BARA BLIR

 När Han äntligen nådde Den Nya Staden var det natt. Han var trött och behövde en säng. Han fick en säng. Men Han fick ingen madrass, ingen filt, och ingen kudde. Han svor och sa ifrån på skarpen.

"Madrass? Filt? Kudde? Visst! Men då kostar det extra!" sa Hotellpersonen glatt.

"Jag har pengar" sa Han surt, och betalade för filt, kudde och madrass. 

"Ja pengar är alltid en bra början!" sa Hotellpersonen uppmuntrande.

"Början på vad?" undrade Han.

"Början på allt!" svarade Hotellpersonen.

Men nu hade Han, hur som helst, säng, madrass, kudde och filt.

Vad kan man mer begära av en början när man är trött?

Han somnade.

Han vaknade.

Han vaknade och var väldigt törstig.

"Jag borde ha tänkt på vatten!" tänkte Han.

"Vatten?" sa Hotellpersonen "Vatten kostar extra!"

"Hur mycket kostar ett glas?" frågade Han.

"Vill ni ha glas också?" undrade Hotellpersonen förvånat "Då blir det förstås dyrare!"

Han betalade för vatten, och för glas.

Han drack sitt vatten ur sitt glas, och sov lugnt ända fram till klockan fem då det bankade på dörren.

När Han nyvaket och motvilligt öppnade började Två Stora Män bära in möbler.

De Två Stora Männen bar in stolar och bord. Och en soffa. Och en osedvanligt ful tavla som spikades upp på väggen.

Han försökte hindra De Två Stora Männen med såväl våld som ord. Men helt utan framgång.

Männen var, som sagt, såväl stora som två.

När Han ändå fortsatte att irritera lyfte Männen helt enkelt ut honom i korridoren och låste dörren inifrån.

Men när Männen väl var klara med sitt jobb lyfte Männen snällt nog in honom igen.

"Det blir 2000 pjud!" sa De Två Stora Männen.

"Jag vägrar att betala! Jag har inte beställt några möbler!" sa Han argt.

"Beställt och beställt!" förklarade Männen "Nu har ni fått möbler, och då måste ni naturligtvis betala för möbler!"

"Jag vägrar att betala ett enda pjud!" sa Han upprört.

"Då tar vi pengarna med våld" sa Männen "Men då blir det dyrare."

Och De Två Stora Männen tog pengarna med milt våld.

Och skrev ut ett prydligt kvitto.

Och med ett dubbelt "Ha en bra dag!" lämnade Männen rummet.

Först andades Han ut. Så gott det nu gick.

Sen gick Han ner och klagade, och sa att Han tänkte tillkalla polis.

"Att tillkalla polis är ett dyrt nöje" upplyste Hotellpersonen, som var van vid lite av varje "Och ni måste väl ändå erkänna att affär är affär?"

"Det här var väl ändå ingen affär!" utropade Han ursinnigt " Jag vill inte ha några möbler!"

"Det är klart ni vill ha möbler" sa Hotellpersonen lugnt "Alla vill ha möbler. Att leva utan möbler är inte att leva. Och en tavla är väl bland det trevligaste man kan ha på sin vägg?"

"Den fulaste jävla tavla jag sett i hela mitt liv!" skrek Han.

"Ja, konst kan förstås ibland vara en smaksak. Visst. Men huvudsaken är att man har en tavla, sen får tavlan se ut hur den vill."

"Det är stöld!" vrålade Han.

"Stöld? En intressant teori. Men bara i teorin. I praktiken är en affär alltid en affär. Och i det här landet går alltid affärerna före teorierna."

Han gav upp. Han gick in i sitt rum Han betraktade med avsmak sin tavla. Han försökte läsa undertexten: "Jesus als knabe im tempel an Mosel..?"

Eller vad fan det nu stod! Taveljäveln var visst religiös också, till råga på eländet.

Han gav upp. Igen. Och Han gick surt ut för att i alla fall titta närmare på Den Nya Staden.

Där fanns inte mycket att titta på. I alla fall inget nytt. En stad, är en stad, är en stad. På sin höjd. Om ens det.

Han gick och la sig. Ibland är det bästa man kan göra att gå och lägga sig. Lite hade Han i alla fall lärt sig av livet.

Tidigt nästa morgon återkom De Två Stora Männen och bar in mera möbler, mera mattor, med mera.

Han protesterade förstås. Fast förstås utan framgång. Men den här gången fick Han i varje fall välja: "Katt eller hund?"

Han valde katt. Katter brukar i alla fall vara mindre än hundar. Och tystare. Och katten bars in. Och katten verkade vara en helt vanlig katt. Alltid något.

Och Han betalade. Inte precis glatt. Men ändå

Och nu var det lilla rummet proppfullt med möbler, mattor, katter, med mera.

Han tyckte att Han i alla fall kunde kosta på sig lite ironi: "Trevligt, trevligt! Men kanske lite trångt?"

Männen pekade på en dörr som Han förr inte ens hade observerat: "Ni har ju flera rum! Varför envisas ni med att vistas enbart här i hobbyrummet?"

"Hobbyrummet?" sa Han utan att fatta ett dugg.

"Det här är hobbyrummet. Det är här det är tänkt att ni ska hålla till med er frimärkssamling" förklarade Männen.

"Frimärkssamling? Jag har väl ingen frimärkssamling, och inte vill jag ha någon heller!" sa Han förvirrat.

"Nå, eller med er golfutrustning, om ni nu föredrar golf" sa Männen.

"Jag spelar inte golf!" sa Han argt.

"Jaja. Det säger alla i början. Men sen blir dom lika golfgalna som alla andra. Golf är inget man kan välja bort bara sådär."

"Jag kommer aldrig att börja spela golf!" vrålade Han "Hellre äter jag upp den här katten!"

Katten svarade inte, men De Två Stora Männen uppmanade honom att ta det lilla lugna, och istället gå in till sin fru i rummet bredvid.

"Min fru! Jag har väl för fan ingen fru!? " skrek Han.

"Klart ni har fru. Alla har fru. Fru måste man ha. Och inte nog med att ni har en fru, hon har dessutom morgonkaffet klart. Känner ni inte den härliga kaffedoften?"

Han kände den härliga kaffedoften.

"Ni har haft tur, ni har fått en duktig fru!" påpekade Männen.

"Har jag? Vilken tur jag har! Hon tycks i alla fall kunna koka kaffe!" höll Han ironiskt med.

Men De Två Stora Starka Männen var som vanligt inte mottagliga för ironi: "Det var allt! Vi ses aldrig mer! Ha ett bra liv!" sa Männen, och var så ute ur sagan.

Han hämtade sig. Så smått. Han närmade sig dörren. Varför hade Han inte sett den förr? Fast en del dörrar är förstås svåra att observera. Framförallt när man inte ens har en tanke på att leta efter dörrar. Men det verkade vara en bra dörr. Det verkade vara en helt vanlig dörr. Med handtag och allt. Och nyckelhål och allt. Och en nyckel satt i. Och allt.

Han andades djupt. Han andades en gång till. Han tvekade. Han öppnade dörren på glänt. Nu kändes kaffedoften ännu mer. Han andades djupt igen. Han tvekade igen. Han bestämde sig. Han öppnade dörren på vid gavel: "Jag har verkligen haft tur! Som har fått en så duktig fru! Som kan koka kaffe! Och allt!" sa Han hurtigt och klev beslutsamt in i det okända rum som Han så väl kände till.