Det var en gång en näbbmus som var ovanligt ful, även för att vara näbbmus.
"Men det gör inget!" sade fadern "Huvudsaken är att man arbetar och gör rätt för sig!"
"Men så himla ful är han väl ändå inte?" menade modern som i likhet med alla andra mödrar var påfallande partisk "Och huvudsaken är hursomhelst att han alltid är ärlig!"
Så växte Den Fula Näbbmusen upp och fulare blev han för varje dag som gick.
Så dog föräldrarna, som föräldrar brukar göra, och så drog Den Fula Näbbmusen ensam ut i livet.
Först sökte han arbete vid en närbelägen fabrik, ty på den här tiden fanns det fortfarande fabriker: "Har ni något arbete åt mig?" frågade han artigt "Jag är redo att göra rätt för mig och dessutom är jag ärlig!"
"Fattaru väl att du inte kan arbeta här!" svarade Fabriken buttert "Skulle bara bli bråk! Alla skulle bara reta dig för att du är så ful! Skulle bara bli slagsmål, svordomar och allmänt elände! Vi har dåliga erfarenheter av avvikare och dessutom har vi som vanligt dåliga tider!"
Men sedan sökte Den Fula Näbbmusen arbete vid Massmedian. Ty i likhet med många andra näbbmöss var han så gott som analfabet och trodde att det stod MÖSSmedian på skylten: "Jag är alltså redo att på ett ärligt sätt göra rätt för mig!" sade han förhoppningsfullt.
"Vi har som vanligt anställningsstopp!" förklarade Massmedian "Och dessutom har vi redan fyllt fulkvoten. Eventuellt skulle vi ha kunnat klämma in en färgad kvinnlig krympling med gotländsk bakgrund. Men det är ju en helt annan sak."
Och det är det ju. Det var ju Den Fula Näbbmusen tvungen att hålla med om: "Jaha. Jaa, då är det väl inget att göra då..?"
"Inte i dagsläget. Men kom igen om något år får vi se då!"
"Om något år?" undrade Näbbmusen "Vad händer då?"
"Då kanske vi behöver expandera! Och att expandera är numera också att kvotera! Och då kanske vi kan klämma in dig!"
"Men ett år är en lång tid när medellivslängden för en näbbmus ligger på två år..." påpekade Näbbmusen dystert.
"Kan jag hålla med om!" höll Massmedian med om.
Och det var det, det. Det visade sig att ingen ville anställa en ful näbbmus. Ingen. Och när jag skriver "ingen", menar jag INGEN.
Och vad skulle en plastikoperation kosta? En plastikoperation skulle kosta något i hästväg. En plastikoperation var inte att tänka på, så det gjorde inte Den Fula Näbbmusen. Bara mycket rika, och mycket amerikanska, artistnäbbmöss har råd med plastikoperationer, och det syns på dom.
Tyvärr blir jag här tvungen att påpeka att livet inte är särskilt rättvist. Och att livet sällan jämnar ut sig. Så Den Fula Näbbmusens privatliv blev inte stort bättre än hans arbetsliv. Han svarade alla som skrev "utseende saknar betydelse" men det visade sig alltid att utseende hade betydelse. Stor betydelse. Dom hade väl råkat skriva fel. Att skriva är minst lika svårt som att leva, och när man bara har två år på sig blir man lätt lite nervös.
Och Den Fula Näbbmusen var nu utslagen, som man populärt säger. Han tog till thinnertrasan för att dämpa sorgen men inte hjälpte det stort, trots att thinner var hyfsat billigt.
Men någonstans inom Den Utslagna Näbbmusen bodde ännu sunda och starka krafter! Krafter som aldrig fått någon riktig chans att krypa fram i dagsljuset. Och krafter som aldrig får krypa fram förtvinar, dör och ramlar bort. Ja, det där med förtvining känner vi alla till.
Han funderade rent av på att dränka sig genom att hoppa i älven. Ett såväl beprövat som billigt sätt att dränka sig. Men tänk om han ångrade sig sen när han väl låg där i älven? Då skulle det nog bli bängligt värre att ta sig upp igen? Ujujuj! Det fick vara så länge.
