NU KOM DOM

1948 räckte det med 1984, men 20l9 är det säkrast att dra till med 2091.
     Nu var det 2091 och nu kom dom. De Gröna Små Männen Från Mars som man surrat om så länge anlände till Sverige en bit in på våren 2091.
     Och marsmännen såg ut precis som dom skulle se ut: Små, gröna, antenner istället för öron, och stora kala, men supersluga, huvuden. Beväpningen bestod av strålpistoler och transportmedlet var förstås ett rejält tefat.
     Svenskarna sneglade på de nyanlända, men 2091 hade svenskarna inte tid att grubbla över marsianer. Svenskarna hade annat att göra. Svenskarna arbetade hårt för att försörja åtta miljoner improduktiva hundar.
     - Åtta miljoner hundar!?
     - Jajamen! Åtta miljoner! Minst!
     - Men vad berodde det på?
     - Det berodde på att det bara hade blivit fler och fler hundar i landet.
     - Men vad berodde det på?
     - Berodde och berodde! Det bara blev så, eftersom ingen sa ifrån! Ingen satte stopp! Du skulle bara sett hundmatshyllorna på den här tiden! Mil efter mil med hundmatsburkar fullmatade med GLÄFS! VAFF! TUGG! BIT! samt storsäljaren GLUFS-SPECIAL-NU- MED- KAROIN!
     Hundarna åt och åt. Deras medellivslängd hade ökat till  femtiosex år per hund och liv. Men svenskarnas hårda hundförsörjningsbörda hade minskat deras egen medellivslängd till fyrtiotvå år per svensk man, och fyrtioåtta år per svensk kvinna. Dessa siffror var inte särskilt jämställda, men siffror har ofta motarbetat jämställdhetsarbetet trots skarpa tillsägelser uppifrån genom åren.
     Och genom all denna näringsrika hundmat hade hundarna också växt något grymt. En vanlig pudel stående på bakbenen var nu tre meter lång. Minst.
     Och svenskarna, som snarast krympt, bråkade inte i onödan med sina jättehundar.
     Ja, "sina" och "sina"! Förhållandet herre - hund hade helt svängt om. Nu var det hundarna som var herrar i husen. Svenskarna fick bo i dragiga plåtskjul på gårdarna. I bästa fall. För när allt kom till pudelns krita hade hundarna betydligt fler, och betydligt vassare, tänder.
     Och marsianerna (för jag har inte glömt bort De Gröna Små Männen) travade på genom Sverige, aningen irriterade över att folkmassor inte greps av panik. Marsianerna hade väntat sig panik eftersom man på Mars tittar på samma filmer som vi gör här. Men med tiden kom i alla fall De Gröna Små Männen till Stockholm.
     " Alltid något!  Om vi skulle grunda en koloni här!" föreslog en driftig marsian.
     "Men här är ju redan fullt?" menade en annan marsian.
    "Det har väl aldrig hindrat någon från att grunda en koloni!" sa den driftiga marsianen, som väl var någon slags ledare, eller liknande.
     Och marsianerna beslöt sig för att erövra inte bara Stockholm utan hela Sverige. Inte för att man visste vad man skulle ha Sverige till. Men det hörde till att erövra och stå i. Framförallt när man gjort en så lång resa.
     Marsianerna var visserligen få och små, men i gengäld jävligt superintelligenta och insåg snart att det var hundarna som var de verkliga herrarna. Så, det var alltså hundarna som i första hand skulle bekämpas. Här skulle det komma att behövas såväl taktik som strategi, och några till, men marsianerna var, som sagt intelligenta till tusen och totade raskt till en supersmart plan.
     Planen byggde helt på att de framtida hundarna sov väldigt tungt på nätterna eftersom de då voro dästa efter all hundmat de under dagen glufsat i sig.
     Och marsianerna ingick ett förbund med svenskarna som länge velat bli av med sina hundförtryckare. Men ingen svensk hade vågat bära hand på hundhuvudet på grund av dess tänder, dräglande, storlek och hotfulla morrningar.
     Men nu! Äntligen! Finns inget som frihet! "Hellre frihet än rulltårta!" som det står i visan.
     Redan samma natt genomfördes den supersmarta planen med obeveklig precision: Svenskarna smög in i husen och sammanknöt svansarna på åtta miljoner hundar! Två och två! Och så drog man åt med en oupplöslig så kallad "Blixt-Gordonsk-Knut!" som man nyss lärt sig av marsianerna!
     Så gömde man undan all hundmat.
     Och så var det bara att vänta.
     Hundarna vaknade sent. Som vanligt. Och fann till sin fasa att de alla voro sammanknutna i sina svansar. Två och två. Inga marsianer syntes till. Alla svenskar var som bortblåsta, men värst av allt var att all hundmat var försvunnen. Spårlöst borta. Inte en burk. Och inga konservöppnare heller. Och hundarna hade inget annat att göra än att svälta ihjäl. Och gjorde alltså just det. Det tog väl egentligen bara någon vecka, eller kanske två, högst tre.
     Svenskarna fick förstås ett fasligt sjå med att gräva åtta miljoner gravar. Visst. Men ibland är det riktigt trevligt att gräva gravar, och det fanns till och med såna som sjöng under arbetets gång.
     Svenskarna tackade hjärtligt marsianerna för deras hjälp. Tänk att äntligen få slippa hundutsugarna! Att äntligen få vara fria! Att äntligen få riva ner allt gammalt murket hundkrafs!
     Man välte alla hundstatyer, man brände alla hundstamtavlor, man kastade alla burkar med GLÄFS! VAFF! TUGG! BIT! samt förstås storsäljaren GLUFS-SUPER-SPECIAL-NU-BERIKAD-MED-EXTRA-KAROIN-OCH-LITE-AV-VARJE! ned i de generösa gravöppningarna.
     Och butikernas oändliga hundmatshyllor gapade ödsligt tomma. Men fylldes snart med marsiansk mat. Det är nämligen så med marsianer, vilket många av oss vet, att de förökar sig otroligt snabbt. Om de bara vill. Och det ville de. Men om man vill föröka sig snabbt går det i gengäld åt en väldig massa mat. Det är väl nackdelen med att föröka sig.
     Och så var det då dags för svenskarna att återerövra husen! Man klev på med muntra slagord, käcka sånger och smattrande fanor, men fann till sin förvåning att en massa marsianer redan hade hunnit flytta in i husen. Alla hus var fulla med Gröna Små Män, som kanske inte ens var män eftersom de förökat sig så snabbt.
     "Förlåt!" sa svenskarna "Vi trodde att..?"
     " Att vadå?" sa marsianerna.
      "Att, ingenting särskilt..." sa svenskarna dystert och flyttade med slokande fanor åter ut till sina dragiga plåtskjul.
     Fast man vågade sig i alla fall på att muttra lite lätt när det blev mörkt.
      Fast menade att: "Det blev i alla fall lite omväxling!"
    Och en annan, som var känd för sin positiva och enfaldiga livssyn, sa att: "Marsianerna i alla fall inte skäller så förbenat som hundarna!"
     Men så var där en tredje som hotfullt muttrade att: "NÄSTA GÅNG!"
     Men vad han egentligen menade med "NÄSTA GÅNG!" kunde han inte förklara.
     Och det man inte kan förklara, kan man ändå inte hänga i julgran, så det fick väl vara, och nu skulle man, hur som helst, försöka sova.
     För man blir väldigt trött av att leva i framtiden.
     Framförallt när man inte ens vet om det.
     Men för oss som lever idag, och vet om det, kan det ibland vara kul att försöka ta några försiktiga kliv in i framtiden för att liksom spionera och se hur dom har det där.
     Många tycker att det är fusk. Men det är det inte. Det heter science-fiction och är rysligt tråkigt. För när man redan i förväg vet att det ska bli fantastiska påhitt kan det aldrig bli särskilt spännande.
     Däremot kan science-fiction förstås i små doser vara rätt roligt.
     Och ju mindre doser - desto roligare.
     Så därför är det fullt logiskt att jag sätter punkt här.