MEN SEN?

 1/ FÖRST BLEV MAN FÖDD.

Att bli född borde vara ett livligt barndomsminne. Men jag kommer egentligen inte ihåg ett dugg. Jag fick nöja mig med att bli född. Och det skulle visa sig att det räckte rätt långt.

2/ SEN BLEV DET BARNDOM.

Det här var visserligen efter Kriget men vintrarna var fortfarande långa och många. Och på sommaren var det mest bara åska. Men ibland sken solen och då var man tvungen bada. Fast en gång var det solförmörkelse och då slapp man bada.

3/ OCH SEN SATTES MAN I SKOLAN.

Först skulle man lära sig läsa. Och det gick bra för dom flesta, och för dom dumma fanns det hjälpklass, man hade tänkt på allt. Och när man nu kunde läsa läste man Biggles & Blyton. Sen blev det en annan skola och nu fick man lära sig tyska. Det kan vara bra kunna tyska, om man till exempel ska fara till Tysland, fast det skulle man inte. Och det var fysik, och franska, och gymnastik med lek och idrott och liknande. Det var biologi, det var kemi, det var kristendom, fast det hade det förstås alltid varit. Och så alla mössor som man måste hålla reda på: Först en svart skolmössa. Men den var frivillig, det vill säga ovanlig. Sen en grå realmössa. Så en vit studentmössa, och då blev man tvungen sjunga och allt. Men sen blev det inga fler mössor.

4/ ISTÄLLET FÖR RELIGION BLEV DET RÅCKENRÅLL.

Det var en väldig massa religion i luften på den här tiden. Väldigt mycket religion, men det gjorde inte så mycket eftersom det var lika för alla. Fördelen med att konfirmera sig var att man då fick moped. Och under konfirmationsundervisningen passade man på att lära sig att man inte var ett dugg religiös. Och det kunde vara bra att veta ifall någon skulle fråga, fast det gjorde aldrig någon. Religionen ersattes med råckenråll. Det gick hur bra som helst, eftersom Bill Haley allmänt ansågs vara roligare än psalmverser.

5/ SEN BLEV DET BODEN.

Ena dagen satt man vackert i skolbänken, nästa dag for tåget till Boden. På A8 i Boden var man fast i tio månader innan man äntligen fick nedrusta kropp och själ. Vad lärde man sig då av tio månader i Boden? Man lärde sig att befäl ibland kunde vara både otrevliga och dumma. Man lärde sig att det svenska försvaret knappast skulle kunna klara sig särskilt bra i ett varmt krig. Men man tänkte, att det ändå inte spelade någon större roll, eftersom det nog ändå inte skulle bli något varmt krig. Men ett kallt krig skulle Sverige kanske kunna klara av att tappert utkämpa. Så det kändes hur tryggt som helst att ta tåget söderut.

6/ OCH SEN BLEV DET UPPSALA.

När man klev av tåget i Uppsala var man yngst. Det var knappt man vågade skriva in sig vid Universitetet. Men med tiden blev man såväl äldre som modigare. Och efter några behändiga år fick man ut en examen. Men nu började man undra så smått om det verkligen inte fanns något annat  än skola och studier här i livet? Men i så fall vad? Det visste ingen. I alla fall ingen i Uppsala.

7/ NU KOM KVINNAN OVÄNTAT IN I BILDEN.

I Boden var kvinnan mest bara ett rykte. Och dessutom ett mycket egendomligt rykte. Men i Uppsala var kvinnorna såväl verkliga som många. Och nästan lika intresserade av saken. Det var sextiotal, det var inga problem, fast det tog förstås ett bra tag att para ihop alla med alla, men till sist låg i alla fall alla där, och det var väl inte så dumt.

8/ OCH NU HADE MAN ALLT.

Man hade examen, man hade kvinna, och man hade lånat en massa pengar från det då så snälla samhället. Men nu ansågs det på sina håll att man borde börja betala tillbaka sin skuld till det snälla samhället. Nu var det tydligen hög tid för det så kallade arbetslivet. Vad i all världen nu det kunde vara? Om det var fågel, fisk, eller mittimellan? Man sneglade misstänksamt ut mot arbetslivet. Jaså, jaha? Var det så det såg ut? Fanns det verkligen inget bättre? Fanns det inget annat att välja på, än det osaliga valet mellan att bli lärare, eller att bli lärare? Nej det fanns det inte. Här var alla i Uppsala helt överens.

9/ MEN SEN DÅ?

Sen bröt man upp. Man lämnade Uppsala utan att Uppsala brydde sig ett dugg. Man lämnade kvinnan som kanske brydde sig lite mer, men vad vet man om kvinnor när man är tjugofem? Och man hittade snart ny kvinna, vilken tur. Och man kom på att författare kanske vore något att satsa på? Nå, det visade sig ganska snart vara väldigt tveksamt. Men när man nu en gång hade börjat? Då fick det väl fortsätta att vara som det var. I varje fall så länge det nu varade.

10/ OCH SEN DÅ?

Sen gick tiden. Ungefär som den brukade göra. Först fyllde man fyrtio. Sen fyllde man femtio. Det gick bra det med. Och en vacker dag var man åttio. Fast det kändes konstigt fylla åttio. Det är svårt att förklara varför just åttio, man måste nog prova själv.

11/ EFTER ATT MAN FYLLT ÅTTIO.

Men efter att man fyllt åttio, vad hände då? Ja, hände och hände, inte hände det väl något särskilt just? En åttioåring får vara glad om han bryter lårbenshalsen, jag menar, att bryta lårbenshalsen är en stor sak för en åttioåring. Åttioåringar är förnöjsamma värre. Och barna var inte längre barn. Och barnbarna blev fler och fler, och längre och längre. Och handstilen gick från spretig till oläslig. Och gamla klasskamrater dog som flugor i tidningarna. Och en vacker dag skulle man visst själv, sa dom. Hade man väl egentligen själv vetat hela tiden. Men är ändå alltid viss skillnad när det gäller en själv. Jaja. Eller håhåjaja, som man sa förr. Det är inte lätt att dö nuförtiden för en gammal man. Det var lättare förr då dom hade den där Jesus att hålla i handen. Fast Fan vet. Han brukar hålla reda på sånt där...

12/ MEN SEN?