En dag ringde han på en villadörr för att tigga. Så långt hade det alltså gått. Det är inte roligt att behöva skriva ner det, men så var det. En blind men elak gammal dam öppnade och fräste: "Att ni inte skäms ögona ur kroppen på er! Att ranta runt och tigga! Ni som är ung och rask! Och som dessutom har fullgod syn utan glasögon!"
"Men ingen vill anställa mig eftersom jag är så ful!" försökte Den Fula Näbbmusen förklara sin situation.
"Ful? Haha!" hånade den blinda gamla elaka damen "Mycket trolig historia! Ni är lat! Det är hela felet med er! Men om vi säger så här då, ni får hundra kronor om ni sågar upp den här veden! Men då ska ni såga upp ALLT till behändiga små bitar, annars får ni inte en krona!"
"Tihi!" tänkte damen "Nu klämde jag riktigt åt den där arbetsskygga jäveln! Tihi igen!"
Men snart satte sågen igång! Den Fula Näbbmusen sågade i sitt fula anletes svett. Svetten forsade. Visst forsade svetten, men vad gjorde väl det. Svett ska forsa, det är det som är vitsen med svett, och Näbbmusen bara sågade på. Äntligen hade han fått en chans att visa att han kunde göra rätt för sig.
"Jahapp!" sade han så till den gamla damen "Då är allt sågat och klart1 Och staplat riktigt snyggt därtill , om jag får säga det själv!"
"Är verkligen ALLT sågat?" undrade damen misstänksamt men surt "Ni försöker förstås lura en blind stackars gammal ensam kvinna genom att bara såga pinnarna högst upp i traven?"
"Onej-onej!" sade Näbbmusen förskräckt "Min mor sade alltid att jag visserligen inte var vacker i vanlig mening, men att jag i gengäld var desto hederligare! Så om jag säger att det är sågat, så är det sågat, och hugget därtill!"
"Hugget? Hum! Hugget!" sade damen "Nå! Ni har säkert lurat mig på något lömskt sätt! Men här har ni ändå era pengar! Men det är rent rysligt så dyrt det har blivit att anlita folk nuförtiden!"
Men damen fortsatte att fundera: "Verkar som om han skulle kunna vara precis vad jag är ute efter? Trots hans fixa ideer om att vara så förskräckligt ful? Folk hittar på så många komplex nuförtiden, det är den där fåniga Freuds fel! Men han verkar vara ärlig, och arbetar tydligen som en stark och flitig idiot! Han får stanna och sköta mina fastigheter mot en symbolisk men samtidigt väldigt låg lön! Äntligen har jag hittat någon som jag kan lita på, och samtidigt suga ut med besked! En oslagbar kombination för en stackars blind gammal kapitalist!
Den Fula Näbbmusen blev mycket glad över den elaka gamla damens dåliga erbjudande. Äntligen fick han arbeta och göra rätt för sig! Äntligen fick han riktigt visa hur hederlig han var! Äntligen!
Han dog visserligen snart på grund av överansträngning. Men han dog hederlig, arbetsam och lycklig. Det är det som räknas, att bara dö i största allmänhet är ingen större prestation. Och visserligen dog Den Fula Näbbmusen fattigare än en kyrkråtta. Fattig ja, men samtidigt så lycklig som bara den kan bli som alltid arbetat hederligt och hårt.
Sådana näbbmöss växer minsann inte på trän. Inte i våra dar inte. Och den listiga gamla damen lyckades heller aldrig få fatt i någon värdig efterträdare. Så på sitt sätt sörjde hon väl Den Fula Näbbmusen. I så fall var hon den enda.
"Men tack vare hans slit har värdet på mina fastigheter stigit något rent rysligt!" tröstade hon sig och räknade ut: "Det är med andra ord dags att sälja av!"
Och den listiga gamla damen, som inte ens hade ledsyn, sålde av och blev rik som ett troll.
Och eftersom ingen börda är lättare att bära än en tjock plånbok levde hon lycklig i alla sina dar och blev hela 122 år gammal.
122 år? Det är annat det än två år!
Två år? Då hinner man ju inte ens börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar