på mig! Och frågan är väl, om man egentligen inte lika gärna borde ta och..."
Men just då ringde det på dörren. Som det så ofta gör i litteraturen. För att inte tala om hur ofta det ringer på dörren på bio.
Finns sorgligare syn än ett Jehovas Vittne i dörröppningen när man väntar sig en levande människa? Det skulle i så fall vara två mormoner. Men då har dom i alla fall sällskap, så då känns det som trevligare att vara otrevlig mot dom.
Arbetaren hade hört att mormoner hade månggifte: "Så dom behöver man väl ändå inte vara trevlig mot? Orättvist att en del har månggifte, när andra har ingenting!" Tänkte Arbetaren, utan att precis tänka det i ord. Det finns flera sätt att tänka, och han fortsatte på sitt sätt: "Så även om man någonstans inom sig är hur snäll som helst! Har man ändå rätt att slamma igen dörren mitt framför nosen på mormoner!" Trodde Arbetaren, som dessutom hade hört, eller läst, att det var väldigt nyttigt att vara arg. På något vis. Även om det förstås inte fick urarta. Det fick förstås vara viss måtta även på att vara arg. Hur skulle det annars se ut? Ungefär som vanligt, antar jag, men nu var det hur som helst inte två mormoner utan ett enstaka Vittne utanför dörren.
Arbetaren växlade några artigt avböjande ord med Vittnet och kunde stänga dörren redan efter fem minuter, vilket var nytt personligt rekord.
Och det var det. Det. För det var det väl? Men inte för Vittnet som glatt gick vidare till nästa dörr och ringde på. Men där var dom inte ens hemma. " Typiskt! Jävla sätt!" skulle Vittnet ha tänkt, om han inte hade varit lagd åt det religiösa hållet.
Och här byter berättelsen fot, och hakar på Vittnet istället för Arbetaren. För jag måste erkänna att den där tråkige Arbetaren har jag hela tiden haft svårt för. Det är nämligen med litteraturen, som med vampyren: Båda vill hela tiden ha nytt friskt blod att suga i sig.
Så nu är vi alltså ute och ringer på dörrar. Vilken scenväxling! Undrar hur det här kommer att sluta, själv har jag ingen aning! Men det är bara roligt att överraska sig själv, även om det ibland irriterar andra. Men det är dom det.
Fast jag känner mig fortfarande lite osäker på det här Vittnet? Är det verkligen ett riktigt Vittne? Eller tillhör han kanske någon slags extrem utbrytargrupp? Som kan hitta på precis vad som helst? Jag tycker att han verkar lite konstig? Men det kan förstås bero på att jag ännu inte riktigt lärt känna honom? Jag har i alla fall inte lärt känna honom på djupet. Var nu djupet ligger, och vad jag har där att göra.
Men att han hade något med frälsningsprylen att göra var väl ändå helt klart. Så han får heta Vittnet till vidare. Och sen kanske jag kommer på ett bättre namn. Det kommer att visa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar